Heja oss!

Kan läsa i bladet att det är inne att vara 40+.
Då skulle de bara veta hur det känns att vara 50+...

När jag fyllde 50 fick jag en fruktansvärd åldersångest. Tyckte att precis allt var förlorat. Barnen flyttade hemifrån, det blev ensamt och tyst i huset. Kroppens förfall ska vi bara inte tala om.

Den tråkiga perioden är nu passerad, tack och lov. Jag uppskattar min långa erfarenhet och den klokhet jag samlat på mig genom åren. Jag tycker äntligen att jag är värd någonting igen.

Visserligen värker lederna fortfarande, men jag har på något sett lärt mig att se förbi det. Jag äter inte ens värktabletter längre, för i ärlighetens namn hjälpte de inte särskilt mycket. Det var mer som ett inövat beteende. Ont i leder, ta en tablett.

Jag läste också häromdagen att skådespelerskan Helen Mirren, förra året blev utsedd till världens sexigaste kvinna. Vid 63 års ålder. Och det undrar jag inte på.

Nej, vi 50plusare är som ett gammalt fint årgångsvin. Vi mognar och blir bara bättre ju äldre vi blir.

Monster

I mina senaste inlägg, kan man få intrycket av att jag är gift med ett monster, men det vill jag bestämt säga att jag inte är. I den här familjen är det nog mera jag, som är monstret.

Dock är det så att det är vissa saker som mannen inte gillar, djur och min musiksmak till exempel och i dessa fall finns ingen kompromissvilja. Nu kan jag överleva att han inte gillar Thåström, Coldplay och Madrugada, men det är sorgligt att han inte tycker om djur och anser sig ha lidit nog, genom att vi har haft hund i alla år.

Så den här svackan jag har, handlar mycket om det. Men också det faktum att åren går och jag börjar undra vart livet tog vägen egentligen.
I ungdomen tror man ju att man kommer att uträtta underverk. Jag var övertygad om att jag skulle arbeta i fattiga länder. Att jag skulle göra skillnad för människor, vars förutsättningar var helt annorlunda än mina. Ni vet, nån sorts Moder Theresa.
Det blev inte så.

Har också så svårt att acceptera den skröplighet, som kommer med åren. Att jag har sjukdomar som högt blodtryck och diabetes, som måste behandlas med mängder av mediciner.
Östrogen, som några föreslog, har jag redan provat. Inget för mig dock, bland annat på grund av att jag har haft flera cystor i brösten.
Äter och dricker istället rikligt med sojaprodukter.

Snart går också mitt vikariat ut och jag har ingen aning om vad som väntar. Har till och med tackat nej till förslag, som jag har fått, för den här gången känner jag att jag vill komma till ett ställe som motsvarar mina önskningar och förhoppningar.
Jag är trött på att komma som en räddande ängel, till ställen där allt är kaos, och sen när jag fått ordning och struktur, är vicket slut. Jag har lätt för att samarbeta med underställd personal och både de och jag blir ledsna när det är över.
Orkar inte utsätta mig för det hur många gånger som helst.
Just nu är det överhuvudtaget mycket jag inte orkar utsätta mig för.

Den krokiga vägen

Jag hade ingen ålderskris, varken när jag fyllde 30, 40 eller 50. Men har ni hört talas om 53-årskrisen? Nä, trodde väl det. För ingen har varnat mig för den.
Trots att det är mer än en månad tills jag fyller, har krisen tagit sitt grepp om mig.

Och hur jag kan vara 53 snart, när jag inte är en dag över 35 övergår mitt förstånd. Det är förstås siffrorna som är omslängda!
Det här är ingen lätt ålder att vara i. Mycket skyller jag på hormonerna. Ena dagen deppig och gråtmild, inget finns som motiverar en att ens stiga upp ur sängen. Andra dar är man fullt redo att kasta sig hals över huvud i vad som helst. Bara det är något annat och långt borta.

Det här är också en väldigt ensam ålder. Barnen har flyttat hemifrån och lever sina egna liv. Min pappa är död sen många år och min mamma är "kringkring" i huvudet. Inte ens en liten hund har jag kvar.
En man har jag, men hans förståelse för dessa humörsvängningar är inte så stor. Jag inbillar mig att det är lättare för männen. Mera raksträcka liksom.
Åtminstone jag har en tendens att ta den krokiga vägen, med lösgrus och vägbulor och stora krondiken runt om.