Spartips för den resesugne

Idag har jag lånat ut min blogg för lite spartips.

Drömresan ser ut att vara långt borta när spargrisen är tom, men hur kan vi spara i vardagen för att äntligen få råd? Sista minuten är ett billigt alternativ, och här är några tips på enkla saker man kan göra för att skrapa ihop till reskassan.

Först och främst: gör en budget. Det är inte förrän man vet hur ekonomin ser ut, som man kan börja fundera på var pengarna kan tas. Bestäm också vart du vill åka och kolla vad det kostar ungefär, så att du har ett tydligt mål framför dig. Om du tycker det verkar krångligt eller svårt att göra en budget finns det mängder av praktiska och enkla mallar att ladda ned på Internet och dessutom riktlinjer för vad ett hushåll i genomsnitt lägger på olika saker. Det hjälper dig att se om du lägger lite för mycket pengar på något utan att tänka på det.

Har du också tänkt att du har för mycket saker? Slå två flugor i en smäll: rensa bland prylarna och tjäna pengar! Det finns säkert saker i gömmorna som du kan sälja till någon annan i stället för att de ligger och "skräpar" hos dig. Leksaker, spel, böcker, kläder i bra skick, kanske någon möbel eller prydnadssaker som ändå aldrig får stå i hyllan. Sälj dem online eller hyr ett stånd på någon loppmarknad för en dag.

Barnkläder är dyrt och de växer ju ur dem så fort. Byt med vänner och bekanta om ni har barn i lämpliga åldrar eller gå på barnmarknad och sälj eller fynda fina kläder och leksaker till vrakpriser.

Håll koll på mataffärernas extrapriser och planera middagarna. Många mataffärer har recept för just veckans erbjudanden, och genom att göra en veckomeny undviker du de där onödiga små extraköpen i den dyra närbutiken eller hämtpizzan i brist på fantasi. Det tar dessutom mindre tid att både handla och komma igång med matlagningen, när du redan vet exakt vad du ska göra. Så slipper du dessutom ständigt fundera på frågan "Vad ska vi äta?".

Köp större förpackningar, av till exempel kött, och gör storkok som kan frysas in. Det finns mängder med maträtter som går alldeles utmärkt att frysa. Gör några varianter med samma basvara och servera med olika tillbehör, så tröttnar du inte på att äta samma mat hela tiden. Frys in i lagom portioner och ta med till jobbet. Laga en vegetarisk middag i veckan, så sparar du både pengar och miljö.

Gör det till en vana att lukta och smaka på mat innan du slänger den bara för att bäst före-datum har passerats. Mat håller i allmänhet betydligt längre än man tror, och du sparar både pengar och miljön genom att vara noga med att bara slänga sådant som verkligen är dåligt. Om du tinar mat i kylen drar du dessutom nytta av kylan från det frysta och sparar på elen.

Ett annat högaktuellt spartips är att se över dina abonnemang och tjänster, till exempel elbolag och telefoni. Stäng av alla apparater på standbyknappen och släck efter dig när du lämnar rummet, så sparar du snabbt några kilowattimmar. Pengarna du sparar kan du sätta undan till nästa års resa redan nu.

Paris nästa

Jag har tills för något år sedan, varit galen i att resa. Men så upphörde mitt reseintresse helt plötsligt. Blev mättad på något sätt.
De två senaste somrarna har det blivit korta bilturer här hemma, istället för utlandsresor.

Nu börjar jag känna en liten, liten reslängtan igen. Så en weekendresa till Paris står nu på programmet. I början av december.
Får se om den trippen kan väcka reslusten till liv igen.

I veckan är det en annan tripp som står på tur. Till huvudstaden. På tisdag åker hela min enhet iväg på två dagars planeringskonferens. Med hotellövernattning.
Sånt kan vara roligt och kreativt.

Imorgon väntar en annan stor händelse. Ja, inte för mig, men väl för kattpojken Isai. Han ska nämligen till veterinären. För kastrering.
Så i framtiden är det bara mattegos som gäller, för den stiliga katten.

I mina drömmar

Idag hade jag tänkt mig att det skulle bli den stora städdagen. Har jag börjat städa? Ja, det har jag faktiskt. Jag har till exempel städat min inkorg, som var belamrad med allehanda mail, som jag inte ens hade kommit mig för att öppna.
Sen har jag städat köksbordet. Som var precis överfyllt av tidningar och annat krafs.
Att det sen är ett helt hus, som borde dammas, dammsugas och skuras är en helt annan sak.

