söndag, oktober 31, 2010

Ut ur garderoben

Min mamma är nu på ett korttidsboende. I fredags ringde de därifrån till mig och meddelade att hon måste in till akuten igen, på grund av andningsproblem.
På akuten konstaterades det att hennes KOL hade försämrats och att det nu var viktigt att hon tar sin inhalationsmedicin varje dag. Så hon fick återvända till boendet på kvällen.

Fem dagar tidigare, i måndags, hade jag bett dem ordna så att ett nytt recept på hennes inhalationer utfärdades, för hon tyckte själv att andningen var sämre. Och hon hade ingen sådan medicin i bostaden och inget uttag kvar på receptet.

Inga problem, sa man. Jag erbjöd mig att hämta ut medicinen, men det behövdes inte alls. Det skulle de fixa.

Igår ringde kommunens joursköterska mig och bad mig åka till apoteket och hämta ut hennes inhalationer, för nu var hon dålig igen. Sköterskan hade försökt hämta ut den, men eftersom endast ett privat apotek var öppet, så gällde inte hennes kredit där. Den gäller bara på apoteket som boendet/hemtjänsten använder. Och medicinen kostade nästan 400 kr.

De hade alltså inte hämtat ut den än! Och det här gör mig vansinnigt arg. Här fick en dement och förvirrad kvinna, med svår KOL åka till akuten i fredags och var nära att behöva åka in igen igår, på grund av slarv.
Tänk om jag inte funnits, då hade hon inte fått sin medicin i helgen.

Som vårdplanerare har jag och mitt team fått ta emot oerhört många klagomål gällande detta boende. Så det här är inte första gången missar inträffar.

För några månader sen var jag där för att göra en vårdplanering och upptäcker att mannen, en yngre man, som vi skulle planera hemgång för, var dödssjuk. Han var extremt uttorkad. Jag skickade honom direkt till sjukhus och man visste inte ens om han skulle överleva ambulanstransporten. Sjukhuset tackade mig via telefon, för att jag skickat in honom.

Naturligtvis gjorde jag en anmälan om detta, vilket ledde till en anmälan enligt Lex Maria.

Jag har legat lågt och inte pratat så mycket utåt om detta, för trots allt vill jag vara solidarisk med min arbetsgivare. Till vilken korttidsboendet hör. Men det känns som om man lägger locket på och vi i teamet får stå där själva och ta hand om alla klagomål.
Vi har fått höra hur man muntligen kränker anhöriga och hur medicinska misstag görs.

Det är säkert inte bra för mig att skriva om detta på det här viset. Men som jag någon gång tidigare skrivit, så har jag inte många rädslor kvar. Och jag kan stå för vartenda ord.

fredag, oktober 29, 2010

Polisen hallå

Ingen kan precis kalla mig för en flitig bloggerska just nu, för det är väl det minsta jag är. Vet inte var tiden tar vägen. Det måste vara tidstjuvar i farten! Kan man göra en anmälan till polisen kanske? Min tid är stulen!

"Kan du ge nåt signalement?", säger säkert polisen då. Vad svarar man på det? Jag menar, tiden har ju ingen färg eller så. Men storleken kan jag ange. Den är väääldigt liten, min tid. Helt förkrympt faktiskt.

Ungefär som när man tvättar ulltröjan i 60 grader och den kommer ut som en bebiströja. Precis så är min tid. Liten och kompakt. Räcker inte till.
Fast man kan ju undra vad en tjuv ska med den där lilla ulltiden att göra. Vem har användning för den?

Nej, jag vill ha tillbaka min ulltid. I naturlig storlek. Mjuk och varm ska den vara. Och lös och ledig.

Har nån sett min ulltid?

torsdag, oktober 28, 2010

Här och nu

Jag är fortfarande inne i en period där tiden bara svischar iväg. När jag körde från körsången i Uppsala ikväll, såg jag ljusslingor på hus och i träd. Är inte det lite tidigt? Det är väl inte jul riktigt än? Men som sagt, tiden går fort och snart är vi där.

Just nu repar vi inför höstterminens gästartistbesök. Det är Kikki Danielsson, som kommer på besök till kören.
Och sista gången den här terminen, ska vi ha en liten konsert för vänner och bekanta.
Vårens stora konsert har vi i Berwaldhallen. Då ska Martin Stenmarck uppträda tillsammans med oss.
Visst har jag häftiga grejer att se fram emot?

