Motvillig acceptans

Det känns som om jag har kommit till ett läge av motvillig acceptans. Acceptans av hur mitt liv har blivit.

Att jag som är familjemänniska ut i fingerspetsarna, inte längre har någon familj. Att jag är ensamboende och inte har någon möjlighet att välja att inte vara det.

Jag har mina söner, som dock lever sina egna liv och sällan har tid att umgås med mig. Jag har min underbara väninna/arbetskamrat, som finns där i ur och skur. Jag har mina fina nätvänner, som jag i början av sommaren hade besök av och som också alltid finns där när jag sviktar. Det finns också några andra vänner, som jag träffar då och då.

Sen finns det några gamla vänner, som aldrig hört av sig under hela denna jobbiga tid. Dessa måste jag nu lämna bakom mig. Det finns ingen anledning att lägga energi på att sörja dem. Energi är min bristvara i dessa tider och måste användas med omsorg.

Under sommaren har jag drabbats av ryggskott och svår magkatarr. Min diabetes är i olag och nu måste jag börja med insulin som komplement till tabletterna.

Jag vet och förstår att dessa krämpor är ett svar på själsligt illamående. Det är därför jag måste acceptera och gå vidare. Inte fastna i något. Inte gå under.

Och kanske orkar jag blogga lite då och då igen.

Sen har jag ju Kezzi. Som växer så det knakar. Som är urtjusig och väcker uppmärksamhet överallt. Den här veckan börjar vi på valpkurs. Det kanske kan bli en nystart på mitt liv.

Monster

I mina senaste inlägg, kan man få intrycket av att jag är gift med ett monster, men det vill jag bestämt säga att jag inte är. I den här familjen är det nog mera jag, som är monstret.

Dock är det så att det är vissa saker som mannen inte gillar, djur och min musiksmak till exempel och i dessa fall finns ingen kompromissvilja. Nu kan jag överleva att han inte gillar Thåström, Coldplay och Madrugada, men det är sorgligt att han inte tycker om djur och anser sig ha lidit nog, genom att vi har haft hund i alla år.

Så den här svackan jag har, handlar mycket om det. Men också det faktum att åren går och jag börjar undra vart livet tog vägen egentligen.
I ungdomen tror man ju att man kommer att uträtta underverk. Jag var övertygad om att jag skulle arbeta i fattiga länder. Att jag skulle göra skillnad för människor, vars förutsättningar var helt annorlunda än mina. Ni vet, nån sorts Moder Theresa.
Det blev inte så.

Har också så svårt att acceptera den skröplighet, som kommer med åren. Att jag har sjukdomar som högt blodtryck och diabetes, som måste behandlas med mängder av mediciner.
Östrogen, som några föreslog, har jag redan provat. Inget för mig dock, bland annat på grund av att jag har haft flera cystor i brösten.
Äter och dricker istället rikligt med sojaprodukter.

Snart går också mitt vikariat ut och jag har ingen aning om vad som väntar. Har till och med tackat nej till förslag, som jag har fått, för den här gången känner jag att jag vill komma till ett ställe som motsvarar mina önskningar och förhoppningar.
Jag är trött på att komma som en räddande ängel, till ställen där allt är kaos, och sen när jag fått ordning och struktur, är vicket slut. Jag har lätt för att samarbeta med underställd personal och både de och jag blir ledsna när det är över.
Orkar inte utsätta mig för det hur många gånger som helst.
Just nu är det överhuvudtaget mycket jag inte orkar utsätta mig för.

Den krokiga vägen

Jag hade ingen ålderskris, varken när jag fyllde 30, 40 eller 50. Men har ni hört talas om 53-årskrisen? Nä, trodde väl det. För ingen har varnat mig för den.
Trots att det är mer än en månad tills jag fyller, har krisen tagit sitt grepp om mig.

Och hur jag kan vara 53 snart, när jag inte är en dag över 35 övergår mitt förstånd. Det är förstås siffrorna som är omslängda!
Det här är ingen lätt ålder att vara i. Mycket skyller jag på hormonerna. Ena dagen deppig och gråtmild, inget finns som motiverar en att ens stiga upp ur sängen. Andra dar är man fullt redo att kasta sig hals över huvud i vad som helst. Bara det är något annat och långt borta.