För jag har nämligen börjat drömma mig bort igen. Känner reslusten pocka på. Gick in och tittade på mina foton från Mongoliet och känner att jag vill tillbaka dit.
Mongoliet är landet med det stolta folket och den oförstörda naturen. Med miljontals vilda hästar. Där pojkarna sätts upp på hästryggen i treårsåldern och i princip aldrig går ner därifrån. Att se en man rida i vild galopp över den mongoliska stäppen är en syn man aldrig glömmer.

Mongoliet var ett enormt rike, världshistoriens största, under Djingis Khans ledning på 1200-talet.
Efter det har landet stått under både kinesiskt och sovjetiskt styre. Demokrati infördes 1992.
Det sägs att det är Mongoliets spännande historia, som har format folket där, till den stolta och unika folkgrupp det är idag.
Den religiösa tillhörigheten är blandad. Det utövas bland annat schamansim, buddhism och islamsk tro. Under kommunisttiden 1921-1990 var förstås all religiositet förbjuden. Tusentals munkar dödades och fördrevs från sina kloster.
Idag visar mongolerna stolt upp sina kloster igen och både schamanska och buddhistiska riter får man som turist ta del av.

Naturen är något oerhört speciellt. I norr är det stäpplandskap och höga bergskedjor. Inga riktiga vägar. Vi färdades med en skranglig buss, rakt ut i landskapet. Den växtlighet som man möttes av var helt fantastisk. Enorma mängder vilda blommor. Och så förstås alla dessa vilda hästar. Robusta, ganska små hästar. De påminner mycket om hästarna som finns på Island.
De går tätt ihop i stora flockar. Även när man rider på dem, vill de gå tätt ihop.

I söder är det öken, Gobiöknen. Där finns det förstås mer kameler än hästar.

Idag bor de flesta i städer eller i byar, men en stor del är fortfarande nomadfolk. Som flyttar efter tillgången på betesmark.
De bor i sina vackert inredda jurtor, som de enkelt och lätt monterar och tar med sig till nästa ställe.
Jag känner som sagt att jag någon gång vill åka tillbaka dit. Om det blir nu eller senare i livet vet jag inte, men jag är övertygad om att det kommer att bli av.

7 saker om mig

Jag har blivit utmanad av Znogge. Jag ska skriva 7 alldagliga och/eller knäppa saker om mig själv och sen utmana 7 andra personer att göra samma sak.

1. Jag har haft hissfobi, men det är nästan helt borta. Åker de flesta hissar obehindrat nu.

2. I 20-årsåldern stack jag iväg ensam på en resa. Den gick till New York, Los Angeles, San Fransisco och Hawaii. Idag skulle jag nog inte våga ensam på en sån resa.

3. När jag var cirka 10 år, kom jag tvåa i en sångtävling. Priset var en bussresa till Stockholm, med besök på Nalen. Där spelade Tages och Ola&Janglers. Tänk att mina föräldrar vågade skicka iväg mig på det.

4. Jag har åkt häst och vagn, under en vecka i Orsa Finnmark.

5. Jag har gjort flera flottfärder. Under en vecka åkte jag flotte på Klarälven. Jag har åkt på en liten bambuflotte, ner för en vild flod i norra Thailand. Och jag har åkt gummiflotte på en flod i Mongoliet.

6. Jag har svårt att säga nej. Tar på mig alldeles för mycket jobb och uppdrag. Sen mår jag dåligt på grund av stress.

7. Jag drömmer om att åka till Afrika och titta på bergsgorillor.

Det här blev ju nästan en reseutmaning. Och det är ju bland annat det som är knäppt med mig. Jag älskar resor. Gärna till ovanliga ställen.

Nu kan jag inte välja ut 7 stycken bloggare, utan vem som helst som har lust, får gärna göra utmaningen.

Res med mig

Jag vill resa! Har precis suttit och tittat igenom mina foton. Drömmer mig bort. Vill uppleva natur, spänning, nya miljöer och annorlunda kulturer.

Här följer ett axplock från några av mina resor:

Mongoliet, så annorlunda, så enastående vackert. Hästar, natur och givmilda människor.

Kina, muren och alla sevärdheter. Stort och mäktigt.

Prag, charmigt, mysigt. Stor, liten stad.

Italien, Markusplatsen i Venedig. Alla duvor, kanalerna, de fuktiga husen. En märklig stad. Unik.

Men Sverige går bra, det med. Till exempel Dalhalla. Exotisk skönhet mitt i Sverige.

Klicka på bilderna.

Jag vill åka nu!

