Sorg i sikte

Livet går upp och ner hörrni. Dalar och toppar om vartannat.
Min lilla svärmor fick för några månader sedan två nya barnbarnsbarn. Två nya små knyten, som precis kommit till denna värld.

Själv är hon just på väg att lämna vår värld. Hon åkte in på sjukhus för ett tag sedan, i sviterna efter en jobbig vinterkräksjuka.
Nu har en läkare precis meddelat att man inte kan göra något mer. Det är förmodligen bara dagar kvar av hennes liv. Min man, som nu befinner sig i Köpenhamn, fick just det beskedet. Och jag hörde i telefonen hur ledsen och tagen han var.
Nu hoppas jag bara att tågen går som de ska, så han kan ta sig hem imorgon som planerat. Igår fick han ta buss ner, istället för flyg.

Det känns tungt och sorgligt. Min lilla svärmor, ja hon är verkligen pytteliten, är nog den snällaste och mest oförargliga människa som finns. Jag har aldrig hört henne säga ett elakt ord.
Jag är glad att mina barn har hennes gener i sig. Bättre kan man inte tänka sig.

Tack och lov har min man många syskon, så de kan dela bördan och sorgen tillsammans, de närmaste dagarna.

Annars är det mest askan, som allt kretsar kring. Jag blir lite beklämd över att Islands befolkning uppmärksammas så lite. De bor och lever mitt i askhelvetet. De måste ta in sin boskap i trånga utrymmen. Och tänk på alla hästar som springer fria, hur ska de klara sig?

Jag har ju varit på Island en gång och hade ett tag planer på att åka dit i vår igen. Nu var det min snålhet som hindrade mig från att boka en resa dit för ett tag sedan. Och tur var det.

Men jag känner för islänningarna, redan hårt prövade och så nu detta. Att leva i klimatet på Island är tufft i vanliga fall, även om det är en fantastiskt vacker ö, hur det är nu kan man inte föreställa sig.

Det här är kvällens deppiga tankar, från en lite avslagen och matt gräsänka.