Det går

Vilka märkliga dagar det har varit! Att se sig själv på TV hör ju inte precis till vanligheterna.

Jag har fått otroligt mycket stöd bland till exempel blogg- och facebookvännerna. Är innerligt tacksam för det.

För någonstans i mitt naiva inre trodde jag kanske att min arbetsgivare skulle uppskatta en engagerad medarbetare. En medarbetare som står på de svagas sida, i det här fallet de cancersjuka och deras anhöriga.

Tyvärr blev det inte så och det har slukat min energi totalt.

Så iordningsställandet av min nya lägenhet har fått stå åt sidan. Jag har fått lägga i stora bromsen. Jag har gått in i väggen en gång och utsätter mig aldrig för det igen.

Det går utmärkt att leva bland ouppackade kassar och kartonger. Lite trist är det, men det går. Tids nog hinner jag packa upp.

Jag i TV!

Nu har jag gjort TV-debut. Att de sen har gett mig ett annat förnamn får jag väl stå ut med!

Det är en viktig sak jag tar upp och jag kan bara hoppas att det kanske leder till någon förbättring så småningom.

Barnplågeri

Här är en bra och läsvärd artikel om mardrömsprogrammet, som jag skrev om i förra inlägget. Detta program som har blivit veckans snackis, och undra på det!

Något så enfaldigt och dumt har jag inte sett på år och dar!

Vad är det för fel, på de vuxna i programmet? Vad vill de bevisa genom att göra sina barn till osjälvständiga och imbecilla idioter?

Det är inte på gränsen till barnplågeri, det ÄR barnplågeri!

MardrömsTV

Det känns som om jag har fått en svårartad chock! Tittade nämligen nyss på TV-programmet "Ung & bortskämd". Först var jag övertygad om att det var en dröm. En mycket ond och elak dröm.

Sen insåg jag att jag faktiskt var vaken. Och att det var riktiga människor i TV:n. Och att de människorna som medverkade, faktiskt är landets hopp. De ska styra Sverige in i framtiden.

De ska ta hand om dig och mig på ålderns höst. De ska forma skolan för våra barnbarn. De ska driva klimatfrågor och se till att vi värnar om de svaga och sjuka i samhället.

Är det någon mer än jag som blir rädd och får panik? Som allvarligt överväger en enkel biljett till yttre Mongoliet?
Jag har för övrigt varit i Mongoliet och tycker att det är ett underbart land.

Nej, jag sätter mitt hopp till att det faktiskt var en mardröm. Jag har inte alls sett det där programmet. Nej, nej absolut inte.
För det får inte, får inte finnas människor med sådan attityd.

Drogad i rutan

Vad hade Kleerup intagit innan detta framträdande? Fanns det inte någon ansvarskännande människa på redaktionen, som kunde ha ingripit?

Det känns bara tragiskt att se och höra honom svamla på det här viset. Och mannen bredvid, varför gjorde inte han någonting?

Vi har ett ansvar, inte bara för oss själva, utan för arbetskollegor och andra i vår omgivning.
Stöttning, medmänsklighet och empati, borde vi kunna bjuda på ibland.

Mycket bättre

Jag blev så härligt positivt överraskad av programmet "Så mycket bättre", som visades igår. Fantastisk musik och en varm ton mellan deltagarna.
Så skönt med ett program som inte går ut på förnedring. Som inte går ut på att visa människans sämsta sidor.

Petras och DiLevas tolkningar av Berghagens visor kommer jag att bära med mig länge.

Positiva personligheter

Vad bra att så många tycker om mitt nyårslöfte. Det här att jag ska ha ett roligt år i år. Det gör mig bara mer och mer övertygad om, att det här är ett löfte som jag kommer att hålla.

Något som är roligt, är ju att sitta vid datorn. Vilket jag gör nu och då. Mest nu. Nästan för jämnan. Det leder till att jag sällan tittar på TV. Ett bra musikprogram eller en engelsk deckare, är väl det som främst kan locka mig till TV-apparaten.

Nu har jag dock sett två andra program och där funnit två personligheter, som jag totalt ändrat uppfattning om.
Den första är naturligtvis Ranelid. Säg den svensk som inte har en åsikt om den mannen.