Reseberättelse

Pga vägbygge dirigerades trafiken om. Dock kom inte bussen i sväng, men glada italienare hjälpte till att lyfta bort en bil, som var tokigt parkerad! En annan man ställde sig mitt i den stora korsningen och viftade bort trafiken.

Det berömda operahuset, LaScala, i Milano. Oansenligt på utsidan, men lär var extremt fint inuti.

En gammal spårvagn i Milano.

Dante i begrundan, utanför Florens berömda konstmuseum.

Muranoglas

Duvor på Marcusplatsen. Obs, det är inte jag på bilden. Duvorna är salmonellaspridare, jag lät dem inte klänga på mig.

Morgonputsning av gondolerna.

Gondolfärd

En bussresa till Italien kan vara väldigt lång, väldigt jobbig och alldeles underbar!
För min del var det en för lång bussresa, trots täta stopp och vackra omgivningar. Särskilt färden genom alperna , var ohyggligt vacker.

Efter tre dagars bussåkande kom vi så fram till Milano. Då kom också värmen. På nervägen hade vi upplevt både snö och regn.
Milano var en trivsam stad. Varken Milano eller de övriga städerna vi var i, Florens, Venedig och Bologna, kändes som några storstäder. Utan det var lugnt och stillsamt.

Andra dagen i Italien fortsatte vi till Florens. För mig känns dagarna där, som resans höjdpunkt. Toscana är ju känt för sin skönhet och det är bara att instämma. Böljande kullar och vinodlingar i mängder.
En kväll fick vi besöka en makalöst vacker vingård, där vi fick underbar mat, samt prova gårdens olika viner.
En annan kväll smet maken och jag iväg från gruppen och gick ut och åt på egen hand. Vi gick in bland gränderna och smågatorna och hittade en alldeles fantastisk italiensk restaurang. Vi åt spagetti med lassvis med musslor. Helt otroligt gott!

Sen gick färden vidare till Venedig. Staden är ingen skönhet, men ack så originell. Tyvärr håller den på att sjunka och frågan är om man har resurser att rädda den.
Venedig präglas av vatten och åter vatten. Även från ovan, för det regnade hela tiden när vi var där.
Vi gick på en konsert i San Vidalkyrkan. Det var Interpreti Veneziani, som framförde verk av bl.a. Vivaldi. En sagolik upplevelse.
Naturligtvis åkte vi gondol. Just den timmen var det uppehåll i regnandet och solen tittade fram. Gondolen gled fram i gränderna alldeles tyst och mjukt.
På den stora Canal Grande var det mer livlig båttrafik. Det finns ju inga bilvägar i Venedig, alla transporter sker på kanalerna.

Ett besök på Marcusplatsen var förstås ett måste. Vi var in i de mäktiga kyrkorna i alla städer vi besökte, men Marcuskyrkan var nog den pråligaste. Otroligt utsmyckad. Fantastiskt att tänka sig att dessa kyrkor byggdes på 12-1300talen. Vilken kunskap människorna hade. Och vad de fick slita.
Marcusplatsen befolkas av enorma mängder duvor. De har blivit ett gigantiskt problem, som måste lösas. Snart kommer det att bli förbjudet att sälja frön, för att mata duvorna, till folk på torget.

Sen fick vi också förstås se hur man tillverkar de berömda konstverken av Muranoglas. Mycket skickliga glasblåsare. Men det är dyra saker och knappast något som passar i enkla svenska hem. Men jag köpte mig ett litet Muranohjärta, att ha runt halsen.

Venedig har blivit en avfolkningsstad. Ungdomarna flyr. Ingen vill bo i de fuktiga, råa husen. Det är bara i stort sett turistverksamhet kvar.
Men det vore en tragedi om man inte hinner rädda staden från att sjunka. Man säger inte längre om staden sjunker, utan frågan är när?

På hemvägen stannade vi bl.a. i Innsbruck, som visade sig vara en överraskande vacker stad. Vi övernattade också i en förtjusande liten alpby.

Scandorama, som vi åkte med, var en positiv bekantskap. Oerhört påläst guide och trevlig chaufför. Enormt servicevänliga. Kan rekommenderas.
Södra alperna och Italien åker jag gärna tillbaka till, fast inte med buss!

Logistikproblem

Resan till Stockholm igår blev mycket lyckat och inte lyckad.

Jag kan säga så här att logistiken inte fungerade. Och det var helt vårt eget fel.
En annan trist sak är att det är fruktansvärt dyrt att åka kollektivt.

