Hej vilt!

När man väl fått fart på en doktor, är det ingen hejd alls. Nu skickas det recept och remisser hej vilt.
Har fått tabletter för sockret, höga blodfetter och proppförebyggande. Sen tidigare äter jag vätskedrivande och blodtryckssänkande.
Nu ser mitt medicinförråd ut som det gör hos mina 80-åriga patienter. Jag blev lite chockad när jag fick så mycket insatt.
Jag ska tillbaka till doktorn på torsdag och även då gå till diabetessköterskan.

Jag funderar mycket på kosten. Jag har alltid ätit magert och allsidigt, men ändå drabbats av detta. Nu propageras ju för en mer fettrik kost, men jag känner mig tveksam där. Jag har både hjärtsjukdomar och diabetes i släkten, så det är väl i och för sig den största riskfaktorn.
Men vilken kosthållning, som är den bästa, vet jag då rakt inte.

Vad gäller motion, får jag skärpa till mig. Har varit så extremt trött det senaste året, så inte har det blivit särskilt mycket motionerande.
Men jag går i alla fall både på Chiball och Yoga varje vecka och cyklar till och från och i jobbet. Hundpromenader ända till i julas, när LillaVovven gick bort.
Jag får ta upp promenaderna igen. För peppar, peppar mina leder är riktigt skapliga just nu. Nästan ingen värk alls. Det känns ovanligt och riktigt bra!

Skrutt

Som ett utskitet äppelskrutt, känner jag mig just nu. Ja, i alla fall rent hälsomässigt. Dumma vuxna kvinna, som inte har förstånd att vårda sin hälsa.

Och får man då en liten "award", från susjos, så blir man så glad. Den passar jag på att skicka vidare till en annan skrutta, Kristina, som verkar mycket klokare än den här tokmajan.

Hopp och haveri

Sådärja, nu har jag varit till läkarmottagningen och lämnat helgens blodsockerkurvor. Morgonens värde var lika dåligt som alla helgens värden.
Dessvärre var det datorhaveri på mottagningen, så jag fick varken medicin eller ny läkartid.
Det här verkar vara ett vanligt fenomen. På mitt jobb har vi också datorhaveri titt som tätt. Och då känner vi oss väldigt handfallna.
Nåväl, jag hoppas de får fart på datorerna, så att något händer under dagen.

Idag har jag tagit ledigt på förmiddagen, eftersom jag gick och jobbade på min lediga fredag! Total förvirring, måste jag säga är ursäkten till det.
Hoppas innerligt att hjärnan skärper till sig, när sockerläget blir bättre.

Och solen skiner och sommartid har vi, så nu finns det hopp om livet igen!

Mina kurvor

Jag har lånat hem en blodsockermätare från jobbet och gör blodsockerkurvor på mig i helgen. Det är minsann inga vackra kurvor. Eller kurvor och kurvor. Jag ligger konstant på ett alldeles för högt värde. Ungefär som de s.k. kurvorna på kroppen då...

Jag är glad att den envisa hjärnan till slut lyckades övertyga mig om, att det var något som var alldeles fel i kroppen. Att den skickade de kliande utslagen på mig och på det sättet fick mig att äntligen gå till doktorn.
Att maken tjatat under ungefär ett år, hade ju inte hjälpt...

Nåväl, imorgon ska jag tillbaka till husläkaren för nya prover. Då tar jag med mina anskrämliga kurvor. Hoppas att jag kan få behandling insatt så fort som möjligt.

Och inte kan jag sova på morgnarna heller. DÅ är det verkligen något som är fel. Har varit vaken i flera timmar.
Idag ska visst sommarmöblerna fram. Är det inte något mer som ska ställas fram?

Tack

Den alltid så hjälpsamme Jonas har just hjälpt en tekniknörd=Imse, att lägga in bild och länkar till mina musiklistor från Spotify, här i sidokolumnen. Jag hoppas att det funkar.
Skyll inte på Jonas, bara, om resultatet är pannkaka. Och listinnehållet står för mig, det är min "självmordsmusik", se ett tidigare inlägg.
Tack snälla Jonas!

Och tack för att alla ni som läser och kommenterar här, är så otroligt snälla och kloka. Det är helt sanslöst, så många underbara människor det finns.

