Flirt

På kattfronten intet nytt. Ja, nån större fight har det inte varit. Utan lite småtuggande på matte. Jag är väl rysligt god!
Jag fortsätter att ge honom smärtlindring ett par dagar till. Men jag tror inte att smärta är problemet. Det är nåt annat som ställer till det i den unge herrens huvud.

Annars har jag varit lite arg idag. Eller väldigt arg, rättare sagt. På ett sjukhus, som behandlat en svårt sjuk gammal dam mycket kränkande. En avvikelserapport är författad och skickad. I sådana fall är jag inte nådig. Spar inte på krutet.

Igår var en annan dag. Då blev jag smått förälskad i en annan patient. En ytterst charmig herre i 90-årsåldern. Han hade glimten i ögat, ja lite småflörtning hade han allt i ögat också. Jag kunde nästan ha tagit med honom hem.

Så är mitt jobb som sjuksköterska i vårdplaneringsteam. Från den ena ytterligheten till den andra.
Jag älskar mitt jobb.

Nya utmaningar

Lite stel i benen är jag, efter gårdagens lopp. Men det var det värt. Är mäkta stolt över att jag genomförde det. Även om jag inte sprang, utan gick i rask takt istället.

Jag är en sån som gärna kastar mig in i utmaningar. Kan dock bli lite för ivrig ibland och nästan ångra mig när det väl är dags. Men det är ytterst sällan jag backar ur. Har jag bestämt mig för något, så genomför jag det. Envist, som en gammal åsna.

En ny utmaning är det snart dags för på jobbet. Nästa månad är det ett år sedan jag började som vårdplaneringssköterska. Nu blir det en utveckling av det arbetet.

Vi ska, i projektform, starta upp ett fast vårdplaneringsteam. Hittills har jag vårdplanerat med olika biståndshandläggare och olika paramedicinare. Och bara planerat för våra nya kunder.
Nu blir vi ett fast team på fem personer, som planerar för samtliga kunder.

Som vanligt när det gäller utmaningar, så är jag jätteentusiastisk och tycker att det ska bli fantastiskt roligt.

Jag tror också att just vi fem kompletterar varandra otroligt bra. Vi har en samsyn och en gemensam vilja att uppnå utsatta mål. Sen att vi också har väldigt roligt ihop, är ju bara en bonus.

Det ska också bli skönt att jobba i en mindre grupp, för är det något jag saknat under det här året, så är det just det.

Den första oktober kör vi igång. I dagsläget vet vi ännu inte var vi ska sitta och det finns även andra frågetecken som måste rätas ut.

Den främsta målsättningen för detta projekt och tillika ett mål vi måste nå fram till, är att minska kommunens kostnader för inneliggande patienter.

Vårt uppdrag är, att när en person är bedömd av läkare som färdigbehandlad på sjukhuset, ska vi ombesörja att det finns kommunala insatser under de första två veckorna, så att personen kan skrivas ut. Efter de veckorna, är det vad vi kallar hemmateamen som tar över.

Naturligtvis ska vi ge våra kunder det bästa möjliga omhändertagande, när de skrivs ut från sjukhusen.
Och det är en rysligt spännande utmaning det här.

Det här är ett "här och nu jobb", vilket passar mig perfekt, eftersom jag vid långvariga kontakter, lätt engagerar mig alldeles för mycket. Jag har svårt att sätta gränser där och vill inte ränna in i väggen en gång till.

Inte nu, när jag har upptäckt att det är mycket bättre att gå genom dörrar, istället för att krypa upp längs väggen.

Jag brinner

Jag jublar och hjular. Ja alltså, jag hjular mentalt, inte bokstavligen. Det klarar jag inte.
Det jag är så glad över, är det nya uppdrag som jag har fått av arbetsgivaren.
Jag brinner för god kvalité i det vi utför. Och nu får jag verkligen arbeta för att kvalitén ska öka. Jag är överlycklig över att arbetsgivaren har gjort den här satsningen.

