
Att bli mamma till sin egen mamma är numer ett välkänt begrepp.
Och hur tungt är det inte att märka att den som alltid funnits där, inte längre har, som man säger "alla hästar hemma". Att som vuxet barn oroa sig för en förälder, på samma sätt som man oroade sig för barnen, när de var små.
Det är en ny fas i livet. Och det är bara att gilla läget.
Häromdagen fick jag berättat för mig en förskräcklig historia. En god väns mor var till den stora matbutiken och handlade. Hon tog sina kassar och gick ut mot bilen. Dessvärre glömde hon kvittot på bandet.
När hon kommer ut på parkeringen, kommer två personer rusande efter henne. "Stoppa tjuven", skriker dom och viftar med kvittot. "Hon har tagit våra kassar".
Polis kallas till platsen och den gamla damen blir anklagad för att ha stulit kassarna.
Hur kan folk göra så här? Hur kan man sova gott om nätterna efter ett sånt avskyvärt beteende?