söndag, november 27, 2011

Inställt

Allt blev inställt idag. Ingen konsert och inga fyrverkerier. Vädrets makter rår vi inte på.

Jag tyckte att scenen såg hal och slipprig ut. Och kan mycket väl tänka mig att det finns en olycksrisk i samband med stormigt väder.
Även om det var fyrverkerierna som satte stopp för det hela.

Jag tog en promenad på stan istället, men insåg rätt fort att jag var alldeles för varmt klädd. Hade ju klätt mig för att stå i regn och blåst under några timmar. Inte för att strosa i affärer.

Förhoppningsvis flyttas hela arrangemanget till andra eller tredje advent.
Och vi har ett annat uppträdande inbokat. I Julkörskampen i Gränby centrum den 4:e december. Då ska vi försvara förra årets vinst!

Kördags

Nu är det strax dags att styra iväg till Uppsala. Kl. 16.15 uppträder vi på scenen utanför slottet. Vi är förstås "Kör för alla" under ledning av Caroline af Ugglas.

Hela eftermiddagen kommer således att tillbringas utomhus. Soundcheck kl. 13.55. Sen är det återsamling en timme innan konserten.

I min packning finns därför regnkläder, paraply, varm choklad och mackor.

Kezzi får följa med och ligga i bilen mellan varven. Han älskar nämligen bilen. Knappt så jag får ut honom därifrån.

Ha en trevlig första advent!


fredag, november 25, 2011

Ser inte fram emot

Jag är väldigt dålig på att blogga, känner jag. Förskräckligt dålig. Alltid är det något annat som ska göras. Oftast jobb. Som nu.

Journalprogrammet på jobbet havererade sent på eftermiddagen idag, när jag kom tillbaka från dagens vårdplaneringar och skulle sätta mig och dokumentera.
Då blir man inte glad. Inte det minsta. Nu har det visst kommit igång igen. Så jag ska strax sätta mig och skriva journaler.

Kvällarna denna vecka har gått åt till God mansutbildning och körsång. För på söndag har vi en liten konsert utanför Uppsala slott.
Uppsala har ju gått och blivit en stor stad, jättestor, och det ska firas rejält på söndag. Sång, musik och stort fyrverkeri blir det.

Någon sa visst att det är första advent på söndag. Och att man då ska ha femtioelva stjärnor och stakar i fönstren. Nu kommer jag inte att ha det. Inte på långa vägar.
Vi får se om morgondagen ger mig lite tid för pynt. Annars får det vara.
Advent och jul kommer ändå. Och i år ser jag inte det minsta fram emot kommande helger.

söndag, november 20, 2011

Söndagsångest

Idag ska bästis och jag åka till Fullerö handel. Där finns det hur mycket prylar som helst.

När jag flyttade till min lägenhet i maj, så tog jag inte med mig en enda julsak. Det var liksom inte aktuellt då och julen kändes oerhört avlägsen.

Men nu står den, obönhörligt, snart för dörren. Så ett och annat julpynt måste införskaffas.
Adventsljusstakar har jag redan köpt. Tre stycken Nusnässtakar. Otroligt fina.

På julafton är jag bjuden hem till äldste sonen och hans sambo. Tacksam för det. För helgerna är jobbiga.
Att vara ensamstående i veckorna är inget problem. Men helger är för mig, så sammanknippat med familjegemenskap.

En gemenskap som jag inte längre är del av. Att springa ute och roa sig på krogen, som jag tror att mitt X ägnar sig åt en hel del, är inget för mig. Är ingen krogmänniska, helt enkelt.

Jag hoppas att jag någon gång ska bli kvitt min s.k. söndagsångest. Ja, det är inte ångest för att måndagen är i antågande, tvärtom längtar jag till måndagen, utan just för att söndagar är en familjedag för mig.