Det här är också en väldigt ensam ålder. Barnen har flyttat hemifrån och lever sina egna liv. Min pappa är död sen många år och min mamma är "kringkring" i huvudet. Inte ens en liten hund har jag kvar.
En man har jag, men hans förståelse för dessa humörsvängningar är inte så stor. Jag inbillar mig att det är lättare för männen. Mera raksträcka liksom.
Åtminstone jag har en tendens att ta den krokiga vägen, med lösgrus och vägbulor och stora krondiken runt om.

Bruce, du frälste mig

De senaste dagarnas deppighet har nu fått ett välbehövligt avbrott. Har nämligen intagit huvudstaden, bott på hotell och varit på Springsteens konsert. Mäktigt, är väl det rätta ordet för konserten. Energi, glädje och livslust, spred han, den gode Bruce. Trots ett fruktansvärt väder.
Tänk att sitta ute en junikväll och behöva vara iklädd, inte bara regnkläder, utan också vantar, mössa och halsduk.

Hotellet, "Hotell Norrtull", var även det en trevlig upplevelse. En gammal byggnad som tidigare var huvudkontor och centrallager för Vin & Sprit. Mycket läckert inrett.

Idag har vi promenerat runt och ägnat oss åt diverse turistattraktioner, som vaktavlösningen vid slottet och en tur i Katarinahissen.

Tack för alla goda råd, angående min husdjurslängtan. Dessvärre är det inget som hjälper, maken är extremt ointresserad av djur och tycker att han fått stå ut med djur i huset i så många år, att resten av livet ska tillbringas i djurfrihet. Inget kan ändra på det och eftersom ingen av sönerna längre bor hemma, står jag ensam med min åsikt, att huset liksom är alldeles för tomt, utan djur.

På rymmen

Tack, så snälla ni är som kommer med förslag och försöker muntra upp mig.
När det gäller husdjur dock, så är det så här att varken övertalning eller nävar i bordet har någon som helst effekt. Över vår tröskel kommer icke något husdjur att passera, inte ens en guldfisk.

Vill jag bli ägare till ett djur igen, får jag antingen bli änka eller frånskild. Nu är ju det inget man väljer, i alla fall inte att bli änka. Jo, man kan ju välja det, men så drastisk vill jag inte vara.

Så för mig gäller det att hitta ett substitut, för hunden alltså. Inte helt lätt, då jag efter 29 års hundägande, liksom blivit van att dela hus och hem med hundhår och insläpat grus. Inte ens det minskade städbehovet uppväger saknaden.

Men så är det och just nu känns det som om jag kravlar i dyn och inte riktigt kan hitta fotfäste.
Jag har min dator och min spikmatta, men inte är det som att ha hund. För övrigt tycker maken att jag sitter alldeles för mycket vid datorn.
Jag känner mig som en obstinat tonåring, som är sur och buttrig. Kan tänka mig att hormonerna spökar på samma sätt nu, som de gjorde under tonårstiden.
Så snart rymmer jag väl hemifrån och ställer mig vid vägen med tummen i luften.

Är det här livet?

Krumelurpiller käkade Pippi, för att inte bliva stur. Undras om det finns piggelinpiller för en som redan är stur? Skulle behöva en näve.
Vad gör man när förnöjsamheten inte vill infinna sig? När man längtar bort, men inte vet till vad?
När deppig musik varvas med om möjligt ännu deppigare musik?
När mannen bestämt deklarerar att någon ny hund, kommer inte in i detta hus.
När man saknar våta nospussar och raspiga tassklappar.
När matlusten flugit sin kos och menyn mest består av keso, banan, sojayogurt och Sias ekologiska chokladglass.
När det liksom inte infinner sig nån mening med nånting alls.
När tröttheten inte går att sova bort och man bara tycker synd om sig.
När man inte känner sig behövd och väntad på. Inte en enda svans viftas när man kommer hem.
Blev det inte mer än så här?

Bra nyheter

Äntligen! Såna nyheter vill vi ha.
Jag har nog en liten höstdepression, i kombination med mycket ledvärk.
Så jag tror att jag tar den här nyheten på största allvar.
Och om det skiter sig, har jag i alla fall haft korta stunder av njutning.
För all del, en viss viktökning kanske blir en del av resultatet. Men ska man gå upp i vikt, kan man ju göra det av goda kalorier. Som åstadkommer en hel del positiva effekter också.
Vikten går för övrigt upp ändå. För mig räcker det att passera bagarens skyltfönster.
Det får bli så. Kaffe och choklad får stå för glädjen en stund, nu i denna mörka årstid.
Man kunde ha haft värre böjelser.