In i garderoben

Slängde mig ner på soffan, för att läsa Ann Heberleins senaste bok. Gick dock inget vidare, då ögonen endast motvilligt kunde hållas öppna. Man kan ju bara inte vara så här trött, tänkte jag.

Kollade ett blodsocker och fick svar på frågan vad tröttheten kom sig av. Alldeles för högt och det är flera timmar sen jag åt någonting.
Nu förstår jag varför jag haft sån värk i lederna, senaste dagarna och varför min syn blivit suddigare och suddigare. Har så stor text på datorn, att folk nästan ryggar tillbaka!

Varför ska detta envisa blodsocker ligga för högt? Tar mina mediciner som jag ska och är supernoga med kosten. Äter också mycket, mycket mindre än förut. Mannen sa igår, att jag nog äter bara en tredjedel, av det jag åt förut.
Det borde visa sig på sockret. Och på vikten! Men nej, inte ett hekto nedåt.

Har också sen länge en besvärande torrhosta, främst när jag ligger ner.
Nej, läget är värre än svininfluensan! Det måste vara helaladugårdsinfluensan som drabbat mig, i kombination med galnakosjukan!

Märker ni hur synd jag tycker om mig själv och hur gnällig jag är?
Nu går jag in i garderoben och tänker inte komma ut förrän ett botemedel mot diabetes är uppfunnet!

Vad gör han?

Men vad skådar mitt vänstra öga?! Mannen kryper omkring på altanen, med skruvdragaren i högsta hugg! Ni som läste mitt förra inlägg, vet att detta beteende är ytterst olämpligt.
För några dagar sedan var han under altanen och kröp, för att byta ut något rör till ett icke fungerande avlopp.
Sen dess har det varit ett gapande hål i altangolvet och jag har försäkrat att det inte gör ett dugg.
Idag kunde han alltså inte hålla sig längre. Brädorna ropade förmodligen till honom, att de ville bli ditskruvade igen.
Undrar bara, vad hans knä kommer att ropa ikväll?

På tal om något helt annat, så gör den här artikeln mig så omtumlande ledsen och upprörd. Att vi är så långt ifrån varandra i detta landet!

Att göra mannen glad

Nu är det mannen i familjen som är deppig och håglös. Han har nämligen förbaskat ont i ett knä. Han hade trott att han skulle kunna löpträna varannan dag under semestern, men han har för länge sen fått ge upp de planerna.

Inte heller kan han hålla på och pula och greja vid stugan, som han är van vid. Han har ju så oerhört svårt att sitta still och göra ingenting.
Nu har han inget val, stillasittning är det som gäller. Och beställning av läkartid på måndag. Det har jag tjatat om ett tag nu, och äntligen inser han själv, att han måste gå till doktorn, för att se om något kan göras åt det onda knäet.

För att muntra upp honom har jag bokat bord på en kinarestaurang i Stockholm, med gott rykte, till imorgonkväll.
Vi får helt enkelt ta hans ögonsten, Gula Faran eller Lilla Krusbäret, kärt barn har många namn, och ge oss ut på en liten tur imorgon igen.
Och kanske, kanske blir han gladare när han får åka i sin favoritbil och äta en god middag på lokal!

Ritsch, ratsch

Jag har fått utslag. Som kliar och har sig. På armar, mage och underben. Inget kul!
Jag har försökt bota dessa med allergitabletter och cortisonsalva. Men de hänger sig envetet kvar. Idag har jag tittat igenom Hudatlasen på nätet, men inte kunnat identifiera mina utslag. De liknar dock mest nässelutslag, fast jag tycker att de då borde reagerat på medikamenterna.

Just nu har jag kommit till någon slags försoning med min ledvärk eller om det är så att ledvärken har besegrat mig.
Jag har nämligen, efter ett helt livs värkgnäll, kommit till den punkten, då jag har accepterat att jag har ont i lederna. Och att det inte kommer att bli annorlunda. Det här får jag dras med.
Har till och med dragit ner betydligt på intaget av värktabletter. De har ju ändå inte gjort någon större nytta. Möjligen har de kapat topparna, men det är också det enda. Så nu får de vara.