I dessa bistra ekonomiska tider, är det lätt hänt att kvalitén får stå åt sidan, men här har man faktiskt tänkt ett steg längre och tagit till sig att kvalité lönar sig i längden.
Att det faktiskt kan generera goda inkomster i slutänden. Det som vi på golvet har predikat i åratal.
Jag är helt enkelt skitglad!

Och ikväll är det kören igen. Om jag bara slipper p-böter den här gången, så blir allt perfekt.

Kvällsnöje

Ett bubbelbad och en skvätt Blossa, årgång 2009, känns helt rätt efter en arbetsdag. Förhoppningsvis sista jobbarhelgen på länge. I mina nya arbetsuppgifter ingår ingen helgtjänstgöring. Det är ju lite konstigt, efter mer än 30 års helgarbete, att plötsligt få jobba måndag-fredag. Som vanliga människor!
Att få vara ledig både jul och nyår. Allt som andra människor tar för självklart. Nu kommer det att gälla mig också.

Ikväll funderar jag på att slänga på lite brun-utan-sol i fejjan. Mina nya, mörka glasögonbågar gör att jag ser så blek ut. Mitt ansikte ser mest ut att bestå av en stor vit näsa. Kan skrämma slag på folk. Det är ju inte hallowen än.
Skulle nog behöva lite färg i håret också. Det råttgråa går inte riktigt ihop med mörkbruna bågar.
Det får bli måndagens projekt. När jag är ledig.

Snart är det Körslaget. Glöm inte att rösta på Caroline. Världens bästa Caroline.
I veckan fick vi ny körlokal. Nu håller vi till i den otroligt vackra universitetsaulan.
Men glädjen och entusiasmen är densamma!

Skål på er!

Klackarna i taket! Öppna skumpan! Nu ska här firas!

Jag blev kallad till högsta chefen idag och fick ett erbjudande som jag inte kunde tacka nej till. Jag tror att mina drömmar håller på att slå in.

Jag blev erbjuden ett helt nytt arbete. Jag ska jobba på biståndssidan, med kvalitetssäkring av den medicinska biten runt biståndshanteringen. Jag kommer att samarbeta med biståndshandläggarna och "MASarna".
Det ska bli så himla roligt att starta upp något nytt, sen är jag förstås stolt över att jag har blivit handplockad till det här arbetet.

Ikväll fick jag också ett telefonsamtal från scoutkåren, med en förfrågan om jag inte ville komma tillbaka som ledare igen. Jag tröttnade för något år sedan och hoppade av scoutingen, men jag måste erkänna att jag har längtat tillbaka många många gånger. Jag lovade fundera på saken, men jag har nog redan bestämt mig för att gå tillbaka.

Scoutkåren har en tuff och tynande tillvaro, eftersom bristen på ledare är så stor. Det blir ett tungt lass att dra för de ledare som finns.
Men jag tycker att det är en sådan värdefull verksamhet, speciellt för barn med särskilda behov. De får eller klarar inte av att vara med i andra föreningar, men inom scoutingen har de en plats, där får alla vara med. Även om du har en bokstavskombination eller mycket spring i benen.

Nej, nu är det mycket som snurrar i mitt huvud. Hur ska jag kunna sova inatt?

Nurse Imse

När vi tittade på "Nurse Jackie" igår, så undrade min man om det är så det går till på jobbet.
"Ja", svarade jag, utan att närmare gå in på några detaljer. Att jag inte hånglar med läkare i förrådet eller stoppar i mig droger, tog han nog för självklart.

Men däremot finns det någon slags bitter humor i mitt jobb. Vi skrattar mycket. Främst åt våra egna knasiga misstag. Till exempel att åka iväg till en patient utan att ta med sig nyckeln eller portkoden. Jag blir vansinnig på mig själv i såna lägen. Men då gäller det att kunna ta det med en klackspark och skratta åt sin egen klumpighet.