I alla år har jag alltid haft koll på tidtabeller och adresser och sånt. Inte denna gången. Vet inte varför. Jag har varit trött och haft mycket att göra.
Maken, som ju alltid har litat på mig, hade inte heller gjort några förberedelser.

Vi kom i sista minuten till järnvägsstationen och där möter oss en automat för biljettköp. Jag inser direkt att jag inte vill köpa en biljett i en automat, jag vill köpa biljett i en lucka, med en trevlig människa på andra sidan luckan.
Men, luckan var stängd. Återstod automaten. Returbiljetten, som jag fick i min hand, visade att hemresan skulle gå via en annan stad, med buss från den staden.
Istället för en direktresa på ca 40 minuter. Så ville vi inte ha det.
Tänkte då att vi kunde prata med konduktören på tåget om det. Fast det kom ingen konduktör, för att kontrollera våra biljetter. Hade ju egentligen kunnat åkt gratis.

På centralen går vi till kassorna och ber att få lösa in returbiljetten och köpa en direktbiljett istället.
Vad vi däremot inte gör, är att kontrollera när tågen går. Och det får vi ångra, senare under kvällen.

Sen beger vi oss med T-bana, mot "Karbin", där sonen ska tävla i klättring. Inte heller i detta fallet har vi förberett oss. När vi kliver av, tittar vi på en karta och inser att vi åkt tre stationer för långt.

Av någon outgrundlig anledning, får vi för oss att vi ska promenera tillbaka. Tack och lov har maken GPS i sin mobil, så den leder oss rätt. Jag tar nu tillbaka min negativa inställning till dylik funktion. Utan GPS hade vi nog aldrig kommit fram.
I början småduggar det, sen sätter det igång att regna ordentligt. Framför oss har vi flera kilometers promenad.
När vi kommer fram till klätterstället är vi genomsura.
Maken hör sig för om det möjligen finns någon buss, som kan ta oss därifrån sen.
Jodå, det finns en hållplats i närheten. Han hittar en turlista på väggen och vi räknar ut att vi faktiskt måste ge oss av om en stund. Hinner i alla fall se sonen klättra en omgång.

När vi kommer till hållplatsen, kan jag bara konstatera att maken har läst fel. Han har tittat på Må-Fr. Idag är det ju lördag. Så det blir en lång väntan på bussen.
Läser också på en skylt att det inte går att köpa biljett ombord på bussen. Den måste man köpa via SMS. Nu har vi telefon med laddat batteri, så det är inget problem, men känslan av att det är trist, att man inte kan köpa biljett på bussen, dyker upp.
Undrar hur äldre människor klarar dessa nymodigheter?

Väl inne i stan har vi inte så lång tid på oss. Föreställningen med Peter Carlsson och blå Grodorna börjar kl. 15.

Har ni möjlighet att se den här showen, så gör det!

Peter Carlsson har förstått meningen med livet. Han har förstått att det är att ge. Att ge av sig själv, av sin tid, av sin kärlek. Att den som ger får. Nånting. Oftast allting.
Han är en gudabenådad berättare, fantastisk sångare och musiker. Hans medmusikanter är så musikaliska att man får rysningar.
Det bjuds på allt från Evert Taube och Dan Andersson, till Rolling Stones och Jimi Hendrix. När de framför "Hey Joe", faller jag nästan i trance.
Den här mannen är unik!

Efter showen äter vi en helt utsökt middag, och inte dyr heller, på Monks Café i närheten.

Sen går vi in i nästa fas. Den värsta fasen. Den på centralen. Vi har som sagt inte kollat tågtiderna, utan vi bara tror att det ska gå ett tåg vid 20-tiden.
Men det gör det inte. Nästa tåg går kl. 22.06. Om tre timmar.
Vi tänker då att vi kan åka pendeltåg till Bålsta och sen vidare med buss istället. Så vi går till kundtjänst, för att lösa in tågbiljetterna. Det går inte!
Och hade vi inte varit dumma nog att byta biljetterna via Uppsala, hade vi kunnat åka den vägen. Mycket tidigare.
I det läget känner vi att vi har gjort av med massa pengar på resor under dagen, så vi har ingen lust att kasta tågbiljetterna och köpa dyra pendeltågsbiljetter.
Alltså sitter vi kvar på centralen i tre timmar. Vi är trötta. Trötta i fötterna.
Hade ju kunnat gå någonstans och tagit en drink eller så, men vi orkar helt enkelt inte.

Konstaterar dock att showen och maten var värt allt krångel.
Och maken muttrar något om att i fortsättningen, ska han inte lita på att jag har koll på allting.