Så kommer de här rackarns prickarna, som ett brev på posten. Man kanske har en viss gnällkvot? Kan jag inte gnälla om lederna, så måste jag ha något annat att gnälla om.
Så är det!

Jag vill inte vara med

Jag känner att mitt förra inlägg kan uppfattas som väldigt gnälligt och drastiskt. Men det var så jag kände det igår. Var sliten efter jobbhelgen och såg verkligen inga ljusglimtar.

Idag är jag ledig och sov ända till 9.30. Nu sitter jag här i morgonrocken, med en kaffemugg och läser bloggar. Känner mig naturligtvis lättare till sinnet idag.

En del säger att livet börjar efter 50, men det kan jag verkligen inte hålla med om. För det som erbjuds mig nu, är inget jag har strävat efter precis.
Barnen är utflugna och jag är inte behövd av dem på samma sätt längre.
Hunden dog i julas, det var ju en filur som gav mycket kärlek.
Jag är alltid trött. Förlamande trött.
Lederna värker värre än någonsin.
Min mamma är som hon är, även om jag nu lagt ner alla försök att hjälpa henne, så tär det på mig.
Näthinneavlossning på nyårsafton, har fortfarande sudd i ögat.

Så det är lätt att hålla sig för skratt.

Helst skulle jag vilja få hjälp med värken och tröttheten.
Husläkaren säger att det beror på artros. Finns inget att göra åt.

Ortopeden, som jag blev remitterad till för att kolla upp foten, säger att det är några benfragment i foten som ger besvär. Smörj med Voltaren, var hans råd.

Jag har provat alla tänkbara och otänkbara naturmedel och dunderkurer mot ledvärk. En del har gett lite effekt under en tid, men sen är det snart tillbaka i utgångsläget igen.

Jag tycker om att jobba som sjuksköterska i hemsjukvården, men det är också ett slitigt jobb. Det är mycket gående och cyklande. Oavsett väderlek och halka, så måste man göra sina hembesök. Många hus har inte hiss, utan man får trava i trapporna.
Arbetsmiljön i hemmen är inte heller den bästa. Låga sängar och obefintliga lampor. Inrökta lägenheter.
Jag har försökt få en höj- och sänkbar säng till en vårdtagare, för att hemtjänsten och jag ska få en dräglig arbetsställning. Men se det får man inte, av det skälet.

Jag beundrar hemtjänstpersonalen. De har ju mycket fler besök, än vad jag har. Ett sånt fruktansvärt slitsamt jobb de har. Och så mycket skit de får ta. Från anhöriga, från vårdtagare, från chefer och i media.
Nu ska man i vår kommun dra ner på hemtjänsten, men man ska inte tulla på kvalitén, säger man. Hur den ekvationen ska gå ihop förstår inte jag.

Vi får inte längre säga vårdtagare, brukare eller patient, utan nu ska vi säga "kunder". Jag tycker att det låter förskräckligt, för ordet "kund" är så förknippat med pengar och förtjänst.
Så nu för tiden går jag inte på hembesök, utan jag gör kundbesök.
Jag vet inte om jag vill vara med längre, i den här utvecklingen!

PS. Titta på något vackert här, som också går att vinna!

En inte så avslöjande bild

Det här är en maskerad Imse. Bilden speglar ungefär hur jag känner mig. Mitt huvud är som ett trassligt garnnystan. Jag är så trött, utled och less. På det mesta.
Lederna värker och ingenting känns roligt.

På bilden har jag precis packat upp min nya kamera och det är förstås roligt. Men annars är det mest erbarmligt tråkigt.

Har jobbat hela helgen och tänkte faktiskt när jag cyklade hem från jobbet idag, att nu jädrar i min låda ger jag upp. Jobba och sova. Värk för jämnan. Problem med envis mor.
Ska inte livet vara mer än så?

