Det visste jag inte

För ett drygt halvår sedan, hade jag ingen aning om att jag idag, den 5:e november, inte skulle fira min bröllopsdag. Hade heller ingen aning om allt annat elände som skulle hända under detta halvår. Ni som följt mig, vet vilken nedförsbacke jag hamnat i. Och fortfarande befinner mig i.

För ett tag sedan slog jag larm på jobbet. Jag orkade inte med tempot, helt enkelt. Jag klarade inte av att åsidosätta kvalité, för att åstadkomma kvantitet.

Jag har gått rakt in i den berömda väggen, för ett antal år sedan och fann plötsligt att jag befann mig farligt nära den igen. Inget, absolut inget, är värt den mardrömmen en gång till.

Att jag då på omvägar får antydningar om att detta inte riktigt accepteras, gör mig bedrövad, ledsen och arg. Kom och prata med mig istället, öga mot öga! Stå upp för din åsikt! Be om en förklaring, om jag varit otydlig.

Är det något jag avskyr så är det mesighet och feghet. Rädsla för att vara obekväm. Rädsla för konflikter.

Jag jobbar, som man säger, arslet av mig. Går in med 100%igt engagemang i varje ärende som vi handlägger. Jag ger mig inte förrän patienten, som vi planerar utskrivning och hemgång för, får en trygg och säker vård i hemmet.

Jag sitter i stort sett varje kväll och skriver journaler, för det hinns inte med på dagarna. På obetalt tid, vill jag tillägga.

Jag är sådan, det går inte att ändra på. Kan aldrig dra ned på engagemanget. Men hamnar ibland, och det är väldigt sällan, i ett läge där jag måste dra åt bromsen.

Jag är så innerligt glad över att jag har min bästis och kollega, som brinner på samma sätt för vårt jobb. Men jag förstår också att man stör sig på oss. Att vi alltid håller ihop, att vi är för "på", hela tiden.

Men vi har samma tänk, kring patienterna. Samma inställning, samma mål.

Samma arbetsmoral.

Då blir man farlig. Ett hot. Vi blir obekväma, som ifrågasätter. Vi nöjer oss inte med halvdana lösningar.

Men ändå, en kollega i någon slags nöd, som drar åt handbromsen, borde man respektera.

Ger inte upp

Det här med bloggeriet ligger fortfarande i viss mån i träda hos mig. Ork, kraft och tid räcker inte alltid till.

Snälla är ni, som ändå tittar in och kommenterar de få inläggen.

Hoppas energin är på återkomst snart. Kören har startat i veckan och det, om något, är ju en energigivare av hög klass.

Låtlistan för hösten är fantastisk och vi kommer att få besök av Oskar Linnros under en kväll. Vi har alltid, under höstterminen, besök av någon känd gäst, som vi sjunger några låtar med.

Sen ställer vi upp i Julkörskampen igen. Förra året vann vi. Naturligtvis går vi in för seger även detta år.

I vår ska vi ha en stor konsert på Hovet. Några riktiga kändisar är tillfrågade om de vill deltaga. Spännande! I våras hade vi konsert med Martin Stenmarck.

Mitt jobb är en energislukare. Jag ska planera in hemsjukvården, för i många fall extremt sjuka personer. Eller också ska jag säga att vi inte kan ta emot dessa patienter i hemmen. Tuffa beslut.

De som vill vårdas i hemmet i livets slutskede, försöker jag alltid ordna till det för. Men det är mycket planering för att få ihop det. Speciellt om det är avancerad apparatur inblandad och om det måste finnas sjuksköterskor närvarande hela tiden.

Sjuksköterskor växer som bekant inte på trän.

Tur att jag är envis som en åsna och i princip aldrig ger upp.

Mat och musik

Igår var det 1:a oktober. Och vi sitter ute och grillar och äter veganlunch. Hos yngste sonen i Stockholm. Ett något försenat födelsedagsfirande var det. Den unge mannen är som andra unga män en upptagen man. Därför kunde x-maken och jag inte fira honom förrän igår.

Bättre tur med vädret kunde vi inte haft. Sol och värme hela dagen.

Kvällen tillbringade jag i en annan storstad, Västerås. På konsert med Eldkvarn, närmare bestämt. Kezzi tog andre sonens flickvän hand om.

Eldkvarn vet hur en slipsten ska dras. Skickliga musiker och medryckande låtar.

Även idag har det varit fullt upp. Jag har haft matlaget här på middag. Kalops blev det. Till efterrätt serverade jag ugnsstekta äpplen med vaniljsås. Rejäl husmanskost, alltså.

Veckan som gick ägnade jag mycket tid och energi åt att planera tillvaron för en ung, mycket svårt cancersjuk patient. Det är de sista dagarna/veckorna i denna persons liv och att få till det så bra som möjligt var en utmaning. Men det gick bra. Jag tror alla blev nöjda.

