Slut i tanken

For ner i någon slags själslig dypöl igår. Sluuuurp, sa det. Sen låg jag där på botten. Och sov. Och sov. Med undantag för några hundpromenader förstås.

Men tror det var välbehövligt. När jag vaknade i morse kände jag mig skapligt utsövd och kunde så smått börja kravla upp till ytan igen.

Det var verkligheten som kom ifatt mig. Ett halvt års psykisk stress som tog ut sin rätt. En mors hastiga död och en lika hastigt påkommen skilsmässa kan knäcka vem som helst.

Jag har bara gått på i ullstrumporna. Lagt all energi på jobbet och på hundvalpen.

Tills jag alltså fick energistopp. Totalt tömd tank. Till och med förbrukat reservtanken.

Nu får jag slå ner lite på hastigheten. Anpassa farten efter tanken, helt enkelt.

För reservdelar är svåra att få tag på.

Är man körd, så är man.

Ovan jord

Tänkte för en vecka sedan att jag skulle börja blogga igen.

Det gick ju som ni kan se inte så bra. Ett enda inlägg har jag åstadkommit. Nu är jag i full färd med nr 2. Jag vet inte vad det ska handla om.

Kanske att en rysligt snygg och förmodligen trevlig hockeyspelare fick sätta livet till. Så meningslöst. Mitt i den bästa perioden av livet.

Eller att Kezzi och jag började på valpkursen i tisdags. Tio små valpar skulle försöka hålla sig i skinnet och uppföra sig anständigt. Det gick ju inte. Kezzi hittade genast en Malte, som han började brottas med.

Något annat som började var min chiballträning. Bra och nyttigt, tror jag. Balans- och muskelträning.

Annars lunkar det på. Kören börjar om en månad. Trivs inget vidare med livet, känns så ensamt. Men det måste ju gå. Alternativet är nog ännu ensammare. Varje dag ovan jord, är ju trots allt en bra dag. Om man tänker på alternativet, alltså.

Byta färg

Nån kanske undrar vad i hela friden hon håller på med? Den här bloggerskan. Ändrar och grejar här inne hela tiden.

Jo, det var så att jag inte trivdes med Löfbergs lilafärgen som jag ändrade till igår. Och nu har jag provat alla möjliga varianter, men hittar ändå inget som känns rätt.

Men just nu får det se ut så här. Chiballträningen väntar.

Vårrus

Någon kanske undrar vad som har hänt här. Det är sig inte riktigt likt härinne. Jag försökte mig nämligen på att vårstäda. Byta gardiner och måla om lite. Vet inte om det blev så lyckat. Egentligen.

Men det får vara så här ett tag, tror jag. Eller inte? Fru Velig är jag.

På tal om nåt helt annat, så var det en person som sa "medicillinen" till mig idag. Flera gånger. Risken finns nu att jag i fortsättningen, när jag ska säga "medicinen", istället kommer att säga "medicillinen". För vissa ord liksom fastnar. I hjärnkontoret. Och blir kvar där väldigt länge.

Men så. Känner inte ni också för att vårstäda lite? Att förnya er, både till kropp och blogg?

Chocolate better than sex?

25 Reasons Why Chocolate Is Better Than Sex

1.	You can GET chocolate.
2.	"If you love me, you'll swallow that" has real meaning with chocolate.
3.	Chocolate satisfies even when it has gone soft.
4.	You can safely have chocolate when driving.
5.	You can make chocolate last as long as you want it to.
6.	You can have chocolate even in front at your mother.
7.	It you bite the nuts too hard the chocolate won't mind.
8.	Two people of the same sex can have chocolate without being called nasty names.
9.	The word commitment doesn't scare off chocolate.
10.	You can have chocolate on top of your desk during working hours without upsetting your workmates.
11.	You can ask a stranger for chocolate without getting your face slapped.
12.	You don't get hairs in your mouth with chocolate.
13.	Chocolate doesn't make you pregnant.
14.	You can have chocolate at any time of the month.
15.	With chocolate theres no need to fake it.
16.	Good chocolate is easy to find.
17.	You can have as many kinds of chocolate as you can handle.
18.	You are never too old or too young for chocolate.
19.	When you have chocolate, it doesn't keep the neighbours awake.
20.	With chocolate, size doesn't matter. Its always good.
21.	You don't have to BEG to get chocolate.
22.	You can have chocolate with children and not go to jail.
23.	Chocolate doesn't keep you awake yapping after you've had it.
24.	You can have chocolate all weekend and still walk OK on Monday morning.
25.	It's easy to find 9 inches of chocolate.