Avslöjande bild

Det här är inte min hjärna i genomskärning. Fast man kanske skulle kunna tro det. Ibland.

Jag tänker inte göra som den här kvinnan, om jag ska förflytta mig samma sträcka.
Tack och lov lurar inte hjärnan med mig på såna äventyr.

Nu ska jag lägga mig i badkaret. Det är mer lagom för mig. Inte ens ett enda simtag, behöver jag ta. Bara låta sig omslutas av skum och bubblor.
Skönt för värkande leder.

Skitdag

Idag är en sån där skitdag, som man helst vill stoppa ner i en påse och slänga. Ja, även lördagen och söndagen kan få stoppas ner i den påsen.

Nu är jag less på det här gråtrista vädret. Vill ha ljus, ljus och åter ljus.
Och jag vill inte ha ont i foten eller sudd i ögat längre.

Sen vill jag att vården ska präglas av kvalité. Jag vill inte att kritiserade vårdbolag, ska få ta över verksamhet efter verksamhet.
Jag vill inte att kommunerna ska spara och skära ned på omsorgen för äldre och svårt sjuka personer.
Eller att långvarigt sjuka ska tvingas ut i en arbetsmarknad, som dels inte finns, dels inte kan erbjuda ett arbete med de rätta förutsättningarna.

Vi lever i landet med de högsta skatterna, men det märks sannerligen inte.
En mycket stor nedrustning av välfärden är på gång.
Det är som att marken skälver under våra fötter.

Inget av vikt

Presenter
Idag har vi handlat presenter till äldste sonen, som fyller 24 år på onsdag.
En presentbutik här i staden har precis bytt ägare. Lyckligtvis har den nye ägaren ungefär samma sortiment. Det är fina kvalitetsgrejer. Inget krimskrams.
Så vi passade på att handla där, eftersom de hade en del bra öppningserbjudanden och sonen önskade sig saker till lägenheten.

I herrbutiken hittade vi sen en tröja, strumpor och kalsonger till reapris. Inte alls dumt att fylla år i januari, när det är reor överallt.

Musik
En artist som jag tycker mer och mer om är Timo Räisänen. Har sett honom live en gång och på TV flera gånger. Gillar hans känsla och innerlighet. Just nu lyssnar jag igenom hans låtar på Spotify.

Hälsan
Ögat blir bättre och bättre för varje dag. Ledvärken, däremot, är som den är. Idag har jag köpt ett preparat som innehåller djävulsklo och som ska var bra för lederna.
De som producerar dylika preparat har nog gjort sig en rejäl hacka på mig.
Köpte också ett naturpreparat mot magbesvär. Just nu är jag som man säger, risig i kistan. Blir så svullen, uppkörd och gasig.
Så vi får väl se om jag är lurad igen.
Ska också försöka äta lite mindre kolhydrater, då jag har förstått att de kan ge såna besvär.

Mycket gnäll! Men är man en svid- värk- och brännkärring, så är man!

I mitt förra liv

Nu har jag fått en utmärkelse av den goa bloggaren Kloktok också! Tackar allra ödmjukast.
Så hoppa raskt in på Kloktoks blogg, där serveras klokheter och underfundigheter i en blandad kompott.

När det gäller mitt förra inlägg, så vill jag förtydliga att jag har varit på återbesök på ögonkliniken. Då sas det att suddigheten skulle försvinna. Det har blivit bättre, men jag har fortfarande en stor sudd som rör sig i ögat. Men jag känner mig mindre trött i ögat, så jag är nog på bättringsvägen.

Angående min röntgen av foten, så kan man ju undra om det verkligen var min fot som röntgenläkaren tittade på. Jag såg dock att det stod mitt namn på svaret, som ortopeden fått. Röntgenläkaren hade också koncentrerat bedömningen till utsidan av foten och fotleden där jag har ont.
Men att jag skulle ha skadat skelettet i foten vid ett tidigare tillfälle, är för mig fortfarande en gåta. Nog för att mitt minne kan svikta ibland, men en sån sak borde man komma ihåg!
Det hela är ett mysterium.