Jag tycker lite synd om honom. Det är som om han har fastnat i sitt ältande. Han var 27 år när han opererade sin läpp sista gången. Förstår inte att han kan lägga så mycket energi på att gå omkring och fundera på sin läpp, så här många år efteråt.
Sen kan jag inte förstå varför han lägger så stor vikt vid Skugges åsikt om hans bok. Han har ju vunnit fina priser och är en respekterad författare. Varför är det då så viktigt vad Skugge en gång skrev om honom och hans bok?
Han verkar jättetrevlig, intelligent och artig. Ser mycket bra ut. Varför då gå omkring och vara bitter?

Den andra stora personligheten, som jag tänker på, är drottning Farah från Iran. En fantastisk dokumentär om henne visades igår. Hon är, inte bara en otroligt vacker kvinna, utan har också en inre skönhet och ödmjukhet, som förvånade mig mycket.
Vilken stor sorg det måste vara att inte kunna återvända till sitt land och till sina rötter. Att se hur illa landet har utvecklats, vad gäller till exempel synen på kvinnor.
Jag blev så berörd av henne, i det känslomässiga ögonblick när hon vidrörde den iranska blomjorden.

Det här är också roligt. Att kunna ändra sin syn på människor, till något positivt.
För här är det positivitetsinsamling som gäller!

AlkoholTV

Jag kan tycka att "Stjärnorna på slottet" kändes en aning urvattnat igår. Mesigt myspys. Ranelid försökte provocera, men ingen nappade på betet. Sen retar det mig en smula, att det är så fokuserat på alkohol. Berusade personer är sällan roliga att lyssna på.
Snart kommer de väl att beklaga sig i tidningarna, över vad de sagt i vindimmorna.

Min blogg känns också en aning urvattnad. Trots all tid i världen, har jag inte suttit här speciellt ofta. Skärpning nödvändig! Dags att ta sig upp från horisontalläget i soffan. Där har jag legat och läst och lyssnat på musik. Dock inte tittat speciellt mycket på TV, för utbudet har inte varit särskilt intressant.

Tack och lov är det vardag imorgon. Då blir det ordning på mat- sov- och bloggtider!

När utseendet är viktigast

All heder åt Sarah Dawn Finer, som törs ta upp och diskutera ett så känsligt ämne som utseende, i TV-rutan.
Sarah, som har en gudabenådad röst, är vacker som en dag och har karisma som få, är precis som vi andra, rädd för att inte duga.

Vi lever i en tid med extrem utseendefixering. Främst bland de unga. Titta bara på alla framgångsrika bloggare i 17-årsåldern. De ser likadana ut. Och efterapas av mer eller mindre alla ungdomar.

Det kan inte vara lätt att vara ung idag. Man kan sannerligen vara glad över att man har den tiden bakom sig.

Tänk så här, man har en fantastisk röst så som Sarah har, men ändå känner man att det inte räcker till? Att man inte duger.
Hade hon varit en bättre artist om hon hade vägt 49 kg och haft vitblonderat hår? Nej, skulle inte tro det.

Det är ett allvarligt fel i ett samhälle som fostrar folk att tro att utseendet är det som betyder något.
När istället våra inre egenskaper borde vara den största framgångsfaktorn.

Nurse Imse

När vi tittade på "Nurse Jackie" igår, så undrade min man om det är så det går till på jobbet.
"Ja", svarade jag, utan att närmare gå in på några detaljer. Att jag inte hånglar med läkare i förrådet eller stoppar i mig droger, tog han nog för självklart.

Men däremot finns det någon slags bitter humor i mitt jobb. Vi skrattar mycket. Främst åt våra egna knasiga misstag. Till exempel att åka iväg till en patient utan att ta med sig nyckeln eller portkoden. Jag blir vansinnig på mig själv i såna lägen. Men då gäller det att kunna ta det med en klackspark och skratta åt sin egen klumpighet.

Eller som den gången då jag åkte vilse långt ut på landet. Jag hade fått en lapp och en vägbeskrivning. Skulle åka till en helt okänd patient och ge en spruta.
Tyvärr stämde inte vägbeskrivningen, det stod att jag i en liten by skulle följa grusvägen. Det fanns många vägar från byn, men inte en enda grusväg.

