Lite stel i benen är jag, efter gårdagens lopp. Men det var det värt. Är mäkta stolt över att jag genomförde det. Även om jag inte sprang, utan gick i rask takt istället.
Jag är en sån som gärna kastar mig in i utmaningar. Kan dock bli lite för ivrig ibland och nästan ångra mig när det väl är dags. Men det är ytterst sällan jag backar ur. Har jag bestämt mig för något, så genomför jag det. Envist, som en gammal åsna.
En ny utmaning är det snart dags för på jobbet. Nästa månad är det ett år sedan jag började som vårdplaneringssköterska. Nu blir det en utveckling av det arbetet.
Vi ska, i projektform, starta upp ett fast vårdplaneringsteam. Hittills har jag vårdplanerat med olika biståndshandläggare och olika paramedicinare. Och bara planerat för våra nya kunder.
Nu blir vi ett fast team på fem personer, som planerar för samtliga kunder.
Som vanligt när det gäller utmaningar, så är jag jätteentusiastisk och tycker att det ska bli fantastiskt roligt.
Jag tror också att just vi fem kompletterar varandra otroligt bra. Vi har en samsyn och en gemensam vilja att uppnå utsatta mål. Sen att vi också har väldigt roligt ihop, är ju bara en bonus.
Det ska också bli skönt att jobba i en mindre grupp, för är det något jag saknat under det här året, så är det just det.
Den första oktober kör vi igång. I dagsläget vet vi ännu inte var vi ska sitta och det finns även andra frågetecken som måste rätas ut.
Den främsta målsättningen för detta projekt och tillika ett mål vi måste nå fram till, är att minska kommunens kostnader för inneliggande patienter.
Vårt uppdrag är, att när en person är bedömd av läkare som färdigbehandlad på sjukhuset, ska vi ombesörja att det finns kommunala insatser under de första två veckorna, så att personen kan skrivas ut. Efter de veckorna, är det vad vi kallar hemmateamen som tar över.
Naturligtvis ska vi ge våra kunder det bästa möjliga omhändertagande, när de skrivs ut från sjukhusen.
Och det är en rysligt spännande utmaning det här.
Det här är ett "här och nu jobb", vilket passar mig perfekt, eftersom jag vid långvariga kontakter, lätt engagerar mig alldeles för mycket. Jag har svårt att sätta gränser där och vill inte ränna in i väggen en gång till.
Inte nu, när jag har upptäckt att det är mycket bättre att gå genom dörrar, istället för att krypa upp längs väggen.
