Kraschlandning

Igårkväll kraschlandade jag i soffan, när jag kom hem efter jobbet. Reste mig upp, bara för att transportera mig till sängen.
Jag var så trött. Och min uttorkade, eksemhärjade hud på armar och ben skrek efter lindring. De få gånger som jag har drabbats av den här åkomman, har jag satt det i samband med stress. Nu känner jag mig inte särskilt stressad, så jag har skyllt på vinterkyla och torr luft.
Fast jag vet också att stress kan lagras inom en och visa fysiska krämpor som första tecken.

Mitt nya jobb, som jag stormtrivs med, avslutas sista mars. Nu är det beslutat att den tjänsten ska permanentas. Och sånt måste ju gå till väga på ett sätt som är rätt och riktigt.
Min chef kom in med annonsunderlaget till tjänsten och visade mig. Där hade hon rabblat upp mina positiva egenskaper, sa hon.
Sen kom det! "Jag vill ju ha någon som är bitchig, som du", sa hon. Hahaha! Det var roligt. Jag tog det som beröm.
Men visst oroar jag mig för att det inte ska bli jag som får tjänsten, fast jag vet att alla tycker att jag är rätt kvinna på rätt plats.

Rent privat funderar jag mycket på det här med husdjur. Jag vill ju hemskt gärna ha ett djur igen. Men det är icke genomförbart såsom det är nu. Att leva resten av livet utan husdjur, känns tråkigt, det är som nåt fattas mig.
Men skulle jag besluta mig för att skaffa ett djur, så får det stora konsekvenser. Ibland kan jag tycka att konsekvenserna känns lockande, ibland vet jag ingen råd alls.

Så visst kan det vara alla grubblerier som sätter myror i skinnet.
Tack och lov hade jag en burk med cortison hemma, utskriven just för sådana här reaktioner. Startade upp en behandlingskur igårkväll och är redan nu mycket bättre.
Liten ljusglimt, alltså.