Kan vi leka med fördomar …
eller måste vi alltid vara så där seriösa som vi svenskar anses vara? Är det kanske en fördom att vi är allvarsamma och inte ser det ironiska eller humoristiska i texter. Vi lägger gärna till den där smilegumman när vi ska vara lite mindre allvarliga i vår text, både när vi kommenterar eller skriver egna inlägg.
Personligen är jag lite rädd att mina texter ska misstolkas, att någon tror att jag är allvarlig och ännu mer obildad, dum och enkelspårig än vad jag själv tror att jag är, men spelar det någon roll? Jag gillar egentligen inte de där smilegummorna samtidigt som det kan vara svårt att skriva med glimten i ögat och få andra att förstå det.
Under en period försökte jag att helt utelämna den leende gumman, i alla fall nästan helt, och märkte direkt att kommentarerna blev en aning annorlunda om jag överhuvudtaget fick några. Jag tillhör ju inte de här personerna som har mest läsare och betydligt färre kommentarer men de här gångerna minskade de också drastiskt, om jag nu kan använda det ordet med tanke på mängden av kommentarer vanligtvis.
Jag bestämde mig för att ge upp den ambitionen när jag inte med egen hjälp och egen text kunde få andra att förstå, att jag skrivit med viljan att få dig som läsare att le eller kanske bara fundera lite. Däremot bestämde jag mig för att jag inte vill ha de där gula smilegummorna på min blogg, men gärna leendet så jag tog bort den där lilla bocken i mina inställningar där =) förvandlas till en gul rund boll med ett leende ansikte. En parentes i den här texten, det var även så att det störde mig, en gul ful plopp där mitt i texten som irriterade mig estetiskt.
”Hemma” hos andra och i mina kommentarer tycker jag det är kul med de där gummorna, det ger mig själv ett litet leende och jag förstår, att läsaren förstått. Visst är det svårt att skriva humoristiskt, i princip omöjligt, och vara säker på att andra förstår. Samtidigt är det enklare, för ingen förväntar sig att det ska vara roligt det är en bonus egentligen om någon skrattar. Det svåraste som finns måste ju vara att skriva humoristiska böcker, att vara ståuppare eller att ha en blogg som marknadsför sig som humoristisk osv. Där förväntar jag mig att skratta, att det ska vara roligt och är det inte min humor blir jag besviken.
Det finns människor som kan skriva med sådan inlevelse och ett sådant sätt att vi ler och ibland gapskrattar av det vi läser, utan de gula gummorna. En av dem frågade om jag ville vara gästbloggare hos henne. Det lät kul, men vad tusan skulle jag skriva om? Inte något deprimerande eller politiskt, var nu skillnaden finns. Jag har haft lite dåligt med tid, för både min egen blogg och alla andras under en tid, men så idag när jag besökte Imse och läste hennes inlägg om det ryska nyårstemat så kunde jag inte annat än le och skriva min kommentar, full med fördomar men med glimten i ögat. Gumman fanns med för något annat tordes jag inte.
När jag skickat iväg den, började jag läsa de övriga kommentarerna och såg att en del var snarlika min, medan några hade lite andra små fördomar men alla med leendet. Så upplevde i alla fall jag det. I allt det där fanns några anonyma som var riktigt arga på de tidigare kommentarerna. Då kände jag att det kanske inte är så, att vi är så tråkiga, allvarliga och helt utan humor. Det kanske är likadant över hela världen? Vi kan skämta om allt bara det inte berör andra för då är vi primitiva, efterblivna, rasistiska, främlingsfientliga mm.
Därför är det kanske lugnast om vi fortsätter använda de gula gummorna eftersom vanlig text inte alltid tolkas på rätt sätt och ha, ha, ha inte verkar hjälpa heller. Men varför måste de alltid vara gula?
Det blev en lång text och inte helt genomtänkt eller med den röda tråden rakt igenom, men sådan är jag och det förvarnade jag redan om när jag presenterade mig själv vid min egen presentation för drygt två år sedan och bättre har det inte blivit. Till och med att det blivit ännu värre, för ju längre jag bloggat ju mer tänjer jag på gränserna och mina egna skämt har även handlat en del om mig själv och den landsända jag kommer från. Jag skyller på åldern och minnet som sviker, vet inte riktigt var och när skiljelinjen är.
Till Imse skriver jag, - fortsätt med det du gör. Skriva om allt du känner för, både det jag skrattar åt och det jag känner.
Tillägg av Imse: Det var två bilder med, som illustrerade det här inlägget. De syntes från början, men nu verkar de ha försvunnit?? Äh, gå in på Margaretas fina blogg och titta på vackra bilder istället.
till henne,