En mil

För rätt länge sedan, förmodligen i ett anfall av obegriplig förvirring, anmälde jag mig till ett motionslopp.
Och nu är snart den dagen kommen, då detta lopp går av stapeln. På lördag närmare bestämt.

Då är det dags för E18-loppet. Som går på den alldeles nybyggda motorvägen. Biltrafiken är naturligtvis inte igång än. Det hade ju varit förenat med viss fara.

Nu har jag kommit till en insikt. Nämligen den att det är på tok för sent att börja träna till loppet nu. Det skulle jag ha börjat med ungefär samtidigt som förvirringen slog till.

Nåja, skam den som ger sig. En mil skall avverkas. Och man får gå.
I brist på träningsdisciplin, är jag begåvad med både uthållighet och envishet. Så på nåt sätt ska jag ta mig fram. Springa är uteslutet, men som sagt promenad är tillåtet.

Och en mil är ju inte så långt....eller....

Värmeslag

Idag har jag cyklat 1,5 mil i värsta värmen. På små bonnvägar. Bara för att visa att jag inte är lat. Ja, inte jättelat, i alla fall.

Maken brukar nämligen påpeka att jag är alldeles för passiv (=sitter för mycket framför datorn). Nu är jag ju en gång för alla inget motionsfreak.
Jag avskyr att springa, till exempel. Får bara mer ont i mina redan onda leder, om jag skulle få för mig att springa några meter.
Äsch då, säger han, det är nyttigt och roligt. Tycker dock inte det verkar särskilt roligt, när han kommer hem efter sina löpturer. Stånkande och flåsande, med värk i knän och höfter flera dagar efteråt.

Men om vi skaffar en ny hund igen, säger jag, då får jag motion. Över min döda kropp, muttrar maken (inte utan att tanken slagit mig).
Ja, då får han dras med detta lata åbäke till fruntimmer!

Som en galning

Jag har börjat motionera som en galning. Ja, med mina mått mätt, alltså.

Det är inte bara på grund av sånt här, utan också delvis för att jag nästa vecka börjar min utbildning till hälsopedagog. Det är en utbildning som till stora delar bygger på fysisk aktivitet och friluftsliv.

Att vara ute i naturen är inget jag är rädd för. Min långa scouterfarenhet är något som jag förlitar mig på, när det gäller det. Men just rörlighet och kondition behöver byggas upp.

Sen har jag ju alltid haft problem med stela och värkande leder. Det är den andra orsaken till att jag känner att jag måste hålla igång kroppen.

Min mamma, som har grav artros, har alltid varit tvungen att röra mycket på sig, för att inte stelna till alldeles, med svår värk som följd.
Fast tyärr har hon under senare år fått allt svårare att röra sig, trots utbytt höftled. Artrosen sprider sig och sätter sig i allt fler leder.

Idag har jag köpt Glucosamintabletter. Har dock för mig att jag provat det förut och att det inte ledde till några förbättringar. Men vi får väl se den här gången.
Är beredd att prova allt som kan få värken att minska.