Mina barn är och har alltid varit väldigt självständiga. Av rent egoistiska skäl skulle jag naturligtvis önska att de behövde sin mamma mer. Men självklart är det bra att de klarar sig och att det går bra för dem.
Men det är just det där att känna sig behövd ....

Nu i veckan ska jag, under ett par kvällar, gå en God mansutbildning. Jag känner att jag har så mycket tid och möjlighet att lägga på någon annan människa, att ett God mansuppdrag vore intressant.
Det må vara av egoistiska skäl, fast kan jag samtidigt göra en insats för en medmänniska, så är det ju bara bra.

tisdag, november 15, 2011

Eländigast vinner

Det pratas mycket nu om vårdskandaler. Om skandaler på våra äldreboenden. Och då främst på de privatdrivna.

Man glömmer dock att all äldrevård är kommunal. Men att utförarna kan vara såväl privata som kommunala. Man glömmer att kommunen köper vård av de privata bolagen och får vad man beställer och betalar för. Det yttersta ansvaret har alltid kommunen.

Att väga blöjor, tycker jag är bra. Det är ett utmärkt kvalitetsarbete. På så sätt får man reda på exakt vilken typ av blöja som passar den enskilde. Är det sen så att personalen sätter på en vägd, nerkissad blöja igen, då är det en skandal. Men jag tror inte att det förekommer.

Att bjuda de gamla på sötsaker, är också bra. Även om man är diabetiker, så måste man få vara med i gemenskapen och få godsaker när det bjuds. Och jag kan inte tänka mig att det är något överflöd av sötsaker, som bjuds ut.

För de demenssjuka är sötsaker rent av nödvändigt. Socker är det enda bränslet, som hjärnan kan tillgodogöra sig. Och vid en hjärnsjukdom som demens, behöver hjärnan all energi den kan få.

På de allra flesta äldreboenden fungerar det alldeles utmärkt. De boende får den vård och omsorg som de behöver. Och som vi i dagens samhälle har resurser till.

Det är synd att man glömmer bort att framhäva alla boenden som fungerar bra, all personal som med stort engagemang arbetar och sliter för att våra gamla ska få en värdig och trygg tillvaro på våra äldreboenden.

Nu verkar det mest vara en tävling i rubriksättning. Eländigast rubrik, ger flest läsare. Och otrygga äldre och anhöriga.

måndag, november 14, 2011

Cancervården, en skamfläck!

Man kan bli utslängd från sjukhuset om man har en nyupptäckt, sen en vecka, avancerad cancer. Då kan man utslängd till kommunen.

Varken patient eller anhöriga får prata med någon. Det blir vi i kommunen som får ta det svåra samtalet.
Det är för jäkligt!

Tack och lov lider jag brist på prestige och kunde slå näven i bordet och stampa med foten. Vara besvärlig. Säga emot. Säga nej!

Men så får man inte behandla människor. Människor i svår chock och kris.

Det är cancervården idag, 2011. Många gånger en skamfläck på landstingets karta.

lördag, november 12, 2011

Nya vänner

Helgen spenderar jag ute i min stuga. Igår kväll kom några vänner på besök.
Min bästis och kollega, samt tre ytterst trevliga herrar från Stockholm. Dessa herrar har jag lärt känna genom bloggen och facebook. Det här var andra gången vi träffades. Men det kändes som om vi känt varandra i många, många år.

Det är rätt fantastiskt att man kan få nya vänner genom internet. Och att det klickar så bra när man sen träffas i riktiga livet. För jag tror inte att det är helt enkelt att skaffa vänner i mogen ålder. Så de här fyra människorna ser jag som en rikedom.
Vänskap som måste vårdas och bevaras.

Idag är jag således trött. Kezzi likaså. För till gänget hör också en liten hund. Som ansattes av Kezzis enorma energi under hela kvällen. Kezzi är en riktig partyprisse, som med lätthet håller igång fram på småtimmarna.