Mer rasp

Wow! På tal om raspig röst!

Värre än tortyr

Ja, det är makens bedömning av Thåströmkonserten igår. Värre än tortyr! Han tänkte gå efter första låten!
Jag är mycket glad över att han stannade kvar, annars hade jag fått lifta hem.
Själv befann jag mig i himlen under största delen av konserten.
Men jag gillar ju det där raspiga och sträva. Det som sticker ut. Den välpolerade ytan, är inget för mig.
Maken brukar säga att man vill ta livet av sig, när jag spelar musik som jag gillar. Lite väl drastiskt, kan jag tycka.
Min musiksmak speglar nog min personlighet också. Inte för att jag är speciellt självmordsbenägen, utan för att jag nog är rätt raspig, jag med. Sliten, men med patina!

Något som jag inte gillar med vissa artister, är när de försöker göra raspigheten till något häftigt. När de i mellansnacket försöker låta så coola och nerdrogade som möjligt. Det imponerar inte på mig.
Thåström däremot, lät som en helt normal man, under sitt lilla mellansnack. Alla yviga gester, till trots.
Nä, det var en mycket bra konsert, så det så!

Så jäkla dum

Upptäckte idag att jag har ledig dag imorgon. Tyvärr hade jag glömt bort det och planerat in flera hembesök. Hur kan man glömma att man är ledig?
Och ikväll som jag ska på Thåströmskonserten. Kan nog bli sent. Hade behövt min sovmorgon imorgon.
Har också bokat in mig på en föreläsning imorgon. Vi har hälsoveckor på jobbet. Den heter "Happy brain". Kanske kan vara bra för min hjärna, som jag tydligen glömmer hemma ibland.

Undrar också varför jag är så jäkla dum, att jag går ända in i det längsta, innan jag söker läkarhjälp? Har gått så länge med mina diabetessymtom, men inte förrän kroppen protesterar med en massa kliande utslag, kommer jag till skott.
Jag vet att det här har att göra med att jag är utbrändhetstypen. Jag sätter inte stopp, förrän jag kraschar.
Men varför lär man sig aldrig?

Men snälla Doktorn

Idag har jag som sagt varit till doktorn. Att jag har diabetes är det ingen tvekan om, tyvärr. Det togs en uppsjö med prover och jag ska tillbaka på måndag för ytterligare provtagning.

Förra året var jag till läkaren några gånger, med mina värkande leder. Varje gång tog jag upp att jag är så onormalt trött. Och varje gång sa han att det beror på min kroniska B-vitaminbrist och på artrosen. Med facit i hand, förstår jag att jag gått med förhöjt blodsocker länge.
Det togs också ett långtidssockervärde förra året. Jag tyckte själv att det lågt för högt, men han menade på att det inte var så farligt högt.

Förmodligen gjorde diabetesen sitt till för näthinneavlossningen, som jag fick på nyårsafton. Nu tyckte han att jag omgående skulle beställa tid på ögonmottagningen, eftersom jag har kvarstående suddighet.

På ett sätt känns det bra att veta vad tröttheten beror på. Min man har under ett år tjatat på mig, att jag måste kolla upp min onormala trötthet.
Både han och jag minns hur det var under mina graviditeter, då jag fick graviditetsdiabetes och var så extremt trött. Ända tills jag fick insulin insatt. Då blev jag normal igen.
Då fick jag också veta att jag löpte stor risk att utveckla diabetes senare i livet, om jag inte håller mig smal eller rentav mager. Och det har jag inte lyckats särskilt bra med!

Mina utslag, berodde på en inflammatorisk, allergisk reaktion. Det behövde inte alls vara kostrelaterat eller så, utan kan vara kroppens sätt att påvisa vilken stress den är utsatt för just nu. Har i alla fall fått cortison och klådstillande salva och tabletter.

Nåväl, livet går vidare, förhoppningsvis. Det är bara att gilla läget.
Imorgon ska jag på Thåströms konsert i Västerås. Det är något att glädja sig åt!

"Imse är" och en underbar liten film om får

Jag hittade en väldigt rolig utmaning, när jag tumlade runt i bloggvärlden. Tyvärr kommer jag inte ihåg var jag fann den.
Så här går det till: Du ska googla ditt namn och ordet är, inom citattecken. Skriv ner de fem första meningarna som du får upp.