Att tänka på

Just det! Mössa på!

Ingen tjejtjusare

Har jag inte blivit ståtlig? Ser ni mina stora, eleganta öron och min slingriga svans? Jag har ju liksom tagit kommandot här hemma och blivit den som bestämmer över mattider och sånt.

Jag försöker uppfostra matte så gott det går och har i alla fall lärt henne att cykla hem på lunchen och ge mig mat.
Har hon tur hinner hon äta lite själv. För vi ska ju hinna med en gosestund också.

På kvällarna, efter att hon gett mig mat, så ska vi leka. Vi leker ofta tafatt och så biter jag henne i fötterna.
Sen gosar vi ett tag i soffan.

Jag sitter ofta och spanar ut genom köksfönstret. Jag fick själv se till att ta bort blommorna från fönsterbrädan, för jag kan ju inte sitta där och spana om det står fullt med blomkrukor på brädan.

Något annat som jag tydligen också får ta hand om, är att riva ner tapeter. Jag tycker faktiskt att de är riktigt fula och matte borde själv riva ner dem, men det är sånt som jag får sköta.

Häromveckan lämnade hon in mig på ett konstigt ställe. Jag var rädd att hon hade tröttnat på mig och lämnat bort mig för evigt.
Det fanns en massa andra katter där och stora, skälliga hundar. Sen var det några människor som höll på med mig och så minns jag faktiskt inget mer, förrän jag vaknade under en filt. Jag kände mig trött och yr i huvudet.

När jag låg där under filten, funderade jag på om jag nån gång mer skulle få se min matte. Just då kom en av människorna och berättade att matte satt och väntade på mig! Så glad jag blev!

Vi åkte hem igen och matte berättade att jag nu var kastrerad. Och att inga kattflickor skulle vara intresserade av mig.
Bryr mig inte, tänkte jag. Har ju matte. Hon duger bra. Och eftersom hon inte är helt lätt att uppfostra, så har jag fullt upp. Skulle verkligen inte hinna med att uppvakta några tjejer!

Polisen hallå

Ingen kan precis kalla mig för en flitig bloggerska just nu, för det är väl det minsta jag är. Vet inte var tiden tar vägen. Det måste vara tidstjuvar i farten! Kan man göra en anmälan till polisen kanske? Min tid är stulen!

"Kan du ge nåt signalement?", säger säkert polisen då. Vad svarar man på det? Jag menar, tiden har ju ingen färg eller så. Men storleken kan jag ange. Den är väääldigt liten, min tid. Helt förkrympt faktiskt.

Ungefär som när man tvättar ulltröjan i 60 grader och den kommer ut som en bebiströja. Precis så är min tid. Liten och kompakt. Räcker inte till.
Fast man kan ju undra vad en tjuv ska med den där lilla ulltiden att göra. Vem har användning för den?

Nej, jag vill ha tillbaka min ulltid. I naturlig storlek. Mjuk och varm ska den vara. Och lös och ledig.

Har nån sett min ulltid?

Bäst före

I en kommentar till mitt förra inlägg, tyckte Nonna att det var synd att ingen karl stöter på henne längre, så hon kunde få prova den där dräpande repliken om bocken i Gävle.

Jag kan bara hålla med. Bäst föredatum är passerat, så den repliken kommer nog till användning först när man börjar hänga på PRO:s danser. Vilket jag hoppas dröjer ett antal år.

På tal om PRO, så har jag två f.d. arbetskamrater, som båda är pensionerade sedan fem år tillbaka, men som lever ett ytterst aktivt liv.
Jag brukar gå ut och äta med dem ungefär varannan månad och får då långa rapporter om det vilda pensionärslivet.