Arbetslivet är fortfarande inne i en intensiv period. Vi i vårdplaneringsteamet vårdplanerar för glatta livet.
Det är mycket känslor i omlopp, för vi träffar ofta människor i kris. När stora olyckor eller katastrofer inträffar, sätts stora resurser till. Men när enskilda människor hamnar i kris, har samhället inte alls denna beredskap.
Då står den lilla människan rätt ensam.

Ibland känns det som om alla dessa öden gräver hål i min hjärna. Att man sen träffar en kollega, som precis har gått i pension och som ett brev på posten drabbats av en svår sjukdom, gör ju inte precis att tankeverksamheten minskar.

Nej, här och nu är det enda rätta. Lev här och nu. Vi har inte den blekaste aning om vad morgondagen för med sig.

tisdag, oktober 26, 2010

Zzzzzz

Ikväll har jag varit på bio. Eller rättare sagt syjunta. Fast vi syr aldrig, utan det kan bli bio eller nåt annat skoj.
Nu blev det tyvärr inte så skoj. Filmen vi såg, "Lyckan, kärleken och meningen med livet", var riktigt långtråkig.
Finfina miljöer från Rom, Bali och Indien, men annars zzzzzzzz........

måndag, oktober 25, 2010

Drogad i rutan

Vad hade Kleerup intagit innan detta framträdande? Fanns det inte någon ansvarskännande människa på redaktionen, som kunde ha ingripit?

Det känns bara tragiskt att se och höra honom svamla på det här viset. Och mannen bredvid, varför gjorde inte han någonting?

Vi har ett ansvar, inte bara för oss själva, utan för arbetskollegor och andra i vår omgivning.
Stöttning, medmänsklighet och empati, borde vi kunna bjuda på ibland.

söndag, oktober 24, 2010

En H special

Idag har jag varit och fikat på Hummelstabaren. Det är ett ställe som nästan har kultstatus. Det har funnits i evigheter och har öppet dygnet runt, årets alla dagar. Alltid fullt med folk där.
Baren får alltid full pott, när tidningar betygsätter vägkrogar.

Tyvärr känns det som om stället går mot sin egen begravning. För imorgon invigs nämligen nya E18.
Att vi får den nya vägen är naturligtvis otroligt bra, men risken finns att baren tappar massor med kunder, när trafiken inte längre går förbi.

Den lilla byn, som baren ligger i, där jag för övrigt har bott under några år, riskerar också att bli en ren sovstad.

Men vi får väl se vad som händer, en del kanske väljer att ta omvägen för att få sig en Hummelsta special!

Mycket bättre

Jag blev så härligt positivt överraskad av programmet "Så mycket bättre", som visades igår. Fantastisk musik och en varm ton mellan deltagarna.
Så skönt med ett program som inte går ut på förnedring. Som inte går ut på att visa människans sämsta sidor.

Petras och DiLevas tolkningar av Berghagens visor kommer jag att bära med mig länge.

lördag, oktober 23, 2010

Efter pausen

Har haft en ofrivillig bloggpaus denna vecka. Någon tid för bloggande har icke infunnit sig.
Ett par dagar spenderades i huvudstaden. Vi var ca 20 personer från arbetet, som konfererade och diskuterade i dagarna två.
På kvällen gjordes en guidad spökvandring i Gamla stan. Vi såg gamla hus och trånga gränder. Fick höra om blodiga slag och bestialiska mord. Dessvärre syntes inget spöke till.

Några arbetskamrater hyser stor skräck för spöken. Jag är naturligtvis motvalls och gillar spöken och hade sett fram emot att stifta närmare bekantskap med ett storstadsdito.

Efter dessa intensiva dagar har veckan rullat på i samma takt. Mycket på jobbet och superrolig körsång i torsdagskväll.
Denna termin kommer kören att få besök av Kikki Danielsson, så nu repar vi "Bra vibrationer" för fullt.

Min moder har anlänt till ett korttidsboende, och där var jag på besök igårkväll. Hon pratar mycket om att "åka hem", men när man pratar närmare om vad hem är, så är det inte lägenheten hon pratar om, utan något helt annat hem.
Jag har inte lyckats klura ut vad hon menar, men det är förmodligen något som ligger långt tillbaka i tiden.

Kattpojken Isai, har också varit på äventyr denna vecka. Han blev nämligen kastrerad i måndags och det har förlöpt helt utan komplikationer.
Han är lika vild och glad som förut, och som vanligt ständigt hungrig. Nu finns det en risk för övervikt, efter kastreringen, så en mer noggrann kosthållning är nog att föredra.