1. Imse är farligast i världen.
2. Imse är imresistenta och upplevs som helt integrerad i din kakelvägg.
3. Imse är en svensktillverkad produkt, helt anpassad till befintlig internet- och nätverksteknik.
4. Imse är dock en mönsterpatient, som tar sin vila med upphöjd ro.
5. Imse är dock minst sagt stencool, hon kan bli skrämd ibland, men som regel tar hon bara ett litet skutt till sidan eller tvärnitar och tittar lite...

Dagens sanning, eller hur? Hahaha!

Ett annat roligt tidsfördriv, är att titta på den här underbara lilla filmsnutten. Men ni måste titta ända till slutet.

Sött som socker

Nu har jag varit duktig! Som de flesta sjuksköterskor, så ogillar jag att gå till doktorn. Vi försöker i det längsta att bota våra krämpor på egen hand.
Men nu har jag, efter makens eviga morrande, äntligen beställt tid. Och fick tid redan i morgon bitti.
Jag har nämligen varit otroligt trött en längre tid. För ett tag sedan fick jag lite utslag, som nu är borta, men jag har en ihållande klåda på underarmarna och underbenen.
Jag fick för mig att det kunde vara något vajsing med njurarna, så jag tog en urinsticka i morse. Lån från jobbet.
Den visade på massor av socker i urinen. Jag vet att jag ligger i riskzonen för diabetes. Har det i släkten, samt fick graviditetsdiabetes under mina graviditeter. Då sa man att jag, för att slippa diabetesutveckling efter fyrtio års ålder, måste hålla mig mager. Det har jag ju dessvärre inte gjort.
Jag har också haft mer besvär med ögonen på sistone, men då har jag tänkt att det är efterdyningar efter näthinneavlossningen. Men det påminner faktiskt om de besvären jag hade under graviditeterna.
Så nu är det väl bara att ta tjuren vid hornen och snällt gå till farbror doktorn. Jag tycker att mina leder är riktigt skapliga för tillfället. Men nåt skit ska man väl ha!

Hur kan vi gå med på det här?

Ja, nu snöar det för fullt. Det är det, som mina knän försökt tala om för mig. Är det så att det ska snöa tre gånger, efter att lärkan hörts? I så fall blir det väl två gånger till.

Att det kan vara svårt att få pengarna att räcka till, kan den här mannen vittna om. Den stackaren hade bara fem miljoner i årslön. Det kan ju inte räcka till någonting!
Tur då att LO:s ledning är så generöst och ser till att han får ett pensionsavtal på 32 miljoner!

Jag skulle vilja berätta för honom och alla andra girigbukar, att just nu är 4 miljoner barn föräldralösa i Kongo-Kinshasa. De hotas av våld och utnyttjande. Riskerar svåra sjukdomar.

I Gaza har barnen nyligen utsatts för den värsta formen av krig och dårskap. De har sett sina familjemedlemmar bli lemlästade och dödade. Sett sina hem och skolor jämnas med marken. De bär med sig dessa hemska minnen under resten av sitt liv.

Hur kan vi i Sverige fullkomligt överösa ett antal personer med miljontals kronor? Hur kan vi gå med på detta?

Ryggläge

Om nån tycker att det verkar vara lite stiltje här på bloggen, kan jag bara instämma. Orsaken är att det är min jobbarhelg. Dessa helger tillbringas mest sittande i en bil, då jag och en kollega har hela kommunen som arbetsfält.
Det är allehanda ärenden som då ligger på vårt bord, allt från svårt cancersjuka patienter till blödarsjuka pojkar. Det är omväxlande och roligt, men också tröttsamt.

Nu ska den här trötta kroppen inta horisontalläge i soffan. Kan också tala om att det blir omslag i vädret. Det talar mina värkande knän om för mig.

Är det kristider?

Jag får hoppas att den gode Jonas har ett oändligt tålamod. Han håller nämligen på att lära mig lite tekniska saker. Som att lägga ut min låtlista från Spotify, här i bloggen.
Som vanligt fattar jag ungefär ingenting.
Har ni tur, kanske ni så småningom får se min låtlista. Fast då måste ni nog ha en väldig tur. Och definitivt inte för bråttom.