Den ena jobbar för övrigt fortfarande som sjuksköterska, en eller två dagar i veckan, på annan ort. Hon fyller 70 år om en månad, men är fortfarande still going strong.

Den andra damen lägger sin tid på resor, det ena resmålet mer exotiskt än det andra.

Sen är det en massa andra aktiviteter, som de ägnar sig åt. Jag blir alldeles matt, när de berättar.

Själv lär jag väl få inleda min pensionärskarriär med att gå på danskurs. Om jag nu ska kunna gå på PRO-danserna. Och förhoppningsvis bli uppraggad av en karlslok och få dra till med den där om Gävle.

För dans är nämligen min svaga sida. En av dem. Musikalisk är jag, men att förflytta kroppen i takt med musik, är inte något som automatiskt följer med musikaliteten. I alla fall inte för mig.

Nåja det är ju ett tag kvar, rätt många år faktiskt, så några danssteg ska jag nog kunna lära mig till dess.

Trasan kommer tillbaka

Självklart ägnades gårdagen åt TV-tittning. Ett historiskt bröllop var det. Även om jag inte är någon större älskare av monarkin, så är det ändå trevligt och fint när de uppför sig väl. Och det gjorde de. Så det räckte och blev över.

Ingen Hollywoodproducent kommer någonsin att komma i närheten, när det gäller att skildra en kärlekshistoria, som i början ter sig så omöjlig och som slutar så underbart.

Och det är skönt med lite positiva strömningar genom landet. För en gångs skull. Vi översköljs annars av allt det tragiska och våldsamma som händer i världen, att lite överdosering av kärlek och lycka är mer än välkommet.

Själv har jag tankat energi och är mer än redo att möta veckans utmaningar. Många, många gånger genom åren, har jag sagt mig själv att jag inte ska låta människor dränera mig på energi. Men alltid åker jag dit. Engagerar mig för hårt och går ur striden som en urvattnad disktrasa.

Nu är dock trasan urvriden och torkad och redo att torka upp skiten som vissa lämnar efter sig.

Vill andas

Den här något jobbiga tillvaron, med många kvällsaktiviteter har inte nått sitt slut än.

Ikväll är det städning av scoutstugan, som står på programmet.

Imorgon är det bowling och middag.

Sen kan där bli en möjlighet till paus, till andhämtning. Åtminstone kvällstid. För på jobbet är det fullt upp.

Sjukhusen drar, som vanligt, ner för fullt inför sommaren och vi inom kommunen har bara att tacka och ta emot.

Så är det.

Jag svävar inte

Någon kanske undrar om jag har svävat bort på små lyckomoln, eftersom jag varken bloggar eller kommenterar. Men det har jag inte. Det är bara så att det är mycket nu! Varenda kväll är det något.

Ikväll är det två uppvaktningar. Äldste sonen är klar med sin utbildning till byggnadsingenjör och goda vänners dotter tar studenten.

Sen är det ju så att en viss liten kissemis, upptar mina tankar i hög omfattning!

Och då sa...

Idag var jag på en trevlig arbetslunch på en restaurang i Uppsala. Diverse ämnen avhandlades under lunchen.

Till exempel nämnde en person att hon inte pensionssparar, utan hennes plan är att snyltgästa på begravningssammankomster. Det serveras ju ofta smörgåstårta på dylika tillställningar. Och det kan man ju äta sig mätt på.
Ja, du förstod väl att du gav mig en ypperlig bloggidé?

Och när vi pratade om död och begravning, var det en annan kollega som berättade att hon läst om en begravning i Amerika, där huvudpersonen = den döde, fått sin sista önskan uppfylld.
Under begravningsakten satt han nämligen uppallad på sin älskade motorcykel, iklädd full MC-utstyrsel.
Och där fick jag ytterligare en idé och replikerade att jag minsann vill sitta framför min MacBook, under min begravning.