Helgen kommer att innehålla en del sång, en del besök hos mor och en stor del kattgos.
Och bloggläsning, inte minst!

måndag, oktober 18, 2010

Strykdags

Att sitta här ikväll, är något som jag egentligen inte borde. Istället borde jag stryka lite kläder och packa en väska inför trippen till Stockholm. Tåget går tidigt imorgonbitti och två intensiva dagar väntar.

Imorgon lämnar också min mor sjukhuset, för att åka till ett korttidsboende. Tyvärr kan jag inte vara med henne imorgon, men förhoppningsvis går det bra och jag får besöka henne när jag kommer tillbaka.

Kattskrutten far omkring som ett jehu ikväll. Jag trodde att han skulle vara trött och medtagen efter kastreringen, men han är på sitt bästa humör.
Så några ledsamheter vilar inte hos den lilla krabaten. Han har väl inte förstått vad dagens konstigheter kommer att leda till. Och att det är matte som ligger bakom tokigheterna!

söndag, oktober 17, 2010

Paris nästa

Jag har tills för något år sedan, varit galen i att resa. Men så upphörde mitt reseintresse helt plötsligt. Blev mättad på något sätt.
De två senaste somrarna har det blivit korta bilturer här hemma, istället för utlandsresor.

Nu börjar jag känna en liten, liten reslängtan igen. Så en weekendresa till Paris står nu på programmet. I början av december.
Får se om den trippen kan väcka reslusten till liv igen.

I veckan är det en annan tripp som står på tur. Till huvudstaden. På tisdag åker hela min enhet iväg på två dagars planeringskonferens. Med hotellövernattning.
Sånt kan vara roligt och kreativt.

Imorgon väntar en annan stor händelse. Ja, inte för mig, men väl för kattpojken Isai. Han ska nämligen till veterinären. För kastrering.
Så i framtiden är det bara mattegos som gäller, för den stiliga katten.

fredag, oktober 15, 2010

I sjön

Lite stolt är jag över vad mina jobbarkompisar och jag har åstadkommit! Äntligen är projektet sjösatt och igång.
Igår informerade vi kollegor, i en fullsatt fullmäktigesal, om vårt arbete.

Och vi har det så trevligt på jobbet! Det är en ren fröjd att gå dit.

På tisdag och onsdag blir det dock ett litet avbrott. Då åker hela enheten som jag tillhör, på planeringskonferens i Stockholm.

Men först en lugn och avslappnad helg!

torsdag, oktober 14, 2010

Chiball

Ni som undrar vad chiball är för något, kan gå in på den här sidan. Där finns bland annat en video, som visar hur chiballövningarna ser ut.

Nu är ju inte jag sådär elegant, när jag gör övningarna. Det är nog mer Bambi på hal is, över mig.

Men jag är övertygad om att det är en nyttig träningsform. Det är mycket teknik, andning och koordination. Både knoppen och kroppen får motion.

Och balansövningarna är väldigt bra för oss skelettsköra kvinnor. Visserligen landar man väl rätt mjukt om man faller, men det är nog bra att förebygga fall genom att träna balansen.

Kvinnodominansen på passen är total. Tror inte att det är särskilt macho att träna chiball.
Mer tantcho!

onsdag, oktober 13, 2010

Det löser sig

Jag har två hobbies eller fritidsintressen eller vad man nu ska kalla det. Det ena är att gå på chiball på onsdagkvällarna, det andra är att sjunga i kören på torsdagkvällarna.

Sen är naturligtvis gos med katten ett stort intresse och att läsa böcker. De här grejerna är mina andningshål. Det är där jag hämtar energi. Lust och glädje.
Är så tacksam över att jag har dessa energigivare. Tillvaron har varit extremt energislukande den senaste tiden, med hög arbetsbelastning på jobbet och privata bekymmer med min mor.

Idag lättade minst en stor gråsten från mitt bröst. När jag hälsade på min mor på sjukhuset, frågade hon nämligen mig om jag tyckte att hon skulle söka ett annat boende.
Det var som om hon hade ett ögonblick av klarsyn. Som om hon just då kände och insåg att boendet i den egna lägenheten inte längre var något alternativ.

En annan sak har också gjort mig glad. Hon har inte varit till tandläkaren på många, många år. Tänderna har ramlat ut och hon är i det närmaste tandlös.
Häromdagen ringde jag till tandläkaren på sjukhuset och berättade hennes historia. Samma dag fick hon komma dit och har nu påbörjat en behandling av munnen. Fantastiskt bra service!
Och hon har glatt berättat för mig att hon har varit till tandläkaren. Jag låtsades förstås att jag var helt ovetande.