Ortopeden frågade om jag varit fotbollspelare, men det har jag aldrig varit. Åskådare däremot, har jag varit många gånger, särskilt när sonen var aktiv.
Många gånger har jag undrat vad han fått sin bolltalang ifrån. Men tänk om jag har varit fotbollspelare i ett tidigare liv? Och skadat foten då!
Rynka inte på näsan nu, alla skeptiker. Vem vet?

Plus minus noll

Jag har varit till ortopeden och fått svar på röntgen av min onda fot och fotled. Ingen artros i leden, men däremot benfragment som skramlar runt och irriterar. Orsakat av en gammal skelettskada, stod det i utlåtandet.
Men nu hör det till saken att jag aldrig har haft någon skelettskada. Jo, det måste du ha haft, sa ortopeden. Och det måste ha gjort riktigt ont och du måste ha uppsökt läkare för det.
Nej, sa jag. Jag har ingen gammal skada!

Sen fick jag förhållningsorder. Sluta gå, sa han! Använd aldrig smala skor, det gör jag inte, har aldrig gjort. Använd ilägg i skorna, det gör jag jämt. Smörj med Voltarengel, det gör jag också.

Så min nya vurm, stavgång, är det bara att lägga av med. Att sluta gå helt, låter sig inte göras så lätt. Det blir mycket knatande på jobbet, trots att jag cyklar hem till mina patienter.

Jag blev så förvånad över det här med den påstådda skelettskadan, att jag inte kom mig för att fråga om det gick att åtgärda benbitarna kirurgiskt.
Men jag var välkommen tillbaka, om besvären inte gick över. Så besöket kändes som plus minus noll, ungefär. Det enda jag blev, var 230 kr fattigare.

Likadant med mitt öga. En klapp på axeln och välkommen åter, om det inte blir bra. Idag är det tre veckor sen jag fick näthinneavlossningen och jag tycker att suddigheten borde ha försvunnit.

I min yrkesroll som sjuksköterska, gör jag aldrig så. Jag rycker aldrig på axlarna och säger att det här blir nog bra. Men det är väl därför jag bränner ut mig. För jag vill att det ska bli bra. Jag vill att mina patienter ska känna sig nöjda.

Men jag är väldigt glad över en annan sak, jag har nämligen köpt en ny kamera! En systemkamera. Ingen avancerad sak, men säkert fullt tillräcklig för mina behov.
Så nu vill jag att våren kommer. Jag vill ut på grönbete och fotografera!

Vad är meningen med livet?

Det här inlägget blir ett i raden av alla gnälliga inlägg jag skrivit om min värk. Värken har mest hållit till i händer, fötter och ben. Men nu har jag fått en vidrig värk i nacke och axlar. Det var åratal sen jag hade ont i de regionerna.

Ärligt talat så undrar jag ibland över meningen med livet. Att streta och gneta och alltid ha ont. Att stoppa i sig värktabletter, som inte har någon annan effekt, än att de kapar topparna. Att morgonprocedurerna tar ett par timmar, på grund av att allt går i ultrarapid. Är så stel på morgonen att jag knappt tar mig ner för trappan.

Det här innebär att jag går upp tidigt för att komma till jobbet i tid. Och på natten vaknar jag åtminstone ett par gånger på grund av värk. Det är lätt att räkna ut att jag är otroligt trött för jämnan.

Så just nu känns livet som en plåga. Jag har nästan femton år kvar till pensionen. Hur kommer jag att vara då? Är det värt att fortsätta kämpa? Ska man lägga sig ner och bara dö?

