Tillfällig comeback

Min tillfälliga bloggcomeback för ett tag sedan, blev just tillfällig. Tids- och energibrist har sett till det.

Att jag är upp över öronen fylld med arbete på mitt jobb, leder till att orken till så mycket annat inte riktigt infinner sig.

Många svårt sjuka patienter ska tas om hand av kommunen och det är mycket att styra upp där.

Sen står vinterkräksjukan för dörren. Eller rättare sagt, den är innanför dörren på vårt lasarett. Vilket gör det extra komplicerat att vårdplanera ut patienterna.

Jag fick be mitt team dra i handbromsen för ett tag sedan, vi hade så många vårdplaneringar att jag bara inte orkade längre. Jag märkte att kvaliteten försämrades och min hjärna gick på högvarv.

Och när vi började prata om det, kände vi alla fem samma sak.

Jag har ju varit inne i väggen en gång förut, och vill inte under några omständigheter hamna där igen.

Vad det gäller min diabetes, så mår jag mycket bättre. Insulinet har verkligen gjort susen. Jag håller fortfarande på att trappa upp dosen, för jag är inte nere i acceptabla värden än.

Dessvärre finns ett annat problem, jag har under några år märkt att jag hör sämre och sämre. Så till slut gick jag iväg och testade hörseln. Och mycket riktigt, jag har en hörselnedsättning. Skulle tro att den är en följd av min diabetes.

Så om ett par veckor ska jag till en audionommottagning och se vad de kan hitta på för hjälpmedel.

Jag ser dock fram emot att få ett hörselhjälpmedel, för det är ansträngande att försöka höra vad folk säger. Jag sitter ju i samtal med patienter hela dagarna och misstänker att min pressade situation delvis kan bero på detta.

Det var allt för denna gång.

Kramen och pussen!

Nu är jag arg igen ...

Jag fick börja med insulin för några dagar sedan. Och fick en smärre chock. Jag blev så pigg! Tröttheten var som bortblåst. Dimsynen likaså. Kommer ihåg att jag upplevde samma fenomen, när jag fick insulin under en av mina graviditeter.

Dock ropade jag hej, en aning för tidigt. För det tar tid att få in rätt dos. Jag fick sluta med en av mina blodsockertabletter, samtidigt som jag började med insulinet. Och när effekten av den tabletten gick ur kroppen, steg mitt blodsocker igen och tröttheten kom tillbaka.

Så nu har jag ökat på dosen lite mer än farbror doktorn ordinerat. För tålamod kan jag ha i många sammanhang. Men jag har svårt att öka på saker så där lite bitvis.

Snabbt och effektivt ska det vara, i alla sammanhang. Sån är jag.

Annars är jag mest uppretad över hur vårt landsting sköter de svårast sjuka. Eller inte sköter ...

Utan kastar ut patienter till oss i kommunen. Trots att landstinget har specialistkompetensen. Man har geriatriker, psykiatriker, logopeder, kuratorer, psykologer etc etc.

I kommunen är sjuksköterskan den med högsta medicinska kompetensen.

Och vi ska ta hand om de riktigt svåra fallen. Den ekvationen går inte ihop.

Nej, det här retar upp mig så vansinnigt. Jag skriver avvikelserapporter, men känner inte att det leder någonvart.

Någon kanske kommer ihåg att jag skrev brev till 18 landstingspolitiker angående cancervården. Jag fick svar från 1 ....

Det visar vilket engagemang de har som styr över landstinget. Eller brist på engagemang, rättare sagt.

Funderar faktiskt på fullaste allvar att engagera mig politiskt. Tyvärr vill jag inte gå med i det parti som svarade mig, utan jag får se mig om efter ett annat lämpligt parti.

Ger inte upp

Det här med bloggeriet ligger fortfarande i viss mån i träda hos mig. Ork, kraft och tid räcker inte alltid till.