Jag ringde till patienten, men fick inget svar. I såna lägen, när en patient inte svarar, tror jag att vi alla som jobbar såhär, föreställer oss det värsta scenariot. Att patienten fallit ihop i en stroke eller ramlat och slagit huvudet i.
Väldigt sällan är det något sånt som har inträffat, oftast har de bara varit på toaletten. Men man är i alla fall förberedd på att möta en obehaglig syn.

Nåväl, jag fick ringa till min man, som fick gå in på internet och läsa upp en vägbeskrivning för mig. Då var det inga problem att hitta. Och patienten hade för övrigt varit ute i trädgården, när jag ringde.
Grusvägen var den lilla vägsnutt, som man skulle följa efter att ha svängt av en lite större väg.

När jag kom tillbaka till jobbet på sköterskejouren där jag jobbar mina helger, mailade jag till chefen och föreslog att bilarna borde utrustas med GPS. Fick sen svar att det inte var aktuellt i nuläget.
Då är det lätt att hålla sig för skratt. Jag påpekade både ekonomiska och miljömässiga skäl, samt tidsåtgången och att andra patienter får vänta i ett sånt här läge. Inget av mina argument köptes.
Jag har tagit upp frågan igen, men fortfarande mötts av samma svar.

Men jag kan i alla fall skratta åt mig själv, när jag tänker på hur jag snurrade omkring där ute på landsbygden. Fin natur och både kossor och hästar att titta på.

Godnatt

Jobbarhelgen är avklarad. Den blev ungefär som jag tippade, i mitt förra inlägg. Frånsett att jag varken fått skäll eller beröm. Inte heller har jag kört vilse.
Och hem kom jag. Ungefär på utsatt tid. Sen däckade jag i soffan. Sov till klockan 20.00. Då masade jag mig upp och åt spaghetti och köttfärssås, som maken tillagat några timmar tidigare.

Tittade på "Mannen under trappan". Har läst boken, men kommer inte ihåg så mycket av handlingen. Jonas Karlsson var hursomhelst väldigt sevärd i huvudrollen.

Nu är det snart dags för sängen. Är ledig imorgon, men lyckas sällan sova särskilt länge.
Känner jag mig själv rätt, så sitter jag här igen om inte allt för många timmar.
Godnatt!

Nöff

Den här bilden på kocken Gordon Ramsay, från dagens DN, är väl helt underbar?
Kan talesättet "sådan herre, sådan hund", illustreras bättre?

Herren i mitt hus, lär ni aldrig få se på en sån bild, tyvärr. Men vi har ju haft två dvärgschnauzrar genom tiderna, och där fanns en tydlig likhet mellan husse och hund.

Nu är det ett annat djur som gäller för herrn, han nyser, hostar och snörvlar så det står härliga till. Baconfeber, säger jag.
Han bara grymtar!

Vill ha en Måns

Igår kväll utspelade sig följande konversation, efter det TV-sända Victoriaspektaklet:

Make: Du ska inte tro att det blir samma uppståndelse på lördag!

Imse: Va!?! Men jag vill åtminstone ha Måns Zelmerlöw dansande på altanen!

Jag menar, det är väl inte för mycket begärt? För jag lär ju inte få det jag önskar, en hund, så då borde jag i alla fall få en Måns!

Skrämmande rubbning

Jag måste erkänna att jag aldrig förstått vad en laxodling är. Inte förrän jag såg ett TV-program häromkvällen. Efter det bestämde jag mig för att den smaklösa odlade laxen aldrig mer skulle få sätta sin fena innanför mina dörrar.

Odlad lax är det rika landet Norges tredje största exportvara. Det är ingen liten produktion, utan sanslösa mängder lax lämnar odlingarna varje dag.

Vad är det för fel med det, kan man ju undra? Jo, för att föda upp all denna lax, krävs ännu mer sanslösa mängder småfisk, vilket har lett till att flera arter av denna småfisk helt enkelt håller på att ta slut i haven.
Laxen matas med pellets, gjorda av dessa fisksorter. Skulle man tillsätta mer vegetabilier i födan, blir laxköttet inte så rikt på Omegafetter. Och laxen, som är en rovfisk, vill äta fisk.

