Ser inte fram emot

Jag är väldigt dålig på att blogga, känner jag. Förskräckligt dålig. Alltid är det något annat som ska göras. Oftast jobb. Som nu.

Journalprogrammet på jobbet havererade sent på eftermiddagen idag, när jag kom tillbaka från dagens vårdplaneringar och skulle sätta mig och dokumentera.

Då blir man inte glad. Inte det minsta. Nu har det visst kommit igång igen. Så jag ska strax sätta mig och skriva journaler.

Kvällarna denna vecka har gått åt till God mansutbildning och körsång. För på söndag har vi en liten konsert utanför Uppsala slott.

Uppsala har ju gått och blivit en stor stad, jättestor, och det ska firas rejält på söndag. Sång, musik och stort fyrverkeri blir det.

Någon sa visst att det är första advent på söndag. Och att man då ska ha femtioelva stjärnor och stakar i fönstren. Nu kommer jag inte att ha det. Inte på långa vägar.

Vi får se om morgondagen ger mig lite tid för pynt. Annars får det vara.

Advent och jul kommer ändå. Och i år ser jag inte det minsta fram emot kommande helger.

Söndagsångest

Idag ska bästis och jag åka till Fullerö handel. Där finns det hur mycket prylar som helst.

När jag flyttade till min lägenhet i maj, så tog jag inte med mig en enda julsak. Det var liksom inte aktuellt då och julen kändes oerhört avlägsen.

Men nu står den, obönhörligt, snart för dörren. Så ett och annat julpynt måste införskaffas.

Adventsljusstakar har jag redan köpt. Tre stycken Nusnässtakar. Otroligt fina.

På julafton är jag bjuden hem till äldste sonen och hans sambo. Tacksam för det. För helgerna är jobbiga.

Att vara ensamstående i veckorna är inget problem. Men helger är för mig, så sammanknippat med familjegemenskap.

En gemenskap som jag inte längre är del av. Att springa ute och roa sig på krogen, som jag tror att mitt X ägnar sig åt en hel del, är inget för mig. Är ingen krogmänniska, helt enkelt.

Jag hoppas att jag någon gång ska bli kvitt min s.k. söndagsångest. Ja, det är inte ångest för att måndagen är i antågande, tvärtom längtar jag till måndagen, utan just för att söndagar är en familjedag för mig.

Mina barn är och har alltid varit väldigt självständiga. Av rent egoistiska skäl skulle jag naturligtvis önska att de behövde sin mamma mer. Men självklart är det bra att de klarar sig och att det går bra för dem.

Men det är just det där att känna sig behövd ....

Nu i veckan ska jag, under ett par kvällar, gå en God mansutbildning. Jag känner att jag har så mycket tid och möjlighet att lägga på någon annan människa, att ett God mansuppdrag vore intressant.

Det må vara av egoistiska skäl, fast kan jag samtidigt göra en insats för en medmänniska, så är det ju bara bra.