Snälla är ni, som ändå tittar in och kommenterar de få inläggen.

Hoppas energin är på återkomst snart. Kören har startat i veckan och det, om något, är ju en energigivare av hög klass.

Låtlistan för hösten är fantastisk och vi kommer att få besök av Oskar Linnros under en kväll. Vi har alltid, under höstterminen, besök av någon känd gäst, som vi sjunger några låtar med.

Sen ställer vi upp i Julkörskampen igen. Förra året vann vi. Naturligtvis går vi in för seger även detta år.

I vår ska vi ha en stor konsert på Hovet. Några riktiga kändisar är tillfrågade om de vill deltaga. Spännande! I våras hade vi konsert med Martin Stenmarck.

Mitt jobb är en energislukare. Jag ska planera in hemsjukvården, för i många fall extremt sjuka personer. Eller också ska jag säga att vi inte kan ta emot dessa patienter i hemmen. Tuffa beslut.

De som vill vårdas i hemmet i livets slutskede, försöker jag alltid ordna till det för. Men det är mycket planering för att få ihop det. Speciellt om det är avancerad apparatur inblandad och om det måste finnas sjuksköterskor närvarande hela tiden.

Sjuksköterskor växer som bekant inte på trän.

Tur att jag är envis som en åsna och i princip aldrig ger upp.

Kronisk sjukdom

Att ha en kronisk sjukdom, i mitt fall diabetes, är något som påverkar hela ens livsföring. Att alltid tänka på vad jag äter och att jag äter. Att äta 11 stycken tabletter/dag. Att känna att sjukdomen försämras hela tiden.

Allt det där präglar hela livet. Vetskapen om alla komplikationer som förmodligen kommer, ger en känsla av hopplöshet ibland.

Diabetesen påverkar mina ögon mycket. Har haft en näthinneavlossning och för höga sockervärden ger direkt dimsyn.

Det påverkar orken, det ger värk i lederna. Det försämrar hörseln. För sockret finns överallt, inte bara i blodet, utan det lagras i hela kroppen.

Njurar, ögon och sårläkning på fötter och ben, är det som påverkas mycket av diabetes. Oerhört många får amputera sina fötter. Eller börja med dialys när njurarna slutat fungera.

Förra veckan sattes jag in på ytterligare en tablettsort. Den har nu lett till så hemsk magkatarr att jag inte kan fortsätta med den. Smärta ända upp i matstrupen, gör att jag knappast kan äta eller dricka.

Så det blir ny kontakt med doktorn i morgon.

Magkatarren från helvetet har fått mig i ett fast grepp.

Mat och musik

Igår var det 1:a oktober. Och vi sitter ute och grillar och äter veganlunch. Hos yngste sonen i Stockholm. Ett något försenat födelsedagsfirande var det. Den unge mannen är som andra unga män en upptagen man. Därför kunde x-maken och jag inte fira honom förrän igår.

Bättre tur med vädret kunde vi inte haft. Sol och värme hela dagen.

Kvällen tillbringade jag i en annan storstad, Västerås. På konsert med Eldkvarn, närmare bestämt. Kezzi tog andre sonens flickvän hand om.

Eldkvarn vet hur en slipsten ska dras. Skickliga musiker och medryckande låtar.

Även idag har det varit fullt upp. Jag har haft matlaget här på middag. Kalops blev det. Till efterrätt serverade jag ugnsstekta äpplen med vaniljsås. Rejäl husmanskost, alltså.

Veckan som gick ägnade jag mycket tid och energi åt att planera tillvaron för en ung, mycket svårt cancersjuk patient. Det är de sista dagarna/veckorna i denna persons liv och att få till det så bra som möjligt var en utmaning. Men det gick bra. Jag tror alla blev nöjda.

Då kände jag hur oerhört viktigt mitt jobb är. Och att jag aldrig vill jobba med något annat.