Bra nyheter

Äntligen! Såna nyheter vill vi ha.
Jag har nog en liten höstdepression, i kombination med mycket ledvärk.
Så jag tror att jag tar den här nyheten på största allvar.
Och om det skiter sig, har jag i alla fall haft korta stunder av njutning.
För all del, en viss viktökning kanske blir en del av resultatet. Men ska man gå upp i vikt, kan man ju göra det av goda kalorier. Som åstadkommer en hel del positiva effekter också.
Vikten går för övrigt upp ändå. För mig räcker det att passera bagarens skyltfönster.
Det får bli så. Kaffe och choklad får stå för glädjen en stund, nu i denna mörka årstid.
Man kunde ha haft värre böjelser.

Botemedel mot värk?

Jag fick lite frågor i kommentarerna häromsistens, om jag har provat olika behandlingar mot värken. Och jag kan säga att jag nog har provat det mesta. Jag har säkert lagt ner en hel eller åtminstone halv förmögenhet på olika preparat och behandlingsmetoder. Inget funkar.

Det som är bäst är nyponkapslar, samt riven ingefära. Sen ger ju förstås vanliga värktabletter också lite lindring.
Men som sagt, något annat har jag inte funnit, som kan ge smärtan en match.
Men jag tar tacksamt emot tips!

No brain, no pain

Tja, man kanske skulle ta bort hjärnan, för att slippa värken.
Eller också kan man ju se värken som ett bevis på, att man verkligen har en hjärna.

Måste gilla läget

Jag har varit till läkare och fått det bekräftat att det sannolikt är artros jag har i mina leder. Generell artros, vilket innebär att så gott som alla leder är drabbade.

Jag har ju fått höra det några gånger förut också, men jag har liksom inte accepterat diagnosen. Jag vet inte om det beror på att min mamma också är hårt drabbat av artros och numer är nästan orörlig. Vem vill bli som sin mamma? Inte jag.

Sen har jag alltid förknippat artros med väldigt gamla människor. Men min ledvärk började för många år sedan. Inte vill man då tro att det är åldersförändringar, som man är drabbad av.

Nu har dessvärre vår äldste son, 23-åringen, förmodligen också drabbats. Så då är det nog bara att ge upp och inse fakta. Det här är en ärftlig variant, som för varje generation har gått längre ner i åldrarna.

Det finns ju ingen direkt behandling, förutom värktabletter. Man kan operera, men som doktorn sa, man kan inte operera hela kroppen. Jag ska fundera på saken och i sånt fall välja vilken led som är värst.
Sen bör jag använda stödbandage, ortoser, till fotleder, knän och handleder. För i och med att brosket försvinner, så blir lederna instabila, vilket leder till att musklerna får jobba väldigt mycket. Det är också förklaringen till att jag är så trött jämt. Det här muskelarbetet är extremt uttröttande.

Nu måste jag lära mig att acceptera min diagnos, gilla läget, helt enkelt.
Fast lätt är det inte.

Ett tips mot värk

Första dagen på nya jobbet. Jag kan ännu inte fatta att jag har mindre än en minuts promenad till jobbet!
Och till mina brukare och "mitt" äldreboende tar det max 10 minuter att gå, ännu fortare med cykel förstås.
Jag har aldrig jobbat i ett stadsdistrikt förut, utan alltid varit på landsbygden. Det har ju sin charm. Åtminstone sommartid. På vintrarna däremot, är det mindre roligt. Med hala och oplogade vägar.
Det är så skönt att kunna gå till jobbet och gå eller cykla dit jag ska under dagen. Motion får jag också, på arbetstid till på köpet.

Det här ett vikariat som varar till december. Sen får vi se vad det blir. Har fått förfrågningar från ett par ställen till i kommunen. Nu tar jag dan som den kommer. Jag tänker inte lägga ner hela min själ i detta. Vilket jag vanligtvis gör, med stressymtom som följd.
Därför är det så skönt att kontoret inte finns på det äldreboende som jag har hand om, utan jag utgår från ett annat ställe. Jag får nämligen så svårt att begränsa mig, när jag är mitt i smeten. Tar på mig mer och mer jobb och blir insyltad i allting.

