I måååål!

Nu mina damer och herrar, vill jag tillkännage att E18-loppet är besegrat och avklarat. 10,5 km i rask promenadtakt blev det.
Till på köpet vann jag en keps, i personalföreningens utlottning.

Nu har jag vräkt i mig en vegetarisk pizza utan ost.
Den hade jag gjort mig förtjänt av, tycker jag.

E18

Imorgon är det så dags för E18 loppet. Mina förutsättningar för att genomföra detta lopp är....ja vad ska man säga....inte de allra bästa.

Dels är jag förkyld och hostar mig igenom nätterna. Dels måste jag erkänna att jag inte har tränat en enda gång.

Men man får genomföra loppet i promenadtakt och det är den enda tänkbara takten för mig.
Och har jag riktig tur, så kommer jag i mål till 25 oktober, när motorvägen ska invigas.

Träning, träning

I ett anfall av sinnesförvirring, dessa anfall är mer och mer frekvent förekommande, anmälde jag mig igår till E18-loppet.
Milda makter, denna stelbenta dam ska alltså ta sig runt, en mil på staplande ben. Nåja, det finns väl sjukvårdare utefter banan. Så på nåt sätt ska jag ta mig runt. Sen om det blir på bår eller på egna ben, återstår att se.

Klart är i alla fall att jag borde sätta igång och träna nu. Meddetsamma. Dock har jag en förmåga att skjuta upp allt tråkigt till, inte imorgon, utan till ingen gång alls.
Så därför måste nu träning bli en del av mitt nya positiva liv.
Och i mitt nya positiva liv har jag roligt, nästan jämt. Om inte Cristina Husmark Pehrson eller vinterkylan tillfälligt förmörkar tillvaron förstås.
Men man kanske behöver dessa två irritationsmoment, för att inse hur bra resten är.

Och jag vill buga mig i tacksamhet över att jag bor i ett land med fast mark under rötterna.