Då kände jag hur oerhört viktigt mitt jobb är. Och att jag aldrig vill jobba med något annat.

Skål på er!

Klackarna i taket! Öppna skumpan! Nu ska här firas!

Jag blev kallad till högsta chefen idag och fick ett erbjudande som jag inte kunde tacka nej till. Jag tror att mina drömmar håller på att slå in.

Jag blev erbjuden ett helt nytt arbete. Jag ska jobba på biståndssidan, med kvalitetssäkring av den medicinska biten runt biståndshanteringen. Jag kommer att samarbeta med biståndshandläggarna och "MASarna".
Det ska bli så himla roligt att starta upp något nytt, sen är jag förstås stolt över att jag har blivit handplockad till det här arbetet.

Ikväll fick jag också ett telefonsamtal från scoutkåren, med en förfrågan om jag inte ville komma tillbaka som ledare igen. Jag tröttnade för något år sedan och hoppade av scoutingen, men jag måste erkänna att jag har längtat tillbaka många många gånger. Jag lovade fundera på saken, men jag har nog redan bestämt mig för att gå tillbaka.

Scoutkåren har en tuff och tynande tillvaro, eftersom bristen på ledare är så stor. Det blir ett tungt lass att dra för de ledare som finns.
Men jag tycker att det är en sådan värdefull verksamhet, speciellt för barn med särskilda behov. De får eller klarar inte av att vara med i andra föreningar, men inom scoutingen har de en plats, där får alla vara med. Även om du har en bokstavskombination eller mycket spring i benen.

Nej, nu är det mycket som snurrar i mitt huvud. Hur ska jag kunna sova inatt?

Varningsklockor

Man må tycka att jag är en riktig gnällfia, men det är väl nåt som jag är av födsel och ohejdad vana. Men det är inte så att det är min livsluft att gnälla, det är det inte. Det är mera så att ibland rinner det bara över, det blir för mycket och då måste jag gnälla av mig lite.

Så nu ska jag gnälla om mitt jobb, vilket inte är så ovanligt.
Den fasta tjänsten som jag fick i somras, eftersom jag gjorde anspråk på företrädesrätt och som man inte kan säga nej till, för då är det ajöss och goodbye, är en pooltjänst. Vilket innebär att jag är på olika ställen och arbetar varje dag. Jag får ett sms, där det står var jag ska vara och så går jag dit.
I tjänsten ingår arbete var tredje helg på sköterskejouren, vilket också innebär arbete i hela kommunen.

Nu är jag less på det här kringflackandet! Det är väldigt höga krav på dokumentation för oss sjuksköterskor. Allt du gör eller säger åt en patient eller som vi måste säga, kund, ska dokumenteras. Allt man inte gör också, för den delen. Vilket innebär att jag sitter på olika kontor varje dag och skriver.
Alla kontor och all utrustning är olika. En del har, tack och lov, höj- och sänkbara skrivbord. En del har inte det. En del har skärmen placerad en halvmeter bort, med en massa bråte mellan skärm och tangentbord. En del har utslitna musar (möss?), som man får dra över hela skrivbordet. En del har illa placerade lampor. En del har stolar som inte går att höja.

Allt det här är jättejobbigt!
Jag måste sitta vid ett lågt bord, på en hög stol, med dataskärmen så nära som möjligt i god belysning.
Annars får jag ont i axlar, armar och handleder.
Och så har jag mina besvär med ögonen. Har kraftig glaskroppsavlossning, vilket innebär att suddmoln och prickar ständigt far omkring i mitt synfält.

Och nu börjar besvären göra sig gällande, med värk i axlarna och domningar i ena handen. Ont i huvudet, på grund av att jag får anstränga ögonen så mycket, när jag sitter för långt från skärmen och tittar genom mina suddmoln.

Arbetet på helgerna innebär ett farande med bil i hela kommunen, för att göra akuta insatser och bedömningar. Det går aldrig att veta om och när man får möjlighet att äta. Och det är svårt med min diabetes i såna lägen.

Nu har jag fått gnälla av mig lite och det känns bra. Tyvärr är jag sån som kanske har lite svårt att hejda ett sånt här förlopp. Jag fortsätter i stället att kämpa in i det sista, tills det brakar ihop.
Och lider i det tysta. Trots att jag vet att det är dumt. Urdumt.

Nästa år har jag jobbat som sjuksköterska i trettio år! Vad tiden går!
Att hoppa runt, som jag gör, tillhör på något sätt hundåren. Det gör man de första åren, för att få erfarenhet.
Och ibland förbannar jag mig själv, för att jag gick in i väggen på min förra arbetsplats, för några år sedan. Där jag hade ett fast arbetsställe, som jag egentligen trivdes på.
Men där arbetsbelastningen blev för stor och jag lyssnade inte på kroppens varningssignaler.