Det är också en annan positiv grej som jag vill berätta om. Jag har ju alltid haft mer eller mindre ont i leder och muskler.
För några veckor sen var det riktigt besvärligt. Då fick jag tips om ingefära, av en annan sjuksköterska. Hon hade arbetat med en tysk läkare och av honom lärt sig att ingefära har god effekt vid ledbesvär.
Sen dess har jag hackat en bit ingefära och lagt i the, morgon och kväll. Och peppar, peppar, jag har blivit bättre! Så det vill jag verkligen rekommendera.

Imorgon bär det iväg

Nu har jag precis packat klart ryggan inför vandringen. Försökt packa så lite som möjligt. Inga onödiga grejer. Måste hålla nere vikten på packningen, eftersom jag har ont i höger lår och höft.

Är faktiskt lite bekymrad över höften. Min mamma har väldigt grav artros och har bytt ut en höftled.
Äldste sonen har också fått besvär med höften och skall genomgå en magnetröntgen. Han var en lovande fotbollsspelare, fram tills för något år sedan, då ljumskbesvären satte käppar i hjulet. Nu har det visat sig att smärtan förmodligen kommer från höften. Han är bara 23 år, så det vore verkligen tråkigt om höften visar sig vara illa däran.

Snart är det läggdags, gäller att försöka sova bra inatt, för imorgonnatt ligger jag utomhus i ett vindskydd.
Tänk på mig då!

När huvet är dumt, får kroppen lida

Jag har fått så förskräckligt ont i ena benet. När jag säger att det gör ont i framsidan och på utsidan av låret, kan man få för sig att jag är någon slags idrottare, som försökt mig på att hoppa häck.
Det är jag ju inte alls. Tvärtom. Jag är fruktansvärt ovig. Skulle aldrig komma över en häck.

Ont har jag för jämnan, men det här är en ny smärta. När jag sitter still känns det inte mycket, men när jag reser mig upp, då ser jag stjärnor, vill jag lova. Det gör så ohyggligt ont i benet då.
Får jag röra på mig och gå en stund, så lättar det något. Klarar av att gå rätt långa promenader ganska obehindrat.

Mitt bekymmer nu, är den vandring som klassen ska göra på torsdag-fredag. Vi ska vandra i två dagar och sova i vindskydd.
Så nu är det inte bara det att jag måste ta kiss- och kaffepauser regelbundet, nu kanske jag kommer att få besvär med att gå också.

Till råga på allt har jag lovat att jobba på lördag och söndag. Hur dum kan man vara?

Hjärtat

I fredags var jag som sagt till en smärtläkare. En mycket klok och förståndig kvinna. Hon såg direkt det, som jag borde ha sett själv. Jag har ju faktiskt varit sjuksköterska i snart 28 år!

Ni vet att jag har gnällt om att jag känner mig så ful och tjock. Det tyckte hon också! Ja ful, sa hon väl inte direkt. Men tjock eller rättare sagt svullen.
Jag har den senaste tiden känt mig som en höggravid flodhäst, ungefär. Svullna fötter, ben och fingrar. För att inte tala om svullen mage. Och extrem trötthet.

Självklart får man ont, när man är så där svullen. Cirkulationen försämras, nerver kommer i kläm.
Och varför blir man så svullen? Ja, förmodligen är det hjärtat som inte jobbar som det ska.
Jag har mycket hjärtsjukdomar i släkten, på min mammas sida.

Första åtgärden är att få bort svullnaden. Hon skrev ut vätskedrivande tabletter och en effektiv värktablett.
Resultat? Jag har minskat flera kilo, över helgen. Det är så lätt att andas! Jag visste inte ens om att jag hade svårt att andas. Värken har också minskat.

Men nu gäller det att utreda vad det är för fel på hjärtat. Jag har nu suttit i ett par timmar och ringt runt till olika vårdinrättningar. Både privata och landstingsdrivna. Mestadels har jag mötts av telefonsvarare. Där jag kom fram, tog man inte emot nya patienter.

Men skam den som ger sig. Jag får fortsätta att ringa. Man måste vara frisk, för att orka vara sjuk eller hur det nu är man säger.