Såhär i kristider är SKL mycket uppfinningsrika, måste jag säga. Deras styrelse tar verkligen sitt uppdrag på allvar. De ska nämligen företa sig en resa till Kalifornien. För förmodligen är det så att man just där har lösningen på hur framtidens vård och omsorg ska se ut.
Och det är absolut inte dyrare att resa utomlands, än att resa i Sverige, säger man.
Vad spektaklet kommer att kosta? Två miljoner!
Så nu ser jag riktigt, riktigt mycket fram emot, vad min arbetsgivare ska lära sig under resan.
Kan nästan inte bärga mig!

Sol, mat och musik

The Wayward Wind, med Gogi Grant låg etta på topplistorna, den dagen då jag föddes. Du kan gå in här, för att kolla vilken låt som ackompanjerade din födsel.
Det är lite för lam musik för min smak. Jag hade nog hellre fötts till tonerna av någon rivig låt av Elvis eller Bill Haley.

På tal om nåt helt annat, vet ni att det dör i snitt tre äldre personer varje dag i Sverige, till följd av fallolyckor. Kostnaderna för dessa fallolyckor är 14 miljarder.
Så damer i min ålder, sätt igång och träna balans och styrka. Gå ut i solen och tillgodogör dig D-vitamin, som bidrar till att stärka skelettet.

Vet ni också att vi under en livstid äter ungefär 40-50 ton mat! Tur att inte all mat stannar i kroppen! Även om en viss fettmängd kan vara bra, då den fungerar som skydd och stötdämpare för skelettet vid just fall.

Nu ska jag lägga mig på spikmattan, huvudvärken som jag fick i början av mattliggandet har försvunnit, sen får solen en påhälsning av mig!
För jag är nämligen ledig, både idag och imorgon.

Idag är jag glad!

Detta pris har jag fått av den allt igenom trevliga Pia!

Inte nog med det, jag har fått ett till,

av den urtjusiga Katinka!

Jag är så glad över alla fantastiska vänner i bloggvärlden. Vad vore jag utan er?

Nu skickar jag pris nr. 1 vidare till: Jonas

Pris nr. 2 går vidare till: Livet iiiii focus

Grymt, sa grisen, om Scan

Nu tycker jag att Mamma Scan får skärpa sig. Att koka grisar levande, är verkligen svinaktigt.

Barnen i Amstetten

Vore jag Gud
då skulle jag gråta
över människorna,
dem som jag har skapat
till min avbild.
Vad jag skulle gråta
över deras ondska
och gemenhet
och grymhet
och dumhet
och deras stackars godhet
och hjälplösa förtvivlan
och sorg.

Och så alla barnen,
alla, alla barnen,
dem skulle jag gråta över allra mest.
Ja, vore jag Gud,
så nog skulle jag gråta
mycket över barnen,
för inte hade jag tänkt
att de skulle få det så här.

Av Astrid Lindgren

Dagen efter kvällen före

Jag kan bara säga att idag är en seg dag. En väldigt trött dag. För kvällen igår blev en mycket lång och trevlig kväll. Huvudet värker, men det tror jag faktiskt beror på spikmattan. För det har värkt i ett par dagar nu, och det kan tydligen vara en vanlig komplikation i början.
Det kanske hade varit roligare att säga att jag var full och galen igår. Men det var jag inte, åtminstone inte full.
Maten vi bjöd på blev uppskattad. Att koka ärtsoppa själv, som är så enkelt, är tydligen ingen vanlig företeelse. Dessvärre hade jag gjort en väldigt stor kastrull och det blev väldigt mycket kvar. Så nu har vi matlådor för flera dagar. Får slänga in dem i frysen, annars protesterar nog magen, om den får ärtsoppa alltför många dagar i sträck.

Facebook är fortfarande en snårskog. Det händer mycket där och jag fattar som vanligt nästan ingenting. Jag klickar hit och dit och vet egentligen inte vad jag gör.

Utgången av melodifestivalen är jag rätt nöjd med. Trots att jag hejade på Caroline. Tror nog att operaprimadonnan kan tilltala många där ute.
Jag gillar det som sticker ut, flera av de andra låtarna, var sådana som det går tretton på dussinet av.
Så den vackra Malena, med guld i strupen och glöd i blicken, känns som en helt okey representant för det kalla landet upp i norr.