Det mest spännande som hände för dessa två hundar, var nog att en talgoxe lyckades ta sig in genom den öppna altandörren. Lugnt och fridfullt flög den omkring i stugan. Herrarna lyckades till slut fösa ut den genom dörren.

Och idag har ett gäng talgoxar flugit omkring här utanför. De har satt sig på altanen och stirrat in genom fönstren.
Förmodligen var det väl gårdagens fågel, som berättade om partyt för sina kompisar. Så lite besvikna blev de nog, när endast en trött hund och en trött tant befann sig i stugan.

För först nu när klockan snart är 15, känner jag mig mogen för en dusch och för att ta mig an den stora disken.
Det tar på krafterna, att hålla igång sent på kvällen!

måndag, november 07, 2011

Silver&silver

Titta så fina silversmycken, som jag har köpt här. En ring med mina söners namn på och en berlock som det står "diabetes" på.

25% av vinsten på berlocken går till diabetesforskningen. Alltså till en riktigt god sak!

söndag, november 06, 2011

Dylan&Knopfler

I fredags var jag på konsert i Globen. Jag såg två giganter, Bob Dylan och Mark Knopfler. Man kan säga att det var två konserter i en, för de uppträdde var för sig.

Och jag gillade Knopflerdelen bäst. Han hade ett gäng härliga musiker med sig och bjöd på suverän musikalitet.

Dylan bjöd på ....ja, inte vet jag. Extremt skrovlig röst, som de lagt ett förskräckligt eko på och skränig kompmusik till det. De tre första låtarna var bra, sen blev det jobbigt. Alla låtar lät lika. Lika skräniga.

Men nu har jag i alla fall sett den store legenden live. Alltid nåt!

lördag, november 05, 2011

Det visste jag inte

För ett drygt halvår sedan, hade jag ingen aning om att jag idag, den 5:e november, inte skulle fira min bröllopsdag. Hade heller ingen aning om allt annat elände som skulle hända under detta halvår. Ni som följt mig, vet vilken nedförsbacke jag hamnat i. Och fortfarande befinner mig i.

För ett tag sedan slog jag larm på jobbet. Jag orkade inte med tempot, helt enkelt. Jag klarade inte av att åsidosätta kvalité, för att åstadkomma kvantitet.

Jag har gått rakt in i den berömda väggen, för ett antal år sedan och fann plötsligt att jag befann mig farligt nära den igen. Inget, absolut inget, är värt den mardrömmen en gång till.

Att jag då på omvägar får antydningar om att detta inte riktigt accepteras, gör mig bedrövad, ledsen och arg. Kom och prata med mig istället, öga mot öga! Stå upp för din åsikt! Be om en förklaring, om jag varit otydlig.

Är det något jag avskyr så är det mesighet och feghet. Rädsla för att vara obekväm. Rädsla för konflikter.

Jag jobbar, som man säger, arslet av mig. Går in med 100%igt engagemang i varje ärende som vi handlägger. Jag ger mig inte förrän patienten, som vi planerar utskrivning och hemgång för, får en trygg och säker vård i hemmet.

Jag sitter i stort sett varje kväll och skriver journaler, för det hinns inte med på dagarna. På obetalt tid, vill jag tillägga.

Jag är sådan, det går inte att ändra på. Kan aldrig dra ned på engagemanget. Men hamnar ibland, och det är väldigt sällan, i ett läge där jag måste dra åt bromsen.

Jag är så innerligt glad över att jag har min bästis och kollega, som brinner på samma sätt för vårt jobb. Men jag förstår också att man stör sig på oss. Att vi alltid håller ihop, att vi är för "på", hela tiden.

Men vi har samma tänk, kring patienterna. Samma inställning, samma mål.
Samma arbetsmoral.
Då blir man farlig. Ett hot. Vi blir obekväma, som ifrågasätter. Vi nöjer oss inte med halvdana lösningar.

Men ändå, en kollega i någon slags nöd, som drar åt handbromsen, borde man respektera.


tisdag, november 01, 2011