Och när vi ändå pratade om datorer, berättade ännu en person att hon läst om en man som fick välja mellan sin fru och sin dator. Han valde datorn...
Naturligtvis replikerade jag att jag skulle ha gjort samma val...

Nu kanske ni tror att det intogs alkoholhaltiga drycker under denna lunch. Och det gjorde det......inte. Det var bara vanligt vatten som rann ner i våra törstiga strupar. För vi jobbade ju. Och skulle sitta på möte hela eftermiddagen.

Tack och lov var det ett intressant möte, annars hade nog min knasiga hjärna fortsatt tänka på död och datorer.

Rena natta

Goder afton! Här bloggas det inte ett dugg. För klockan är många timmar och skönhetssömnen får icke gå förlorad.
Kan tillägga att kvällen ägnats åt skönsång. Därav denna brist på bloggning.
Nu skall horisontalläge intagas å det snaraste, då denna dag läggs till handlingarna och en ny väntar bakom knuten.

Ett trevligt mail

Igår fick jag ett så trevligt mail. Inte den vanliga typen, med bilder mer eller mindre ekivoka. Utan detta mail var rena kärleksförklaringen.

Avsändaren var någon vid namn Svetlana. Hon tyckte att vi var som gjorda för varandra. Hur hon nu kunde veta det?

Sen kallade hon mig gentleman. Då tog jag lite illa vid mig. För särskilt manlig tycker jag inte att jag ser ut. Även om jag inte är särskilt noga med att raka benen och helst traskar omkring i jeans och gympadojjor. Men nån man är jag ändå inte.

Så hennes önskan att få dela livet med denna gentleman, kan jag nog tyvärr inte uppfylla.

Nej, kära Svetlana, du får leta vidare, för jag avstår från att inleda ett förhållande med dig.

Mitt liv

Planeringsdag imorgon. Jag borde ha läst boken om salutogent tänk. Den finns med som en punkt på agendan.

Salutogent betyder hälsofrämjande. Vad är det som gör att vissa personer bibehåller god hälsa, trots fysiska och psykiska påfrestningar?

Jag tror att det är inställningen. Inställningen till livet, till sig själv och sin omgivning.

I mitt jobb som vårdplanerare träffar jag nya människor varje dag. Med svåra och tunga diagnoser.
Det står helt klart för mig, att de som har en positiv livsinställning klarar påfrestningar mycket, mycket lättare än de som ser saker från den mörka sidan.

Häromdagen träffade jag en 82-årig man, med en 6-7 svåra diagnoser. Hans mål var att få fjällvandra i sommar, som han gjort varenda sommar i åratal.
Och jag är helt övertygad om att han om några månader är uppe i fjällen igen.
Hos honom fanns en gnista, ett hopp och en aldrig sinande förmåga att tro på sig själv.
Och humor förstås. Vi skrattade gott flera gånger under mötet.

Att älska att leva och att älska sig själv. Det är gåtans svar. Det är livets mening. Så svårt att uppnå, så tung väg att gå för att komma dithän.
Men så eftersträvansvärt. Så otroligt värt mödan.

Och vi ska alla den vägen gå. Vi ska leva. Vi ska dö. Vi ska älska andra. Vi ska känna omsorg och ta hand om andra. Först våra barn, sen våra föräldrar. Nånstans där tappar man så lätt bort sig själv.

Nånstans där måste man hitta sig själv igen. Hitta kärleken till sig själv.
Hitta den där gnistan och hoppet. Hitta fjälltoppen helt enkelt. Njuta av den bedårande utsikten, för att inte tala om den bedårande insikten. Insikten om att man faktiskt har ett helt liv att förvalta. Och att man är förbaskat bra på det.
Att man duger precis som man är. Att ingen annan skulle kunna vara en själv, bättre än man är själv.

Det är en gåva att få träffa alla dessa människor i jobbet. Att ta till sig deras erfarenheter och lärdomar. Att känna att en 82-årig gubbe faktiskt förändrat mitt liv litegrann.