Bak och kok

Idag har här bakats, hackats och kokats.
Ikväll kommer det att serveras grillspett med olika korvar, tomater och squash. Egenhändigt bakat bröd, som jag nog kommer att fylla med smör och vitlök och värma.
Hemgjord ärtsoppa med punsch därtill. Till efterrätt blir det fruktpaj.
Allt är klart, förutom pajfyllningen.
Jag har fixat maten och maken har städat. Helt okey fördelning.

Nu blir det spikmatta och en stunds vila!

Mitt tips

Jag fortsätter att lovorda spikmattan. Borde väl få provision snart! Det blir en kvart på morgonen och en halvtimme på kvällen.

Nu måste här rusas ut i butiker, för att inhandla något ätbart till morgondagens partaj. Vi är 10 personer, fem par, som har hängt ihop i åratal, sen slutet av 70-talet. Endast en man är utbytt.

Vi har matlag en gång i månaden, syjunta (bara damerna), och firar alla aftnar, utom julafton, ihop. Sen träffas vi lite då och då annars också. Ibland är alla med, ibland är man bara några stycken. Vi har även gjort resor, både i Sverige och utomlands ihop.

Imorgonkväll kommer hela högen hit och tittar på melodifestivalen. Vi brukar tippa segraren och satsa en slant. Vinsten skänks till välgörande ändamål.
Mitt tips den här gången, kommer att vara "Snälla, snälla"!
Så vad tippar du?

Spikar vidare

Jag vill bara meddela att spikmattan gör susen. Om det skulle börja brinna här i huset, är det inte helt omöjligt att spikmattan är det första jag räddar. Nu när jag inte har någon hund längre. (Nämn inte detta för maken).
Jag har blivit så pigg! På två dagar! Närapå för bra för att vara sant, eller hur? Hur ska det sluta?

Idag var det en klyftig människa på mitt jobb, som föreslog bantning i grupp. Min första tanke var "aldrig i livet", jag har nämligen bantat ett par gånger, men tyvärr inte lyckats hålla vikten. Så jag hade faktiskt bestämt mig för att aldrig mer banta. Eftersom man blir så besviken när vikten går upp igen.
Nåväl, jag kände grupptrycket och muttrande gick jag med på det hela. Så vecka 13 börjas det.
Jag får tänka som så, att i sommar kanske jag slipper bada i vassen.

Gammal kvinna gör så gott hon kan

Här hänger man med i svängarna, minsann. Inget är främmande för en dam i sina bästa år.
För vet ni, jag har skaffat en spikmatta! Och det känns som det bästa jag köpt på länge. Jag hittade en sida på nätet, som sålde mattor lite billigare, än de som finns ute i butikerna.
Det är gudomligt skönt att ligga på den. Man blir riktigt pigg och upplivad. Det är väl endorfinerna som slår till.
Jag brukar alltid göra en femton minuters halvliggande meditation innan jag går till jobbet. I morse låg jag på mattan. Och somnade. Jag ställer dock alltid klockan, för säkerhets skull.
Jag försökte övertyga maken om mattans förträfflighet, men han gav upp efter fem minuter. Inget för mig, påstod han tvärsäkert.
Men det är ju de fem första minutrarna som är hemska, sen är det bara skönt.

Nästa nymodighet är att jag har skaffat Facebook. Ja, jag vet att det har funnits länge!
En kollega hade nämligen förevisning på jobbet. Hon hade lärt sig hur det fungerar, av sin dotter. Så jag kan ju inte vara sämre. Man måste ju hänga med sin tid.
Det verkar också vara enklaste sättet att hålla kontakten med de utflugna sönerna.

Sen kan jag meddela att jag förmodligen har lyckats besegra munsårsvirusen! De har icke lyckats motstå min behandling med Zoviraxsalva.
Ett ljus i tunneln, vill jag lova!

Men åhh...

Alltså, så värst glad är jag inte just nu. Igår skrev jag ju om mina eländiga prickar, som för övrigt fortfarande finns kvar och som jag nu har attackerat med både cortisonsalva och svampsalva.