Slut i tanken

For ner i någon slags själslig dypöl igår. Sluuuurp, sa det. Sen låg jag där på botten. Och sov. Och sov. Med undantag för några hundpromenader förstås.

Men tror det var välbehövligt. När jag vaknade i morse kände jag mig skapligt utsövd och kunde så smått börja kravla upp till ytan igen.

Det var verkligheten som kom ifatt mig. Ett halvt års psykisk stress som tog ut sin rätt. En mors hastiga död och en lika hastigt påkommen skilsmässa kan knäcka vem som helst.

Jag har bara gått på i ullstrumporna. Lagt all energi på jobbet och på hundvalpen.

Tills jag alltså fick energistopp. Totalt tömd tank. Till och med förbrukat reservtanken.

Nu får jag slå ner lite på hastigheten. Anpassa farten efter tanken, helt enkelt.

För reservdelar är svåra att få tag på.

Är man körd, så är man.

Nya tag

Kezzi fortsatte förstås att kräkas. Så ett veterinärbesök blev nödvändigt. Vi har därför tillbringat halva dagen på djurkliniken.

Hans mage röntgades. Först en vanlig slätröntgen och sen en kontraströntgen. Inför den var han tvungen att svälja kontrastvätskan. Som veterinären sprutade in i hans mun.

Det var inte lätt kan jag säga. Förmodligen smakade den inte köttbulle. För både jag och Kezzi var till slut nedstänkta av den vita vätskan.

Det som på slätröntgen såg ut som ett hinder, visade sig bara vara gaser. Det var helt fri passage. Så han har nog fått i sig något som retat magslemhinnan.

Nu är det diet och medicin som gäller.

Matte fick tömma fickorna, för billigt var det inte. Det är dyrt att ha djur.

Jag hade också tänkt bjuda yngste sonen på födelsedagslunch idag. Men det hanns förstås inte med. Ibland blir det inte som man planerat.

Mina tre semesterdagar är snart till ända. Har faktiskt inte gjort någonting, utom att torka spyor. Men det var också lite av tanken. Att bara vara i nuet. Komma ifatt.

Fast jag hade förstås sett fram emot Stockholmsresan idag.

Nu blev den inte av och det är inte mycket att göra åt.

I morgon är det nya tag på jobbet igen.

Spyfri?

Den lilla rackarskrutten Kezzi har nu inte kräkts på ett dygn! Jippie! Han har ätit fast föda både igår kväll och idag. Må nu hans lilla mage vara återställd!

Mina tre semesterdagar som jag tänkt ägna åt vila och kontemplation, så tjusigt det lät, kanske kan bli det som var avsett. Regnet vräker ner och inomhusvistelse är att föredra. Med gott samvete då.

Kanhända blir det en tur till Stockholm på onsdag, när yngste sonen fyller år. Han är dock en upptagen ung man och att han har tid med morsan är inte alldeles säkert.

Men en present måste jag i alla fall åstadkomma.

Och i bästa fall kan jag köpa något på nätet, så att jag inte ens behöver ut och ränna i affärer. Kanske presentkort på Ticnet kan vara något?

Trendkänslig

Naturligtvis har jag fastnat för den nya trenden, Wordfeud. Trots att jag aldrig varit någon spelare. Är inte särskilt intresserad av att vinna, men däremot mycket uthållig och envis.

Så vinner, gör jag inte särskilt ofta. Tvärtom. ""You lost", står det titt som tätt. Motspelarna får 170 poäng för ett ord och jag kanske knåpar ihop 7 ...

Men jag fortsätter, är som sagt seg och envis. Stretar på.

Lilla Kezzi har fått något skräp i sin mage. Han har kräkts i några dagar. Det är inte så konstigt kanske, för han är mycket intresserad av det som ligger på marken. I min lilla skogsbacke utanför huset, ligger massor med soppåsar och bruna mullpåsar. Jag fattar inte hur de hamnar i skogen?