Nu hör jag varningsklockorna, som så smått har börjat klämta igen. Om jag kunde bli så klok, så att jag stannade upp och lyssnade!

Godnatt

Jobbarhelgen är avklarad. Den blev ungefär som jag tippade, i mitt förra inlägg. Frånsett att jag varken fått skäll eller beröm. Inte heller har jag kört vilse.
Och hem kom jag. Ungefär på utsatt tid. Sen däckade jag i soffan. Sov till klockan 20.00. Då masade jag mig upp och åt spaghetti och köttfärssås, som maken tillagat några timmar tidigare.

Tittade på "Mannen under trappan". Har läst boken, men kommer inte ihåg så mycket av handlingen. Jonas Karlsson var hursomhelst väldigt sevärd i huvudrollen.

Nu är det snart dags för sängen. Är ledig imorgon, men lyckas sällan sova särskilt länge.
Känner jag mig själv rätt, så sitter jag här igen om inte allt för många timmar.
Godnatt!

Lätt som en plätt

Mötet idag, se nedan, gick mycket bra. Arbetsgivaren har begått ett fel, för jag fanns på LAS-listan när de tillsatte tjänsten jag inte fick.
Så nu erbjöds jag en tillsvidareanställning, dagtid och fick välja tjänstgöringsgrad!
Ibland lönar det sig att bråka!

Arg

Det känns härligt befriande att påbörja semestern idag. Inte mycket är inplanerat, förutom en tur till Malmö nästa helg.
Sonen med flickvän, åker med, för de ska ner och klättra. Det tänker ju inte jag ägna mig åt, det blir mer shopping och strosande för min del.
Maken tänker också shoppa! Han har nämligen hittat en Citroen 2CV i Skåne, som han bestämt hävdar att han tänker köpa. Vi har tittat på en sån bil, lite då och då, men han kommer sig aldrig för att slå till. Får se vad som händer denna gång.

Idag är jag kallad till ett möte hos arbetsgivaren. Trots att jag har semester!
Det är så att jag har begärt företrädesrätt, eftersom mitt vikariat går ut sista juli. Jag har nyligen sökt en tjänst, som jag inte fick. Den kom ut två veckor innan min företrädesrätt började gälla. Den gick istället till en person som inte har skuggan av en bråkdel av den erfarenhet, som jag har. Jag har ju bara mer än 22 års erfarenhet av arbete hos min arbetsgivare, hon kanske har 1 år, om ens det. Jag har varit sjuksköterska i 29 år, hon i 8 år.
Jag känner mig verkligen illa behandlad.

Idag ska mötet handla om en tjänst som jag nu har blivit erbjuden. Jag sa nej på en gång, för det finns ingenting i hela världen som kan få mig att tacka ja.
Det är nämligen en kombinerad natt och dagtjänst. Alla människor vet att det är förödande för hälsan att jobba så. Och med min diabetes och höga blodtryck känns det helt omöjligt att jobba på det viset. Det blir ju ingen som helst ordning på mattiderna.
Jag måste äta och ta diabetesmedicin regelbundet, tre gånger/dag. Så att jobba natt ibland och dag ibland är helt befängt.

Sen finns det också en annan anledning, nog så viktig. På det stället jobbar man ensam på nätterna. Jag jobbade där för ett antal år sedan. Då var det bara nattjänst. En natt blev jag utsatt för en mycket galen inbrottstjuv, som tog sig in i våra lokaler.
Att jag ens sitter här idag, måste bero på att jag hade en skyddsängel med mig. Och det här uttrycket att man ser livet passera revy, när man är utsatt för starkt dödshot, det kan jag säga stämmer.
Den upplevelsen förändrade hela mitt liv.
Och nu vill samma arbetsgivare att jag ska gå tillbaka och jobba på det där stället!
Det är nog med att jag är där var tredje helg och jobbar dagtid, det har ingått i de vikariat jag har haft.
Men jag tänker aldrig, aldrig sätta mig där en natt till!
Nu ska jag snart gå iväg till mötet och ryta i, om det behövs. Numer är jag inte ett dugg rädd för att säga ifrån.
Hälsan måste jag prioritera, den är bara min och går inte i repris!

Bank + kakor

När jag läste om Kakbanken i IM:s tidning, kände jag direkt att det här, det kan vara något för mig. Inte bara för att jag gillar att baka, utan för att jag verkligen vill göra världen till en bättre värld. Kan man sen kombinera världsförbättrande insatser med kakätande, så kan man nog känna sig nöjd, den dag det är dags att logga ut från jordelivet.
Nu får jag ju inte äta så mycket kakor, på grund av min diabetes, men nån enstaka kan väl slinka ner sådär lite i förbifarten.

