Men snälla Doktorn

Idag har jag som sagt varit till doktorn. Att jag har diabetes är det ingen tvekan om, tyvärr. Det togs en uppsjö med prover och jag ska tillbaka på måndag för ytterligare provtagning.

Förra året var jag till läkaren några gånger, med mina värkande leder. Varje gång tog jag upp att jag är så onormalt trött. Och varje gång sa han att det beror på min kroniska B-vitaminbrist och på artrosen. Med facit i hand, förstår jag att jag gått med förhöjt blodsocker länge.
Det togs också ett långtidssockervärde förra året. Jag tyckte själv att det lågt för högt, men han menade på att det inte var så farligt högt.

Förmodligen gjorde diabetesen sitt till för näthinneavlossningen, som jag fick på nyårsafton. Nu tyckte han att jag omgående skulle beställa tid på ögonmottagningen, eftersom jag har kvarstående suddighet.

På ett sätt känns det bra att veta vad tröttheten beror på. Min man har under ett år tjatat på mig, att jag måste kolla upp min onormala trötthet.
Både han och jag minns hur det var under mina graviditeter, då jag fick graviditetsdiabetes och var så extremt trött. Ända tills jag fick insulin insatt. Då blev jag normal igen.
Då fick jag också veta att jag löpte stor risk att utveckla diabetes senare i livet, om jag inte håller mig smal eller rentav mager. Och det har jag inte lyckats särskilt bra med!

Mina utslag, berodde på en inflammatorisk, allergisk reaktion. Det behövde inte alls vara kostrelaterat eller så, utan kan vara kroppens sätt att påvisa vilken stress den är utsatt för just nu. Har i alla fall fått cortison och klådstillande salva och tabletter.

Nåväl, livet går vidare, förhoppningsvis. Det är bara att gilla läget.
Imorgon ska jag på Thåströms konsert i Västerås. Det är något att glädja sig åt!

Men åhh...

Alltså, så värst glad är jag inte just nu. Igår skrev jag ju om mina eländiga prickar, som för övrigt fortfarande finns kvar och som jag nu har attackerat med både cortisonsalva och svampsalva.

När jag kom hem från Chiballträningen igår, kände jag mig väldigt seg och vissen. Plötsligt började det göra ont i munnen och på läpparna. Genast visste jag vad som var i görningen.
Ett anfall av munherpes! Och när jag får sånt elände, brukar jag bli riktigt dålig.
Jag brukar få feber och sår stora som pizzor (något överdrivet). Lyckligtvis hade jag en salvtub kvar, med en skvätt i, så jag kunde börja behandlingen direkt.
Nu återstår att se om jag lyckats hejda virusarna.

Jag har ju råkat illa ut, de senaste gångerna när maken och jag skulle ut på galej. På nyårsaftonen fick jag näthinneavlossning.
När vi skulle åka till Norrköping och bo på hotell och gå på teater, fick jag vinterkräksjuka.
Nu på lördag ska vi ha partaj här hemma, med middag och koll på melodifestivalen.
Så munsåren kommer ju lägligt. Inte.
Varför får inte jag ha roligt?

Ritsch, ratsch

Jag har fått utslag. Som kliar och har sig. På armar, mage och underben. Inget kul!
Jag har försökt bota dessa med allergitabletter och cortisonsalva. Men de hänger sig envetet kvar. Idag har jag tittat igenom Hudatlasen på nätet, men inte kunnat identifiera mina utslag. De liknar dock mest nässelutslag, fast jag tycker att de då borde reagerat på medikamenterna.

Just nu har jag kommit till någon slags försoning med min ledvärk eller om det är så att ledvärken har besegrat mig.
Jag har nämligen, efter ett helt livs värkgnäll, kommit till den punkten, då jag har accepterat att jag har ont i lederna. Och att det inte kommer att bli annorlunda. Det här får jag dras med.
Har till och med dragit ner betydligt på intaget av värktabletter. De har ju ändå inte gjort någon större nytta. Möjligen har de kapat topparna, men det är också det enda. Så nu får de vara.

Så kommer de här rackarns prickarna, som ett brev på posten. Man kanske har en viss gnällkvot? Kan jag inte gnälla om lederna, så måste jag ha något annat att gnälla om.
Så är det!