När jag kom hem från Chiballträningen igår, kände jag mig väldigt seg och vissen. Plötsligt började det göra ont i munnen och på läpparna. Genast visste jag vad som var i görningen.
Ett anfall av munherpes! Och när jag får sånt elände, brukar jag bli riktigt dålig.
Jag brukar få feber och sår stora som pizzor (något överdrivet). Lyckligtvis hade jag en salvtub kvar, med en skvätt i, så jag kunde börja behandlingen direkt.
Nu återstår att se om jag lyckats hejda virusarna.

Jag har ju råkat illa ut, de senaste gångerna när maken och jag skulle ut på galej. På nyårsaftonen fick jag näthinneavlossning.
När vi skulle åka till Norrköping och bo på hotell och gå på teater, fick jag vinterkräksjuka.
Nu på lördag ska vi ha partaj här hemma, med middag och koll på melodifestivalen.
Så munsåren kommer ju lägligt. Inte.
Varför får inte jag ha roligt?

Ritsch, ratsch

Jag har fått utslag. Som kliar och har sig. På armar, mage och underben. Inget kul!
Jag har försökt bota dessa med allergitabletter och cortisonsalva. Men de hänger sig envetet kvar. Idag har jag tittat igenom Hudatlasen på nätet, men inte kunnat identifiera mina utslag. De liknar dock mest nässelutslag, fast jag tycker att de då borde reagerat på medikamenterna.

Just nu har jag kommit till någon slags försoning med min ledvärk eller om det är så att ledvärken har besegrat mig.
Jag har nämligen, efter ett helt livs värkgnäll, kommit till den punkten, då jag har accepterat att jag har ont i lederna. Och att det inte kommer att bli annorlunda. Det här får jag dras med.
Har till och med dragit ner betydligt på intaget av värktabletter. De har ju ändå inte gjort någon större nytta. Möjligen har de kapat topparna, men det är också det enda. Så nu får de vara.

Så kommer de här rackarns prickarna, som ett brev på posten. Man kanske har en viss gnällkvot? Kan jag inte gnälla om lederna, så måste jag ha något annat att gnälla om.
Så är det!

Dagens kvinnor

Dagens kvinna utnämner jag Caroline af Ugglas till. Jag gillar när någon sticker ut. Och går sina egna vägar. Tar "följer sitt hjärta-vägen". Även om den är betydligt kringelkrokigare, än vägen som alla andra tar.
"Snälla, snälla" går rakt in i hjärtat. I alla fall på såna som mig.

In i hjärtat gick också filmen "Män som hatar kvinnor", som jag såg igår. Även fast jag har läst boken, tycker jag att filmen var väldigt sevärd. Upplevde inte alls den besvikelse, som man kan känna ibland, när man ser en filmatiserad bok.
Så jag låter nog Lisbeth Salander dela utmärkelsen "dagens kvinna" med Caroline. Vilket par!
Och Mikael Nyqvist går inte av för hackor, han heller.

Livets slut

Jag hoppas verkligen att det uppmärksammade fallet med barnläkaren som uppges ha dödat ett spädbarn, inte leder till en försämring av vården av svårt sjuka i livets slutskede.
Idag är vi generösa med att ge lugnande och smärtlindrande medel. Vi ger andningslättande mediciner. Vi ger medel mot illamående. Allt för att underlätta tillvaron för personer som befinner sig i livets absolut sista timmar.
Om läkaren i detta fallet blir fälld för mord, tror jag att både läkare och sjuksköterskor i framtiden kommer att hålla en mycket restriktivare linje, när det gäller medicinering i livets slut.

Jag har varit med så länge, att jag har sett motsatsen till dagens förhållanden. När man inte har gett Morfin, för att man trodde att det var beroendeframkallande. I livets slut!
Eller att man gav stora mängder vätska i droppform, för att man trodde att döende var törstiga, så att personerna istället dog av s.k. lungödem.

Tack och lov har synen på döendet förändrats. Vi inom vården har förstått betydelsen av att hjälpa en människa igenom även livets sista dygn. Att dessa dygn är lika betydelsefulla, som dess motsats, livets första dygn.

Jag tror faktiskt inte att en läkare, som varje dag arbetar med mycket svårt sjuka barn, sätter sin karriär på spel och riskerar en försämring av framtida behandlingsinsatser vid vård i livets slut, för att ge en döende patient en överdos.

