Tar ingen pajkastning

Den tänker jag inte gå på med dig, säger mitt blivande X. Konserten på fredag. Som jag köpte biljetter till för jättelängesedan. Och som jag sett fram emot så mycket.

Då kände jag att det här är inte så civiliserat. Igår kväll var han ute och roade sig med sin bror. Han har väldigt bråttom, tycker jag. Att leva ungkarlsliv.

Men jag bestämde idag, när jag låg ute i solen, att jag inte ska tillåta att jag trycks ner. Jag ska inte hemfalla åt bitterhet.
Jag ska sköta det här snyggt. Inte låta mig provoceras. Inte ledas in i pajkastning.

Jag frågade några vänner om jag kunde få gå med dem på konserten och det var självklart okey. Så konserten ska jag gå på.

Sen måste allt få ha sin tid. Ta tid. Ett självförtroende ska byggas upp. Det görs inte på en kaffekvart.
Och det svåraste av allt, att lära sig att tycka om sig själv, det tar en hel livstid.

Ensam i en tvåsamhet

Jag känner mig som en 18-åring som snart ska flytta hemifrån. Inte som den mogna kvinna som jag egentligen är.
Det är en oro blandad med förväntan. En oro för att det blir mycket ensamhet. Och mycket saknad av kroppskontakt, kärlek och värme.

Men ensamhet i en tvåsamhet är så mycket värre. Det är jag rätt övertygad om. När man är två i ett förhållande och ingen längre ser vad den andre gör. Ingen lyssnar på vad den andre säger. Ingen bryr sig om den andres önskningar. Man bara finns där. Som skuggfigurer. Oändligt ensamma.

I det läget kan man foga sig och stanna kvar. Eller välja att ställa krav, fast man vet att konsekvenserna kommer som ett brev på posten. Eller också är det just därför man ställer krav. För det är en utväg. En väg som ibland känns helt nödvändig att gå.

Nu är jag där. Jag ska gå min egen väg. Om min framtid vet jag absolut ingenting. Bara att den inte blir som dåtiden. Den tiden är över. Och jag får ta det som kommer med. Det som följer med mitt val. Ensamma kvällar, ensamma helger. Längtan efter beröring.

Men det ska komma något gott ur det här. Det måste det.