Eller som den gången då jag åkte vilse långt ut på landet. Jag hade fått en lapp och en vägbeskrivning. Skulle åka till en helt okänd patient och ge en spruta.
Tyvärr stämde inte vägbeskrivningen, det stod att jag i en liten by skulle följa grusvägen. Det fanns många vägar från byn, men inte en enda grusväg.

Jag ringde till patienten, men fick inget svar. I såna lägen, när en patient inte svarar, tror jag att vi alla som jobbar såhär, föreställer oss det värsta scenariot. Att patienten fallit ihop i en stroke eller ramlat och slagit huvudet i.
Väldigt sällan är det något sånt som har inträffat, oftast har de bara varit på toaletten. Men man är i alla fall förberedd på att möta en obehaglig syn.

Nåväl, jag fick ringa till min man, som fick gå in på internet och läsa upp en vägbeskrivning för mig. Då var det inga problem att hitta. Och patienten hade för övrigt varit ute i trädgården, när jag ringde.
Grusvägen var den lilla vägsnutt, som man skulle följa efter att ha svängt av en lite större väg.

När jag kom tillbaka till jobbet på sköterskejouren där jag jobbar mina helger, mailade jag till chefen och föreslog att bilarna borde utrustas med GPS. Fick sen svar att det inte var aktuellt i nuläget.
Då är det lätt att hålla sig för skratt. Jag påpekade både ekonomiska och miljömässiga skäl, samt tidsåtgången och att andra patienter får vänta i ett sånt här läge. Inget av mina argument köptes.
Jag har tagit upp frågan igen, men fortfarande mötts av samma svar.

Men jag kan i alla fall skratta åt mig själv, när jag tänker på hur jag snurrade omkring där ute på landsbygden. Fin natur och både kossor och hästar att titta på.

Nej, nej

Nej, jag ska inte vara med i "Körslaget"! Det skulle se ut det, jag i TV-rutan! Då skulle det nog bli folkstorm.

Det jag ska vara med i är "En kör för alla", som leds av Caroline af Ugglas. Och det räcker bra för mig. Prova-på-kvällen var bland det roligaste jag gjort på länge.

Den här helgen jobbar jag. Har haft en riktigt slitig dag. Kört många mil, då sjuksköterskejouren jobbar över hela kommunen och det är ett stort geografiskt område. Hade en sjuksköterskestudent med mig och för henne var det nog en bra dag. Hon fick vara med om mycket och se hur det kan vara att jobba som kommunsköterska.
För egen del, hade jag gärna haft en lite lugnare dag.

Varningsklockor

Man må tycka att jag är en riktig gnällfia, men det är väl nåt som jag är av födsel och ohejdad vana. Men det är inte så att det är min livsluft att gnälla, det är det inte. Det är mera så att ibland rinner det bara över, det blir för mycket och då måste jag gnälla av mig lite.

Så nu ska jag gnälla om mitt jobb, vilket inte är så ovanligt.
Den fasta tjänsten som jag fick i somras, eftersom jag gjorde anspråk på företrädesrätt och som man inte kan säga nej till, för då är det ajöss och goodbye, är en pooltjänst. Vilket innebär att jag är på olika ställen och arbetar varje dag. Jag får ett sms, där det står var jag ska vara och så går jag dit.
I tjänsten ingår arbete var tredje helg på sköterskejouren, vilket också innebär arbete i hela kommunen.

Nu är jag less på det här kringflackandet! Det är väldigt höga krav på dokumentation för oss sjuksköterskor. Allt du gör eller säger åt en patient eller som vi måste säga, kund, ska dokumenteras. Allt man inte gör också, för den delen. Vilket innebär att jag sitter på olika kontor varje dag och skriver.
Alla kontor och all utrustning är olika. En del har, tack och lov, höj- och sänkbara skrivbord. En del har inte det. En del har skärmen placerad en halvmeter bort, med en massa bråte mellan skärm och tangentbord. En del har utslitna musar (möss?), som man får dra över hela skrivbordet. En del har illa placerade lampor. En del har stolar som inte går att höja.