Så ibland löser sig saker. Det går vägen nästan alldeles av sig själv. Och jag känner en stor tacksamhet över att jag omges av så underbara människor. Härliga arbetskamrater och goda vänner, både i riktiga livet och på nätet.
Nu börjar jag se framåt igen!

tisdag, oktober 12, 2010

Ännu en dåre

Den här artikeln om våldtäkterna i Örebro, är nog något av det mest korkade som jag har läst.
Är det ett problem att kvinnor strövar omkring, till synes orädda? Eh...??

Problemet är väl att minst en dåre, överfallit och i flera fall våldtagit kvinnor, som rört sig i en viss del av staden.

Att sen hävda att det här inte är någonting, om man jämför med krypskyttar i Sarajevo, ja det gör artikeln om möjligt ännu mer idiotisk.

söndag, oktober 10, 2010

Åt skogen

Åt skogen var de, mina blodsockerprover, som jag tog hos diabetessköterskan häromsistens. Det förvånar mig inte, eftersom jag har haft en del symtom som tytt på detta under den senaste tiden.

Och vad som är hönan och vad som är ägget i det här fallet, är inte helt lätt att reda ut. Om stressen och tröttheten beror på högt blodsocker eller om det höga blodsockret lett till stress och trötthet.

Nåväl, vi får se om doktorn kan räta ut en del frågetecken och vad han har för förslag angående medicineringen. Och min livsföring.

Dagen idag ska i alla fall vara en skapligt lugn dag. Igårkväll var äldste sonen sonen här på middag, med sin nya flickvän. Ja, hon är i alla fall flicka och vän, så jag antar att hon är flickvän. Han är inte så tydlig med såna saker, den käre sonen D.
Men det var en ytterst trevlig tjej.

På tal om det här med flickvän, så har kattpojken Isai börjat närma sig könsmognaden. Han är nu mycket intresserad av ytterdörren och det som eventuellt kan gömma sig därute.
Han kommer dock inte få några större möjligheter att utforska det, för nästa måndag läggs han under kniven.
Det kan låta grymt, men i alla fall för en innehankatt är det ju absolut nödvändigt med kastration.
Så han får nöja sig med att pussa på matte i fortsättningen, mer avancerat än så blir det inte!

fredag, oktober 08, 2010

Dags igen

Känner mig lite gladare idag. För igår började nämligen kören. Den lilla glädjespriderskan Caroline af Ugglas har en förmåga att träffa så rätt, när hon förmedlar sin sångglädje och energi.

Igår såldes även hennes senaste skiva och nyutkomna bok, till förmånliga priser. Boken började jag läsa direkt när jag kom hem. Det verkar vara en väldigt öppen och rak skildring av människan Caroline.

Nu blir det påfyllning av energi varje torsdag. Det tas tacksamt emot!

onsdag, oktober 06, 2010

Smärtsamt

Idag hade min mamma packat en kasse på sjukhuset. Hon skulle gå hem, sa hon. Men det kan du inte, försökte jag säga, du får komma till ett korttidsboende ett tag. Tills armen blir bra.

Jag vill bo hemma på xxx-gatan, säger hon. Oändligt sorgligt.

Och det är så smärtsamt, så smärtsamt....

tisdag, oktober 05, 2010

Läs den här

Alldeles nyligen har jag läst en bok, som jag har fått av författaren Anders Jacobsson. Det är Anders första vuxenroman, "Alla mina andetag bär ditt namn".

Det är en varm bok om mänsklig styrka, om kärlek, om svek, om de spår som varje själ, varje möte och varje beslut lämnar inom oss. Som vi bär med oss i vår ryggsäck för evigt.
En ryggsäck som hos vissa är fjäderlätt att bära, men som hos andra är tung som bly.

Bokens huvudperson, Gad Gustaf Grecke, har en ryggsäck som kräver en stark bärare. För det här är en bärare som har utsatts för hårda prövningar, i form av föräldrars svek och andra vuxnas respektlösa kränkande.

Att med ett sådant bagage resa sig upp, ta tillvara lärdomar och sedan gå vidare, kräver en speciell människa. Han är just en sådan människa, Gad Gustaf Grecke.
En människa med stor integritet. Med orubblig beslutsamhet och som går sina helt egna vägar.

Gad bär sin tunga ryggsäck genom puberteten och ungdomen, av och till får vi också följa Gad betydligt senare i livet.
Emellanåt avbryts texten av ren poesi. Det är Gads upplevelser och tankeliv i diktform.