Det här leder till att ett viktigt steg i näringskedjan i haven faktiskt försvinner. Sjöfåglar och fiskar som lever på dessa småfiskarter har ingen mat kvar.
En konsekvens blir också att algblomningen runt våra kuster tilltar.

Nu planeras odling av ytterligare fisksorter, som till exempel torsk och hälleflundra. Vilket leder till ytterligare rubbningar i ekobalansen, då dessa fiskar kräver ännu mer föda än laxen.

Politikerna sätter kvoter för fisket, men enligt forskarna är det alldeles för höga kvoter. Kvoterna följs inte heller särskilt noggrannt, då många länder fiskar över sin kvot.

Vad kan vi då göra för att inte bidra till utfiskningen? Inte köpa odlad fisk, förstås. Men det måste finnas andra sätt att påverka fiskeindustrin.
Det är något att grubbla på under regniga semesterdagar.

På TV

Nu är det Ernst-time!

Rätt person vann

Det var helt rätt person som vann Robinson. En smart och taktisk person, som hade andra kvaliteter än muskler. En som inte paktade och bytte kappan efter vinden hela tiden. Och som visade att hon var bäst när det gällde.
Jag är glad att det inte blev en storpaktare som vann, utan att det blev denna lågmälda strateg, som kammade hem vinsten istället.
Robinson är ett socialt spel, det är ingen överlevnadstävling. Det var det som Ellenor förstod och vann på.

Nytt spår

På spåret åker snart in på ett nytt spår. Lite tråkigt, tycker jag, som precis lärt mig uppskatta programmet. Hade länge väldigt svårt för att titta på det, då jag inte är speciellt intresserad av tävlingsprogram. Men nu sitter jag som klistrad, varje fredag.

Nu spekuleras det vilt om vilka som ska ersätta radarparet. För mig är Peter Settman ett naturligt val, men han kan ju inte leda alla program. Ann Lundberg är också en trivsam personlighet, som skulle passa bra. Eller Lasse Eriksson.
Det finns många tänkbara. Och otänkbara!

Tänk förresten att en semla kan smaka så bra! Jag har precis just nu övergivit vinterkräksdieten och smällt i mig en semla. Jag gick förbi konditoriet på hemvägen och kunde helt enkelt inte motstå synen av semlor.
Men jag får stå mitt kast. Kan bara hålla tummarna för att magen inte reagerar.

Av fylla och våld

Nu klagar stjärnorna över att de blev för fulla i "Stjärnorna på slottet". Vad jag kunde se, så drack de helt frivilligt. Ingen hällde sprit i deras munnar.
Och hade man inte kunnat förutse att alkoholen skulle flöda, i ett dylikt program? Att det liksom var det som var meningen?

På tal om alkohol, nu verkar en våldsvåg dra fram över landet. Folk skär och skjuter hejvilt. Inte i något fall, tror jag att dessa dåd utförs av människor som är nyktra och odrogade.
Är någon förvånad?

Ovanstående i-landsproblem är dock ingenting, i jämförelse mot för vad befolkningen i Gaza utsätts för. Generation efter generation föds till ljudet av bomber.
Redan svaga grupper, som barn, sjuka och handikappade går under. För just dom finns absolut ingen framtid i Gaza.
Hur kan det vara så i en del av världen, faktiskt inte så långt härifrån? I vår tid.

Bra Anna!

Jag håller med skribenten helt och fullt. Anna är alldeles för bra för detta spektakel. På det här sättet tror jag att hon får möjlighet att utveckla sin unika talang. Och slipper kasta bort sin begåvning på flamsiga turnéer och hastigt ihopsatta skivinspelningar.
Nu är det sluttittat på Idol för min del.

Heja Lars!

Trodde juryn verkligen att Lars skulle stå där som ingenting och sjunga schlager? Denne Lars som de tog med på grund av personlighet och orginalitet.
Nej, skippa tramset med alla töntiga teman och låt folk göra det de är bra på.