Jag tycker också att det är märkligt att det inte är sakkunnga på Socialstyrelsen, som utreder detta ärende. Utan polisen stormar in på sjukhuset och griper en anställd för mord.
Och personen sitter fortfarande i förvar, för att man ska förhöra en undersköterska. Varför har man inte gjort det? Varför ska ett förhör av ett nyckelvittne dröja så många dagar?

Vi som arbetar inom vården har ett ansvarsfullt uppdrag. Vi har människors liv i våra händer. Det finns säkert många rötägg bland oss, men de allra flesta värnar om patientens bästa. I alla situationer. Och jag vill fortsätta kunna göra det. Jag vill kunna ge en person Morfininjektioner i livets sista timmar.
Utan att riskera att bli anklagad för mord.

Reafynd

Kläderna på bilden har jag fyndat idag. Det finns en fantastisk affär här, som säljer egenhändigt designade kläder i naturmaterial som lin, ull, hampa och siden.
När rean startade för några veckor sedan hängde jag på låset. Och nu var det slutkläm på rean. Ta tre, betala för två! Så det gjorde jag.
Jag gillar verkligen att ha på mig kläder i dessa material. Sen är de tidlösa och nästan outslitliga.
Att min favoritfärg är grönt, kanske ni kan gissa.

På en höft

Här kan man läsa om receptet för långvarig kärlekslycka!
Min man och jag har varit ihop i 100 år ungefär, och det är nog ingenting i receptet som stämmer för vår del. Men nu är gjort gjort och kan inte göras ogjort.

För inte vet jag om jag har någon större lust att mysa i soffan med honom, tre kvällar i veckan.
Jag menar, det blir ju ganska trångt. Man är ju ingen smal sylfid längre.
Och inte kan jag föryngra honom heller. Åldersskillnaden är nämligen fyra år istället för det perfekta två.
Och barnen är alldeles för unga, eftersom vi väntade i hela tio år, med att skaffa barn.
Och alla romantiska middagar ute. Blir inte det väldigt dyrt?
Och hur ska man hinna skicka sms och mejl till varandra på jobbet? Jag hinner knappt ringa de arbetsrelaterade samtalen.

Nej, det där receptet ger jag inte mycket för. Jag fortsätter nog göra som jag gör när jag lagar mat. Jag höftar!

Toksant

En utmaning har jag fått av Pia. Hennes utmaning hade ett motionstema, jag tar ett toktema!

Utmaningen går ut på följande:
1. Länka till den som har utmanat dig.
2. Berätta sju sanningar om dig själv.
3. Utmana sju personer i ditt inlägg. .
4. Skriv ett meddelande i de sju personernas bloggar, så att de vet om utmaningen.

Sju tokigheter:

1. Jag har åkt bambuflotte nerför en vild flod i norra Thailand.

2. En gång tog jag hem en skadad måsunge. Den fick bo i hundgården, där jag redan hade två hundar och en kanin.

3. Jag har blivit uppringd av Lennart Swahn. Det var helt privat, ingen felringning och ni kan aldrig gissa varför han ringde!

4. Som litet barn bodde jag på ett regemente.

5. Jag gillar att resa till udda ställen.

6. Jag är inte rädd för djur. Ja, om man bortser från tigrar och lejon och sånt. Klappade stora ludna spindlar när Skansenakvariet var på besök i stan. Jag var först i kön! Sen kom alla barn.

7. Jag har sett Kungen på nära håll. På ett scoutläger. Jag var först i kön där också, förstås! Fast jag klappade inte honom. Där går gränsen!


Jag utmanar alla som känner sig manade!

Typ test

Jag har gjort ett personlighetstest och resultatet blev som följer:

Din personlighetstyp:

Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Personalvetare, juristassistenter, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktorer, psykologer, skribenter, musiker, artister, fotografer, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarier, marknadsförare, forskare, socialarbetare.

Stämmer ganska bra, tycker jag. Fast mitt yrkesval (sjuksköterska) blev ett helt annat. Men både psykolog, socialarbetare och bibliotekarie fanns med i mina yrkesfunderingar som ung.

Fast skribent blev jag, om än bara i bloggform!