Boken är så lätt och följsamt skriven. Lätt att ta till sig och svår att lägga ifrån sig.
Det är en läsupplevelse som leder till eftertanke. Som ibland vrider om den där elefanttunga ångestnäven i bröstet.

Det här är första delen i en trilogi och det känns alldeles nödvändigt att få ta del av Gads fortsatta livsvandring.
Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge.

måndag, oktober 04, 2010

Morotens dag


Bild: Fotoakuten.se

Nå, har ni glufsat i er några kanelbullar idag, på Kanelbullens dag?

Inte har väl jag, som är en mjölkallergisk diabetiker med trivselvikt, varit så ohälsosam och glupsk att jag stoppat i mig en sån onyttighet?

Näe, oh...eh...jo...en bara. Bara en bulle slank ner till kvällsfikat.
En stackars bulle.

Måste ju hålla på traditioner och så...Det är ju en viktig dag för landet...kunde nästan vara nationaldag...

Imorgon får det bli morot till fikat. Morotens dag, vore inte det något att införa?

söndag, oktober 03, 2010

Goddag yxskaft

Goddag yxskaft är det när jag pratar med min mamma numer. Besöker henne en stund på sjukhuset varje dag och hon har inte den blekaste aning om var hon befinner sig. Hon har fått mycket kraftiga minnesstörningar sen hon kom in på sjukhuset den här gången.
Hennes demens utvecklas i en rasande fart.

Det här är inte längre min mamma. Det här är en helt främmande person, som inte har några som helst likheter med den kvinna som en gång var min mor. Inte ens utseendet har hon kvar.
Och förändringen är det som är det svåraste att acceptera.
Har stött på det många gånger i mitt arbete som sjuksköterska. Man kan acceptera att ens anhörig är sjuk, till och med svårt sjuk, men just förändringen, den vill man helst inte se.

Jag kommer ihåg när min pappa gick från att vara en kraftfull man på 90 kg, till att bli en utmärglad cancersjuk människospillra på 40 kg, det var olidligt svårt att se.

Och svåra sjukdomar förändrar. Och som anhörig är man aldrig redo att tackla den här förändringen. Aldrig någonsin.

Nu är jag mamma till min mamma. Hon är som ett barn och kan under inga omständigheter lämnas ensam.
Jag är inte beredd på det här. Det tär och gnager i mig. Och ibland vill jag bara fly från alltihop.

Min stora förhoppning nu är att hon ska gå med på att söka ett annat boende. Att komma hem till lägenheten är inget alternativ. Nu senast hade hon varit hemma från sjukhuset i fyra dagar, när hemtjänsten hittade henne på golvet med bruten arm.
Första dagen på sjukhuset ramlade hon igen och slog i huvudet.
Den arma hjärnan tål inte mer påfrestningar nu.

Förresten, vad kommer uttrycket "goddag yxskaft" ifrån? Någon som vet?

lördag, oktober 02, 2010

A och B

Det känns rysligt luddigt, det här med den ökade hotbilden mot Sverige. Vi har en ökad hotbild, men inte nu och vi kommer inte märka så mycket. Det är som om SÄPO tråcklar in sig själva i ett hörn, i sina förklaringar.

Varför går man ut med detta, om man bara kan säga A men inte B?

fredag, oktober 01, 2010

Bättre när det blir sämre

Angående en kommentar till mitt förra inlägg, där jag fick en fråga om omyndigförklaring eller förvaltarskap som det heter idag, så är detta något som utfärdas med mycket stor restriktion.

Det är tingsrätten som beslutar om förvaltarskap. Det är alltså inte en läkare ensam som kan avgöra om någon ska stå under förvaltare.

Däremot håller jag på att ansöka om att bli God man, för min mor. Men det innebär inte att jag får föra hennes talan, vid till exempel ansökan om annat boende. Som God man får jag inte göra någonting utan hennes medgivande.

Det här är komplicerat som sjutton. Det vore så enkelt om jag som dotter bara kunde säga att min mor behöver bo på ett boende.
Men förhoppningsvis behöver det inte bli ett allt för stort problem. Hon verkar nämligen sjunka längre och längre in i sin demens och har nu förutom personlighetsförändringen, även stora minnesstörningar.
Och hon är inte längre så motsträvig. Det verkar faktiskt som om hon håller på att glömma bort att vara motsträvig!

När det gäller demenssjukdomar brukar man säga att det blir bättre när det blir sämre och i det kan jag bara instämma!