Husdjurssvammel

Oh no no, kattfilmen i förra inlägget är bara en skojfilm. Absolut inget djurplågeri, hoppas jag.
Jag som är en djurvän av guds nåde, vill verkligen inte skada någon liten katt. Ni som läst min blogg ett tag, vet ju att jag ibland nästan längtar ihjäl mig efter ett husdjur och att jag får hålla till godo med djur på film.

Tidigare i mitt liv har det funnits många olika djur. Ett stort antal hundar, ett antal katter, en dvärghamster, en råtta, ett antal undulater, en nymfparakit, akvariefiskar, en kanin och det konstigaste av alla husdjur, en mås. Måsen "Måses" har jag för mig att jag berättat om i ett tidigare inlägg.

Men nu är det som sagt tomt på husdjursfronten. Förutom en och annan skata och koltrast och diverse småfåglar, som behagar äta från fågelbordet.

Fortsatt tomt ska det vara, säger maken, som vägrar dela bostad med något djur. Ibland funderar jag på att byta ut honom mot en hund, men det är ju ändock vissa saker som en man är bra att ha till.
Tvätta bilen till exempel och gå små ärenden. För att inte tala om nattliga eskapader i sovrummet.
Möjligen kan man få en hund att gå små ärenden, men de övriga sakerna behöver man nog ha en tvåbening till.

Nej, det verkar som om jag får gulla med dammråttorna i fortsättningen. För såna finns det gott om och eftersom de förökar sig som kaniner lär man aldrig bli av med dem heller.

Hon eller han?

Är en dator en ”hon” eller en ”han”?

En språklärare försökte förklara det här med tinget ”kön” för sina elever.

T ex sa läraren, benämns båtar, flygplan och orkaner som ”hon”.

En av eleverna undrade vilket kön i så fall en dator skulle vara.

Läraren gjorde detta till en gruppuppgift och delade upp klassen i två grupper –

killar för sig och tjejer för sig.

Uppgiften var att ge datorn ett kön och motivera varför.

Tjejerna kom fram till att en dator definitivt är en ”han” eftersom:

1. Han kan en hel del, men vet sällan hur han ska använda sin talang utan att få instruktioner.

2. Det är meningen att han ska hjälpa till med att lösa dina problem, men hälften av tiden är han själv det största problemet.

3. För att få hans uppmärksamhet måste du först sätta på honom.

4. Så fort du skaffat dig en, vet du att om du bara hade väntat litet längre skulle du kunna hittat en bättre modell.

Killarna, å andra sidan, ansåg att en dator är en ”hon” eftersom:

1. Ingen, utom hennes skapare, kan förstå den inbyggda logiken.

2. Det språk en dator använder för att kommunicera med en annan dator är obegripligt för alla som inte är datorer.

3. Minsta lilla misstag lagras i ett långtidsminne och kommer att ställa till problem långt efteråt.

4. Så fort du har fastnat för en, kommer du tvingas att spendera halva lönen på mer eller mindre nödvändiga tillbehör.

Svikt

Svikt är ett ord som ofta används inom vården. Det kan vara hjärtsvikt till exempel. Eller minnessvikt. Eller omdömessvikt.

Själv har jag nog drabbats av bloggsvikt. Tycker att jag varken hinner blogga eller kommentera så mycket som jag vill. Vart tar tiden vägen?

Jag har ju min scouting förstås och kören och chiball. Men annars sitter jag bara hemma och ugglar på fritiden. Tittar sällan på TV. Läser lite i någon bok då och då. Och tiden, den bara försvinner.

Förut trodde jag att tid skulle finnas i överflöd, när barnen flyttat hemifrån. Men icke då. Tiden liksom krymper ihop. Jag hinner knappt kliva upp på morgonen, förrän det är dags för sängen igen.

Så tidsbrist är vad jag drabbats av. Vilket leder till bloggsvikt. Bara så ni vet, om ni tycker att jag kommenterar för sällan.
Men ni ska också veta att svikt kan stabilisera sig. Och läget kan återgå till det normala.
Det är vad jag hoppas på.

Starka kvinnor och män

Bild: Martin Kellerman

Tyckte bara att det var en rolig bild.