Värre än tortyr

Ja, det är makens bedömning av Thåströmkonserten igår. Värre än tortyr! Han tänkte gå efter första låten!
Jag är mycket glad över att han stannade kvar, annars hade jag fått lifta hem.
Själv befann jag mig i himlen under största delen av konserten.
Men jag gillar ju det där raspiga och sträva. Det som sticker ut. Den välpolerade ytan, är inget för mig.
Maken brukar säga att man vill ta livet av sig, när jag spelar musik som jag gillar. Lite väl drastiskt, kan jag tycka.
Min musiksmak speglar nog min personlighet också. Inte för att jag är speciellt självmordsbenägen, utan för att jag nog är rätt raspig, jag med. Sliten, men med patina!

Något som jag inte gillar med vissa artister, är när de försöker göra raspigheten till något häftigt. När de i mellansnacket försöker låta så coola och nerdrogade som möjligt. Det imponerar inte på mig.
Thåström däremot, lät som en helt normal man, under sitt lilla mellansnack. Alla yviga gester, till trots.
Nä, det var en mycket bra konsert, så det så!

Så jäkla dum

Upptäckte idag att jag har ledig dag imorgon. Tyvärr hade jag glömt bort det och planerat in flera hembesök. Hur kan man glömma att man är ledig?
Och ikväll som jag ska på Thåströmskonserten. Kan nog bli sent. Hade behövt min sovmorgon imorgon.
Har också bokat in mig på en föreläsning imorgon. Vi har hälsoveckor på jobbet. Den heter "Happy brain". Kanske kan vara bra för min hjärna, som jag tydligen glömmer hemma ibland.

Undrar också varför jag är så jäkla dum, att jag går ända in i det längsta, innan jag söker läkarhjälp? Har gått så länge med mina diabetessymtom, men inte förrän kroppen protesterar med en massa kliande utslag, kommer jag till skott.
Jag vet att det här har att göra med att jag är utbrändhetstypen. Jag sätter inte stopp, förrän jag kraschar.
Men varför lär man sig aldrig?

Men snälla Doktorn

Idag har jag som sagt varit till doktorn. Att jag har diabetes är det ingen tvekan om, tyvärr. Det togs en uppsjö med prover och jag ska tillbaka på måndag för ytterligare provtagning.

Förra året var jag till läkaren några gånger, med mina värkande leder. Varje gång tog jag upp att jag är så onormalt trött. Och varje gång sa han att det beror på min kroniska B-vitaminbrist och på artrosen. Med facit i hand, förstår jag att jag gått med förhöjt blodsocker länge.
Det togs också ett långtidssockervärde förra året. Jag tyckte själv att det lågt för högt, men han menade på att det inte var så farligt högt.

Förmodligen gjorde diabetesen sitt till för näthinneavlossningen, som jag fick på nyårsafton. Nu tyckte han att jag omgående skulle beställa tid på ögonmottagningen, eftersom jag har kvarstående suddighet.

På ett sätt känns det bra att veta vad tröttheten beror på. Min man har under ett år tjatat på mig, att jag måste kolla upp min onormala trötthet.
Både han och jag minns hur det var under mina graviditeter, då jag fick graviditetsdiabetes och var så extremt trött. Ända tills jag fick insulin insatt. Då blev jag normal igen.
Då fick jag också veta att jag löpte stor risk att utveckla diabetes senare i livet, om jag inte håller mig smal eller rentav mager. Och det har jag inte lyckats särskilt bra med!

Mina utslag, berodde på en inflammatorisk, allergisk reaktion. Det behövde inte alls vara kostrelaterat eller så, utan kan vara kroppens sätt att påvisa vilken stress den är utsatt för just nu. Har i alla fall fått cortison och klådstillande salva och tabletter.

Nåväl, livet går vidare, förhoppningsvis. Det är bara att gilla läget.
Imorgon ska jag på Thåströms konsert i Västerås. Det är något att glädja sig åt!