Jag känner mig som en 18-åring som snart ska flytta hemifrån. Inte som den mogna kvinna som jag egentligen är.
Det är en oro blandad med förväntan. En oro för att det blir mycket ensamhet. Och mycket saknad av kroppskontakt, kärlek och värme.
Men ensamhet i en tvåsamhet är så mycket värre. Det är jag rätt övertygad om. När man är två i ett förhållande och ingen längre ser vad den andre gör. Ingen lyssnar på vad den andre säger. Ingen bryr sig om den andres önskningar. Man bara finns där. Som skuggfigurer. Oändligt ensamma.
I det läget kan man foga sig och stanna kvar. Eller välja att ställa krav, fast man vet att konsekvenserna kommer som ett brev på posten. Eller också är det just därför man ställer krav. För det är en utväg. En väg som ibland känns helt nödvändig att gå.
Nu är jag där. Jag ska gå min egen väg. Om min framtid vet jag absolut ingenting. Bara att den inte blir som dåtiden. Den tiden är över. Och jag får ta det som kommer med. Det som följer med mitt val. Ensamma kvällar, ensamma helger. Längtan efter beröring.
Men det ska komma något gott ur det här. Det måste det.
15 kommentarer:
Ensamhet i en tvåsamhet är den värsta ensamhet som finns! Då måste man förändra och gå vidare på ett eller annat sätt.
Jag reagerade ofta på din mans vägran att skaffa en hund trots att det betydde så otroligt mycket för dig. Då är det något som är fel.
Det kommer att komma något gott ur detta, helt klart! Har du funderat på ras eller är det för tidigt att fråga?
Kramar!
Min ensamhet botar herr Hund och goda vänner (inkl. Frugan Inger). Så blir det för dig också. Puss.
Tack Kim, tur att jag får vara din fruga! ;-)
Znogge, jag funderar på ras, men har inte bestämt mig. Vill ha en rätt liten hund.
Så kloka ord!
Jag har levt ensam nu i ett drygt halvår, visst är det kämpigt att separera efter många år men i det stora hela mår jag skitbra nu!!!
Det kommer du också att göra, det är jag övertygad om!
KRAM!
Du har så rätt, det är längtan efter kroppskontakt, beröring som är värst. Jag menar då inte sex, bara en kram i förbifarten.
Jag har varit änka i snart 8 år nu och kvällarna är långa. Tack vare datorn har jag ett liv. På dagarna har jag personlig assistent ( så länge det nu varar?) Men det är ju inte alls samma sak....
Åh - du har gått igenom så mkt sista tiden. Men du är stark I - mycket stark! Kramar
Det gör det säkert!
Kramar <3<3<3
När man har kommit så långt som ni har finns det nog ingen väg tillbaka. Men så stark som du hörs vara så kommer det nog att gå bra för dig. Jag beundrar dig för ditt beslut du modiga kvinna.
Den tvåsamma ensamheten kan vara värre än den ensamma. Det kommer att bli bra ska du se, bara du får komma på plats och bo in dig!
Kram!
Kanske din tilltänkta hund kan ge dig kramar och värme.
Konstigt att så många stannar kvar fast det oftast är som du beskriver när ett förhållande inte längre är tvåsamhet utan ensamhet
Hej
Jag tycker det låter klokt med en hund. Där handlar det nog om villkorslös kärlek.
Du har stått upp för dig själv och vågat förändra ditt liv. Jag beundrar det!
Och hur mycket närhet fanns det i ditt liv med maken, om du kände dig så ensam?
Det finns andra därute och en hund kommer att bereda dig så mycket glädje och närhet. Det finns ju ingen som är så glad när man kommer hem som hunden!
Kram!
Jag har gjort samma resa och vet att det är tufft. Det enda jag kan råda dig till - inled ingen ny nära relation (varken med hund, katt eller man/Kvinna) förrän du har läkt. För mig tog det 5 år men det har varit en viktig investering i mig själv som jag inte ångrat! Kram
Det är en jobbig resa, men ibland kan det ändå vara det bästa man kan göra...
Har varit ensam i åtta år nu, och är nog rätt redo för ett nytt förhållande (OM jag nu hittar någon som är galen nog att "gå på" något sådant ;))!). Det har varit jobbigt, men ändå lättare än perioden av ensam tvåsamhet.. Trots allt!!
Kramen till dig! Du fixar det!!!
Modigt av dig! Lycka till med ditt nya liv och du...köp en fransk bulldog!!
Många kramar!
Skicka en kommentar