Tror att jag ska prata med mina vänner, som kommer hit imorgonkväll, om de vill vara med och göra världen bättre, samtidigt som de äter kakor.

Annars sitter jag här och deppar, för jag fick inte en tjänst, som jag sökt i kommunen. Tyckte att jag gjort mig förtjänt av en fast tjänst, efter allt vikarierande, men det tyckte uppenbarligen inte arbetsgivaren.
Jag var på intervjun igår, och skulle få besked om 14 dagar, så det var verkligen snabba puckar!

Beskedet fick jag via mejl, av en s.k. HR-person, som jag mött och hejat på en timme innan mejlet damp ner.
Oproffsigt skött, är min åsikt. Jag tycker att hon kunde ha ringt och framför allt väntat till efter helgen.

Nu kommer jag dock att göra anspråk på företrädesrätten, så vi får väl se vad som händer.

Nåja, säg den sorg som vara för evigt.

Och nu är det faktiskt läggdags. För längesen.

Trevlig midsommar!

Ett tips mot värk

Första dagen på nya jobbet. Jag kan ännu inte fatta att jag har mindre än en minuts promenad till jobbet!
Och till mina brukare och "mitt" äldreboende tar det max 10 minuter att gå, ännu fortare med cykel förstås.
Jag har aldrig jobbat i ett stadsdistrikt förut, utan alltid varit på landsbygden. Det har ju sin charm. Åtminstone sommartid. På vintrarna däremot, är det mindre roligt. Med hala och oplogade vägar.
Det är så skönt att kunna gå till jobbet och gå eller cykla dit jag ska under dagen. Motion får jag också, på arbetstid till på köpet.

Det här ett vikariat som varar till december. Sen får vi se vad det blir. Har fått förfrågningar från ett par ställen till i kommunen. Nu tar jag dan som den kommer. Jag tänker inte lägga ner hela min själ i detta. Vilket jag vanligtvis gör, med stressymtom som följd.
Därför är det så skönt att kontoret inte finns på det äldreboende som jag har hand om, utan jag utgår från ett annat ställe. Jag får nämligen så svårt att begränsa mig, när jag är mitt i smeten. Tar på mig mer och mer jobb och blir insyltad i allting.

Det är också en annan positiv grej som jag vill berätta om. Jag har ju alltid haft mer eller mindre ont i leder och muskler.
För några veckor sen var det riktigt besvärligt. Då fick jag tips om ingefära, av en annan sjuksköterska. Hon hade arbetat med en tysk läkare och av honom lärt sig att ingefära har god effekt vid ledbesvär.
Sen dess har jag hackat en bit ingefära och lagt i the, morgon och kväll. Och peppar, peppar, jag har blivit bättre! Så det vill jag verkligen rekommendera.

En väldans bra dag

Besök på nya jobbet idag och lillsonen hemma på snabbvisit. En helt okey dag, med andra ord!
Obs! Hästarna har inget med min dag att göra. Tyckte bara att de var så söta.

Allting har en ände

Här är det tvära kast minsann. Jag lade ut en liten blänkare på vårdförvaltningens intranät, om att jag är intresserad av ett nytt jobb.
Nyss ringde en av cheferna och erbjöd mig arbete på stört.
Arbetsplatsen ligger ungefär en minuts promenad hemifrån!

Där ser man. Allt löser sig.

Nere i skoskaften

Jag kan säga att jag har haft lite panik, sen jag skrev mitt förra inlägg. Jag har funderat över hur klok eller oklok jag egentligen är. Om det alltid är rätt att följa sitt hjärta? Hittills har jag varit övertygad om det.
Har för det mesta litat på att slumpen eller kanske ödet ska avgöra vad som blir nästa steg. Nu känner jag mig dessvärre lite skräckslagen över att det kanske inte blir så lätt den här gången.

Jag är otroligt besviken över att den här utbildningen inte alls var som jag trodde och jag är arg på mig själv, för att jag inte kontrollerade kursinnehållet innan jag började.

För mig är begreppet "hälsa", nästan så långt man kan komma från högpresterande idrott. På skolan var just det synonymt med hälsa.

Jag tycker att hälsa står för en treenighet, som måste vara i balans. Det mentala, det fysiska och det andliga går inte att separera från varandra. För då blir det obalans och det leder till ohälsa. Det är min fasta övertygelse.

Nu har jag precis författat och skickat iväg två jobbansökningar. Får se om det leder till något.

Förkylningen håller mig fortfarande i ett järngrepp.
Det är ingen höstdepression på gång, för jag gillar hösten. Men mitt sinne känns tungt just nu.

Midsommar

Glad midsommar på er! Själv ska jag jobba hela helgen.
Tyck lite synd om mig.