Allt det här är jättejobbigt!
Jag måste sitta vid ett lågt bord, på en hög stol, med dataskärmen så nära som möjligt i god belysning.
Annars får jag ont i axlar, armar och handleder.
Och så har jag mina besvär med ögonen. Har kraftig glaskroppsavlossning, vilket innebär att suddmoln och prickar ständigt far omkring i mitt synfält.

Och nu börjar besvären göra sig gällande, med värk i axlarna och domningar i ena handen. Ont i huvudet, på grund av att jag får anstränga ögonen så mycket, när jag sitter för långt från skärmen och tittar genom mina suddmoln.

Arbetet på helgerna innebär ett farande med bil i hela kommunen, för att göra akuta insatser och bedömningar. Det går aldrig att veta om och när man får möjlighet att äta. Och det är svårt med min diabetes i såna lägen.

Nu har jag fått gnälla av mig lite och det känns bra. Tyvärr är jag sån som kanske har lite svårt att hejda ett sånt här förlopp. Jag fortsätter i stället att kämpa in i det sista, tills det brakar ihop.
Och lider i det tysta. Trots att jag vet att det är dumt. Urdumt.

Nästa år har jag jobbat som sjuksköterska i trettio år! Vad tiden går!
Att hoppa runt, som jag gör, tillhör på något sätt hundåren. Det gör man de första åren, för att få erfarenhet.
Och ibland förbannar jag mig själv, för att jag gick in i väggen på min förra arbetsplats, för några år sedan. Där jag hade ett fast arbetsställe, som jag egentligen trivdes på.
Men där arbetsbelastningen blev för stor och jag lyssnade inte på kroppens varningssignaler.

Nu hör jag varningsklockorna, som så smått har börjat klämta igen. Om jag kunde bli så klok, så att jag stannade upp och lyssnade!

Wallström och Flatley

Häromdagen, under ett hembesök hos en äldre man, fick jag titta i ett gammalt fotoalbum.
"Nu ska du få se ett väldigt speciellt foto", sa mannen på sjungande norrländska.
Och bläddrade fram en gammal svartvit bild, på en man iförd hatt, stående bredvid en skjuten älg. Älgen var en riktig bjässe, 480 kg tung, 18 taggar.
"Det här är Manfred Wallström", sa mannen. Jag såg väl lite frågande ut, men då förklarade han att det är Margots pappa. "Du vet, hon i Bryssel".

Det är just sånt här som gör att jag älskar att arbeta inom hemsjukvården. Att få tillgång och möjlighet att kliva in i människors skrymslen och vrår. Att få dela sånt, som för mig är obetydligt, men för någon annan är ett dyrbart minne.

Något annat som också gör mig varm i hjärtat, är att titta på Stavros Flatley!

Däckad

Idag är jag ledig och imorgon har jag kompledigt. Och vad händer? Jo, jag däckar fullständigt, för en riktig dunderförkylning!

Arbetshelgen har varit väldigt hektisk och jag hade behövt dessa dagar till återhämtning. I helgen har jag ifrågasatt hur jag ska orka jobba såhär fram till pensionen. I vissa avseenden känns pensioneringen skrämmande nära, men nu känns den oerhört avlägsen.

Det är just helgarbetet som sliter. I vår kommun jobbar de flesta sjuksköterskor ingen helg alls, några jobbar var 6:e helg, medan vi är ett litet gäng som tvingas jobba var 3:e helg.
Sanslöst orättvis, tycker jag.

Det är inte bara det att man ska göra sjukvårdsinsatser i hela kommunen, den biten är inga problem. Utan det är allt runtomkring. Långa avstånd, dåliga vägbeskrivningar. Nycklar hit och nycklar dit. Nyckelskåp här och nyckelskåp där. Koder till förbannelse. En del besök ska man registrera via ett kort och kod (det finns flera koder) och sen gå in i datorn och godkänna. Andra besök ska skrivas in på lista si och andra besök ska skrivas in på lista så.
Alla äldreboenden har egna rutiner, mediciner och medicinlistor förvaras på olika ställen.
Det gäller att ha allt sånt där i huvudet.