Han vill gärna bära något i munnen, när vi går, och det gör inte ett dugg om detta något är hämtat från en mullpåse. Tycker han.

Nu har han dock inte kräkts något sen inatt. Han fick en skvätt sojayoghurt med honung i imorse. Håller tummarna för att det är färdigspytt. Annars blir det veterinärbesök imorgon.

Själv har jag tagit tre semesterdagar, för att vila och liksom komma ifatt med mitt liv.

Men det kanske blir vård av hund istället, under dessa tre dagar.

Vändpunkt

Igår var bästis och jag lite fina och kulturella. Vi gick på teater!

Vi såg "En stjärt på himlen", av och med Cecilia Frode.

En pjäs om självkänsla och självförtroende. Jag kände igen mig i vartenda ord.

Pjäsen innehöll också en del musikinslag, som vi dessvärre inte riktigt förstod oss på. Vi kanske inte var tillräckligt kulturella?

Men i alla fall, orden träffade som en smocka i mellangärdet och skrattet fastnade många gånger i halsen.

Den går på TV i helgen. Se den om ni kan.

Nu är jag ledig i fem dagar minsann. Och för första gången på evigheter får jag inte panik inför en ledighet.

Jag har kommit till en vändpunkt. Varit på botten av botten.

Nu kan det bara bli bättre!

Ovan jord

Tänkte för en vecka sedan att jag skulle börja blogga igen.

Det gick ju som ni kan se inte så bra. Ett enda inlägg har jag åstadkommit. Nu är jag i full färd med nr 2. Jag vet inte vad det ska handla om.

Kanske att en rysligt snygg och förmodligen trevlig hockeyspelare fick sätta livet till. Så meningslöst. Mitt i den bästa perioden av livet.

Eller att Kezzi och jag började på valpkursen i tisdags. Tio små valpar skulle försöka hålla sig i skinnet och uppföra sig anständigt. Det gick ju inte. Kezzi hittade genast en Malte, som han började brottas med.

Något annat som började var min chiballträning. Bra och nyttigt, tror jag. Balans- och muskelträning.

Annars lunkar det på. Kören börjar om en månad. Trivs inget vidare med livet, känns så ensamt. Men det måste ju gå. Alternativet är nog ännu ensammare. Varje dag ovan jord, är ju trots allt en bra dag. Om man tänker på alternativet, alltså.

Motvillig acceptans

Det känns som om jag har kommit till ett läge av motvillig acceptans. Acceptans av hur mitt liv har blivit.

Att jag som är familjemänniska ut i fingerspetsarna, inte längre har någon familj. Att jag är ensamboende och inte har någon möjlighet att välja att inte vara det.

Jag har mina söner, som dock lever sina egna liv och sällan har tid att umgås med mig. Jag har min underbara väninna/arbetskamrat, som finns där i ur och skur. Jag har mina fina nätvänner, som jag i början av sommaren hade besök av och som också alltid finns där när jag sviktar. Det finns också några andra vänner, som jag träffar då och då.

Sen finns det några gamla vänner, som aldrig hört av sig under hela denna jobbiga tid. Dessa måste jag nu lämna bakom mig. Det finns ingen anledning att lägga energi på att sörja dem. Energi är min bristvara i dessa tider och måste användas med omsorg.

Under sommaren har jag drabbats av ryggskott och svår magkatarr. Min diabetes är i olag och nu måste jag börja med insulin som komplement till tabletterna.

Jag vet och förstår att dessa krämpor är ett svar på själsligt illamående. Det är därför jag måste acceptera och gå vidare. Inte fastna i något. Inte gå under.

Och kanske orkar jag blogga lite då och då igen.

Sen har jag ju Kezzi. Som växer så det knakar. Som är urtjusig och väcker uppmärksamhet överallt. Den här veckan börjar vi på valpkurs. Det kanske kan bli en nystart på mitt liv.