"Sub luna amo...bibo...canto ...vivo...morior"
"Under månen älskar... dricker... sjunger...lever...dör jag"
Är vackra ord och rader som klistrat sig fast i hjärnan på mig.
Som satt hjärnan i ett skruvstäd och liksom tvingat den till att påbörja en fundering, om vem jag egentligen är och vad jag gör med mig själv.
Och kanske framför allt vad jag inte gör.
Varför är det så svårt att tycka om sig? Varför är det alltid felen som dominerar i tankevärlden?
Fel egenskaper, fel utseende. Fel själ. Fel liv, helt enkelt.
Varför kan man inte nöja sig med att älska, dricka och sjunga? Varför måste man leva också?
Varför är man ensam, fast man nästan aldrig någonsin är det? Varför är just den ensamheten så tung att bära?
Hur kan jag, som nästan aldrig har gjort någon något illa, ändå tycka att jag är en dålig människa?
Vad är dysterheten sprunget ur? Varför tar den över och omformar tillvaron till oigenkännlighet?
För jag har ju så mycket att vara glad åt. Att vara tacksam över. Att leva för.
Men ändå, jag lever inte.
Och inte vet jag om jag ska skicka iväg det här inlägget. Det känns så privat, så utlämnande.
Som om jag hoppar i galen tunna.
Men jag hoppar. Som jag hoppar.
Visar inlägg med etikett sorgsen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sorgsen. Visa alla inlägg
onsdag, november 25, 2009
lördag, november 21, 2009
Den tunna isen
Idag lyssnar jag på sorgsen och känslig musik. Just nu spelar Antony & The Johnsons på Spotify.
Min åsikt om livet har mer och mer tenderat att gå åt det hållet, att man alltid har ett val. Man kan alltid välja.
Men det är inte lätt. Vad ska man välja? Vilka konsekvenser är man beredd att ta? För gör man ett val, måste man också ta det som följer därav.
Det är bara man själv som har ansvar för sitt eget liv.
Att fortsätta gå på tunn is, ökar risken för att hamna i det kalla.
Man kan inte alltid förvänta sig flytväst och livlina. Och fast mark under fötterna.
Ibland svajar det och man sjunker lite. Ibland finns det en sten att kliva upp på. Ibland når man den trygga stranden.
Att följa sitt hjärta är inte alltid den enklaste vägen.
Allt för ofta är det istället den svåraste vägen. Med hinder som ter sig oöverstigliga.
Stundtals med känslan av att den tunna isen inte alls höll, att vägen man följde inte var den man var ämnad för.
En påtaglig känsla av vilsenhet. Av längtan.
Till något som måste fullbordas.
Att följa sin längtan, är minst sagt lika svårt som att följa sitt hjärta.
Till slut kommer det en punkt, där man måste välja, isen eller stranden.
Min åsikt om livet har mer och mer tenderat att gå åt det hållet, att man alltid har ett val. Man kan alltid välja.
Men det är inte lätt. Vad ska man välja? Vilka konsekvenser är man beredd att ta? För gör man ett val, måste man också ta det som följer därav.
Det är bara man själv som har ansvar för sitt eget liv.
Att fortsätta gå på tunn is, ökar risken för att hamna i det kalla.
Man kan inte alltid förvänta sig flytväst och livlina. Och fast mark under fötterna.
Ibland svajar det och man sjunker lite. Ibland finns det en sten att kliva upp på. Ibland når man den trygga stranden.
Att följa sitt hjärta är inte alltid den enklaste vägen.
Allt för ofta är det istället den svåraste vägen. Med hinder som ter sig oöverstigliga.
Stundtals med känslan av att den tunna isen inte alls höll, att vägen man följde inte var den man var ämnad för.
En påtaglig känsla av vilsenhet. Av längtan.
Till något som måste fullbordas.
Att följa sin längtan, är minst sagt lika svårt som att följa sitt hjärta.
Till slut kommer det en punkt, där man måste välja, isen eller stranden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)