Ofta får man jobba med ovana timvikarierande sjuksköterskor eller folk från bemanningsföretag. Då läggs det mycket på oss vana.
Sen ska vi även beordra in personal till de olika ställena och det kan ta lång tid att sitta och ringa.

Under lång tid har ledningen sagt att hösten 2009 ska man titta över vår verksamhet och göra förändringar.
Nu är vi där!
Ska bli spännande att se vad som händer. Om det händer!

Lite glad ändå

Idag kom mina nya kläder, som jag skrev om här. Jag blev extra glad för att sjalen fanns, trots att det stod att den var slut på lagret. Jag är verkligen jättenöjd. Och vilken snabb leverans. Där ska jag handla fler gånger.

Jag har känt mig lite grinig idag, men detta piggade upp. Vet inte riktigt varför, är bara så där allmänt less på det mesta.

Idag fick jag höra att jag inte blir "lasad" i sommar, som jag hade trott. Jag har då gått på vikariat i två år, men nu verkar det som om arbetsgivaren börjar dra öronen åt sig. Jag vet att de har jättenoga koll på lasdagar och att de brukar se till att vikariaten avslutas innan folk blir lasade.
Men nu påstår man att mina helgpass är en annan sorts anställning och inte får räknas som lasdagar. Det står dock ingenting i mina anställningsintyg om det. Så jag är övertygad om att de har fel. Jag tänker vända mig till facket och be om hjälp.

Man gör inte ett dugg från arbetsgivarhåll för att behålla oss vikarierande sjuksköterskor. En kollega, vars vikariat går ut sista april, får inte förlängt. Hon börjar istället arbeta på ett privat vårdbolag. Man har inte tagit in någon annan på hennes vikariat och ingen vet hur det ska lösas.
Arbetsgivaren tror förmodligen att man sparar några kronor på detta, men i förlängningen får man ta in dyra hyrsköterskor från bemanningsföretagen istället.
Just nu pratas det bara om pengar och neddragningar. Kvalité och bra arbetsmiljö kommer långt ner på listan.

Ryggläge

Om nån tycker att det verkar vara lite stiltje här på bloggen, kan jag bara instämma. Orsaken är att det är min jobbarhelg. Dessa helger tillbringas mest sittande i en bil, då jag och en kollega har hela kommunen som arbetsfält.
Det är allehanda ärenden som då ligger på vårt bord, allt från svårt cancersjuka patienter till blödarsjuka pojkar. Det är omväxlande och roligt, men också tröttsamt.

Nu ska den här trötta kroppen inta horisontalläge i soffan. Kan också tala om att det blir omslag i vädret. Det talar mina värkande knän om för mig.

Jag vill inte vara med

Jag känner att mitt förra inlägg kan uppfattas som väldigt gnälligt och drastiskt. Men det var så jag kände det igår. Var sliten efter jobbhelgen och såg verkligen inga ljusglimtar.

Idag är jag ledig och sov ända till 9.30. Nu sitter jag här i morgonrocken, med en kaffemugg och läser bloggar. Känner mig naturligtvis lättare till sinnet idag.

En del säger att livet börjar efter 50, men det kan jag verkligen inte hålla med om. För det som erbjuds mig nu, är inget jag har strävat efter precis.
Barnen är utflugna och jag är inte behövd av dem på samma sätt längre.
Hunden dog i julas, det var ju en filur som gav mycket kärlek.
Jag är alltid trött. Förlamande trött.
Lederna värker värre än någonsin.
Min mamma är som hon är, även om jag nu lagt ner alla försök att hjälpa henne, så tär det på mig.
Näthinneavlossning på nyårsafton, har fortfarande sudd i ögat.

Så det är lätt att hålla sig för skratt.

Helst skulle jag vilja få hjälp med värken och tröttheten.
Husläkaren säger att det beror på artros. Finns inget att göra åt.

Ortopeden, som jag blev remitterad till för att kolla upp foten, säger att det är några benfragment i foten som ger besvär. Smörj med Voltaren, var hans råd.

Jag har provat alla tänkbara och otänkbara naturmedel och dunderkurer mot ledvärk. En del har gett lite effekt under en tid, men sen är det snart tillbaka i utgångsläget igen.

Jag tycker om att jobba som sjuksköterska i hemsjukvården, men det är också ett slitigt jobb. Det är mycket gående och cyklande. Oavsett väderlek och halka, så måste man göra sina hembesök. Många hus har inte hiss, utan man får trava i trapporna.
Arbetsmiljön i hemmen är inte heller den bästa. Låga sängar och obefintliga lampor. Inrökta lägenheter.
Jag har försökt få en höj- och sänkbar säng till en vårdtagare, för att hemtjänsten och jag ska få en dräglig arbetsställning. Men se det får man inte, av det skälet.

Jag beundrar hemtjänstpersonalen. De har ju mycket fler besök, än vad jag har. Ett sånt fruktansvärt slitsamt jobb de har. Och så mycket skit de får ta. Från anhöriga, från vårdtagare, från chefer och i media.
Nu ska man i vår kommun dra ner på hemtjänsten, men man ska inte tulla på kvalitén, säger man. Hur den ekvationen ska gå ihop förstår inte jag.

Vi får inte längre säga vårdtagare, brukare eller patient, utan nu ska vi säga "kunder". Jag tycker att det låter förskräckligt, för ordet "kund" är så förknippat med pengar och förtjänst.
Så nu för tiden går jag inte på hembesök, utan jag gör kundbesök.
Jag vet inte om jag vill vara med längre, i den här utvecklingen!

PS. Titta på något vackert här, som också går att vinna!

Plus minus noll

Jag har varit till ortopeden och fått svar på röntgen av min onda fot och fotled. Ingen artros i leden, men däremot benfragment som skramlar runt och irriterar. Orsakat av en gammal skelettskada, stod det i utlåtandet.
Men nu hör det till saken att jag aldrig har haft någon skelettskada. Jo, det måste du ha haft, sa ortopeden. Och det måste ha gjort riktigt ont och du måste ha uppsökt läkare för det.
Nej, sa jag. Jag har ingen gammal skada!

Sen fick jag förhållningsorder. Sluta gå, sa han! Använd aldrig smala skor, det gör jag inte, har aldrig gjort. Använd ilägg i skorna, det gör jag jämt. Smörj med Voltarengel, det gör jag också.

Så min nya vurm, stavgång, är det bara att lägga av med. Att sluta gå helt, låter sig inte göras så lätt. Det blir mycket knatande på jobbet, trots att jag cyklar hem till mina patienter.

Jag blev så förvånad över det här med den påstådda skelettskadan, att jag inte kom mig för att fråga om det gick att åtgärda benbitarna kirurgiskt.
Men jag var välkommen tillbaka, om besvären inte gick över. Så besöket kändes som plus minus noll, ungefär. Det enda jag blev, var 230 kr fattigare.

Likadant med mitt öga. En klapp på axeln och välkommen åter, om det inte blir bra. Idag är det tre veckor sen jag fick näthinneavlossningen och jag tycker att suddigheten borde ha försvunnit.

I min yrkesroll som sjuksköterska, gör jag aldrig så. Jag rycker aldrig på axlarna och säger att det här blir nog bra. Men det är väl därför jag bränner ut mig. För jag vill att det ska bli bra. Jag vill att mina patienter ska känna sig nöjda.

Men jag är väldigt glad över en annan sak, jag har nämligen köpt en ny kamera! En systemkamera. Ingen avancerad sak, men säkert fullt tillräcklig för mina behov.
Så nu vill jag att våren kommer. Jag vill ut på grönbete och fotografera!

Min dröm

Jag har inte varit särskilt bloggaktiv den senaste veckan. Att slänga in en bildgåta var faktiskt ett sätt att komma lindrigt undan. Eller hur jag nu ska säga. Det är inte så att jag tar min blogg på så stort allvar, men jag vill gärna försöka förmedla något och kanske underhålla litegrann i bloggen.

Anledningen till min inaktivitet är mitt ena öga. Det har fortfarande inte återhämtat sig, utan jag har fortfarande suddigheter i synfältet. På kvällarna är jag också väldigt trött i ögat. Det blir mycket stavfel och tokigheter när jag skriver.

Jag har ju också börjat på ett nytt arbetsställe. Mycket nytt att sätta sig in i. Det frestar också på ögat.
Men det är nog ett bra ställe. Alla sköter sina egna arbetsuppgifter. Ingen lägger på mig en massa jobb! Jag behöver inte längre arbeta för fyra.
Det är ett stort distrikt. Jag tar mig fram på min cykel och får på det sättet mycket motion. Cykeln har jag utrustat med dubbdäck och mig själv med reflexer och hjälm.

Dessvärre har det nu kommit signaler om stora besparingar från arbetsgivarhåll. Nu ska man börja skära i hemtjänsten. En arbetsgrupp som redan nu går på knäna. Hur det ska gå till kan jag inte för mitt liv begripa.
Jag ser bara en stor konsekvens av detta, nämligen att våra vårdtagare får försämrad kvalité på beviljade insatser.
Jag hoppas att det finns anhöriga som orkar ta strid. I vår stad finns bl.a. två aktiva pensionärsorganisationer, men tyvärr engagerar de sig mest i friska pensionärer.

Sen har vi även i vår målgrupp många yngre personer, med svåra sjukdomar och stort vårdbehov.
Vem kämpar för dem?

Jag har en dröm om att få jobba på ett helt annat sätt. Jag skulle vilja jobba med en speciell grupp av människor. Det kan vara flyktingar, dementa eller cancersjuka eller vad som helst. Men att få jobba just med en speciell kategori och känna att man gör skillnad. Det är min dröm.

Om jag skiver lustiga kommentarer hos er, får ni ha överseende. För ögat hänger som sagt inte med. Bokstäver slängs om eller faller bort. Även ord faller bort.
Fast jag tänker inte falla bort, inte än på ett tag.

Vart är vi på väg?

Idag när jag kom till jobbet, sa jag till min jobbarkompis, att idag kommer jag nog att vara bitchig. Kände mig trött och inte på humör. Så känner jag med, svarade kompisen.
Så vi var två bitchiga sjuksköterskor, som jobbade på jourverksamheten idag.
Men så farligt blev det inte. Vi var faktiskt riktigt snälla och anständiga mot alla vi mötte.

Däremot kände vi båda, att vår kommunala arbetsgivare inte står högt i kurs någonstans. Varken hos personal, anhöriga eller vårdtagare. Inte hos oss heller för den delen.

En jättelik omorganisation har i dagarna sjösatts. Ingen förstår varför. Ingen har fått förklarat varför. Bara att gilla läget liksom.
Det finns en oerhörd brist på kvalité inom vissa områden. Och sånt kommer lätt i dagen, när folk flyttas omkring.
Ibland skäms jag för att jobba i den kommunala vården. Skäms å det grövsta, inför förtvivlade anhöriga.

Idag skickade jag in en gammal kvinna till sjukhuset. Och jag hoppas vid Gud att hon får stanna, åtminstone över natten. Häromveckan när hon var in, kom hon hem efter en dag på akuten.
Just då tappade både hon och hennes anhöriga all tilltro till den svenska sjukvården.

Det här tär på mig. Att se svårt sjuka, gamla människor ligga ensamma i sina hem. Att se anhöriga gå i bitar. Att se hemtjänstpersonal, som närapå gråter av frustration och stress.

Vart är vi på väg? När vi inte ens kan ta hand om de mest utsatta och hjälplösa. De som byggt vårt land. De som skapat välfärden vi vältrar oss i.

I media granskas och kritiseras ofta äldreboenden, men där är i många fall rena paradiset, jämfört med tillvaron i det egna hemmet.
Många är det som inte beviljas plats på äldreboende eller får stå i kö under lång tid.
Allt prat om valfrihet är inget annat än just prat.
För i verkligheten existerar den inte.

Det onda ögat

Första dagen på nya jobbet gick väldigt bra. Ryktet hade hunnit före mig. Alla frågade hur det stod till med ögat.
Kunde bara svara sanningsenligt att ögat inte sköter sitt jobb. Det envisas med att titta igenom det där sandiga filtret fortfarande.
Så här på kvällen har det förmodligen även gått i strejk. Värker och rinner och vill inte titta på någonting.
Imorgon förmiddag får ögondoktorn förklara läget. Hoppas att han har något positivt att komma med. Som att det håller på att läka som bäst och att det går precis som det ska.
Han skulle bara våga säga något annat!

Hjärnsvikt

Jag förstår om jag kan uppfattas som helt bortikolanknäpp, som tänker arbeta imorgon, trots att ögat inte är bra.
Men att börja ett jobb på ett nytt ställe, med att vara frånvarande första dagen, det mäktar jag inte med.
Då sviktar mitt självförtroende och självkänsla och hela vaddetnukanvara som gör att jag inte klarar sånt.

Är jag urtypen för en person som bränner ut sig? Japp, det är jag.
Får jag dåligt samvete om jag är borta från jobbet? Japp, det får jag.

Vad ska man göra? Hjärntransplantation kanske...

Ångest

Just nu kan man säga att jag har som lite ångest. För imorgon börjar jag arbeta på det nya stället.
Och det känns inte helt bekvämt. Och nästan enögd är jag fortfarande.

Tur att det är ett stadsdistrikt, som jag ska jobba på. Jag kan flänga runt på min cykel, när jag ska göra hembesök.
Bakom ratten vill jag inte sätta mig än.

Och så blir det ju en mjukstart. För torsdag är min lediga dag.
Och då ska jag på återbesök på ögonkliniken.

Sen är det min arbetshelg.
Då måste ögat vara redo. För bilkörning och annat.

Chock på chock

Så det kan bli! Innan jag ens kommit över chocken efter LillaVovvens död, så kommer nästa chock.
På nyårsafton drabbades jag av näthinneavlossning och har nu varit på sjukhuset och fått det hela åtgärdat med laser.
Jag ska erkänna att jag blev livrädd, när symtomen dök upp. Synen är så viktig för mig. Jag är kraftigt närsynt. Utan glasögon skulle jag inte kunna gå utanför dörren.
Så risken att förlora synen på ett öga, kändes väldigt hotfull.

Nu gick det i alla fall bra och synförmågan kommer att återställas. Just nu är det som att titta genom ett sandigt filter, med stora svarta slingor som far omkring. Att titta mot en ljus bakgrund, är nästan omöjligt. Därför blir det bara en kort datorsittning. Inte heller läsa böcker och tidningar fungerar. Än mindre gå ut i solen.
Jag har fortfarande värk i ögat och känner mig fullständigt urlakad.

Och kan ni tänka er, jag är hemma från jobbet med gott samvete!
Jag som brukar gå till jobbet, även om det sker krypande. Jag hade med fasa sett fram emot fredag och måndag, eftersom jag skulle vara ensam sjuksköterska i ett jättestort område. Men nu är det inte mitt problem. Det får arbetsgivaren lösa.
Det här var en signal från kroppen, som måste lyssnas på.
Jag har haft en oerhört jobbig och stressig höst. Har ställt upp alldeles för mycket.
Ingen tackar mig för att jag går till jobbet och riskerar min hälsa!