tisdag, januari 03, 2012

Det som hände

Vad var det som hände egentligen? Hur har jag kunnat rasa ner så i botten, när jag trodde att jag var på väg upp?

Teamet (5 pers) som jag jobbar i, var igår kallade till möte i kommunhuset. Vi skulle träffa förvaltningschefen, 2 andra höga chefer och MASen (medicinskt ansvarig sjuksköterska).

Mötet pågick hela förmiddagen och vi fick oavbrutet under dessa timmar höra hur fel vi arbetat när vi ifrågasatt läkarnas bedömningar att patienter är utskrivningsklara. Det har varit döende patienter med ytterst avancerade sjukdomar. Vi har haft vårdplaneringar och känt att de här människorna kan vi inte låta komma hem till kommunal vård. I många fall har de avlidit 1 eller 2 dagar efter vårdplaneringen.

Vi fick höra att vi varit alldeles för empatiska och ställt oss för mycket på patienternas sida. Vi ska tänka oempatiskt och kliniskt.
Och att om en patient dör i transporten så gör det inte något, för man vet ju aldrig när någon ska dö.

Förvaltningschefen berättade också mycket ingående hur man gör när man köper ut en personal från förvaltningen.

Vi fick också veta att en dag senare den här månaden, ska vi gå på möte igen, då kommer förutom dessa chefer, även ett antal chefer från sjukhuset att närvara.

När vi trodde att mötet var avslutat, så kvarhölls jag ensam med cheferna. Det hade ju tagit flera timmar och jag höll på att få en insulinkänning.

Då säger MASen till mig att hon fått klagomål på mig. Att en chefsöverläkare på sjukhuset läst den här bloggen och skickat henne långa urklipp.
Och att skriva som jag gjort var inte lämpligt, eftersom jag i mina inlägg kritiserat landstinget.
Jag skulle också vara medveten om att mina blogginlägg kan komma att vändas mot mig vid nästa möte.

Efter mötet var vi alla 5 chockade och hungriga. Mitt blodsocker var i botten. Vi var som förlamade resten av dagen. Kvällen tillbringade jag i någon slags dimma och jag satte genast igång med att låsa bloggen och mina facebookinlägg.

Nu måste vi hitta en strategi, hur vi ska gå vidare. Vi vet att vi sitter riktigt, riktigt löst.

Lite kuriosa i sammanhanget, är att den chefsöverläkaren som läst mig blogg, är gift med kommunalrådet .....som alltså är vår högste chef i kommunen. Tänk efter vad det innebär!

16 kommentarer:

Tankar vid midnatt sa...

Hujedamej!
Så länge du betalt fackavgiften och a-kassan så fixar du det. Jag hamnade i en liknande sitts i försvarsmakten för några år sedan. Blev utköpt på en halvmiljon ocj jag gick vidare. Låt dem inte skrämma er - gå samman och gör en lex ta hjälp av någon cancerförening!
Ge inte upp, du är på de svagas sida!!!!
Kram
lena

Halloj världen! /Inger sa...

Jag har läst några av dina inlägg och har svårt att se att du gjort några formella fel. Du har t.ex. vad jag kan se inte yppat något som kan peka ut enskilda patienter och därför är sekretess.

Du har uttryckt dig bestämt och engagerat men jag kan inte se att du uttryckt dig på ett sätt som kan tolkas som kränkande mot någon enskild individ. Det du skriver om är landstinget som organisation och hur dess besparingar drabbar enskilda utan att de enskilda lämnas ut.

Likväl. Där kan alltid finnas något litet i ett stort flöde av ord för den som vill finna fel. Jag tror att du gjort rätt som låst bloggen.

Tänk ändå på att fortsätta uttrycka dig så att du undviker att begå formella fel. Text är så lätt att sprida.

Och fundera på hur ni bäst agerar tillsammans i arbetsgruppen till skydd för er själva och patienterna.

Och glöm inte att tänka på dig själv: vad kan du göra för att undvika att bränna ut dig? Är det t.ex. läge att börja titta efter nytt jobb?

Charlotte sa...

Jag vet inte riktigt vad man ska säga när man läser detta...
Trodde vi hade yttrandefrihet här i Sverige både i skrift och tal..men tydligen är så inte fallet.

Jag tappade jobbet pga att jag råkade öppna min mun en gång för mycket, det är tydligen INTE lämpligt att ifrågasätta saker och ting när man 'bara' har jobbat i ca 3 månader, vad vet väl jag?!
Sättet att sen 'avskeda' mig tycker jag var det fulaste...ett samtal och det var över :-(

Tycker ni i teamet gör det så bra...för visst måste vi ha personal som har sympati och empati, för de menar väl verkligen inte att 'lite svinn får vi räkna med' eller?
Elak som jag blir när jag läser sånt här är att man hoppas att de berörda el dess familjer råkar på en icke empatisk personal den dagen någon i deras familj blir svårt sjuk...för 'man vet ju aldrig när någon ska dö, för det gör ju inte så mycket'

Du är en tuff tjej och kan ni i teamet hålla ihop nu om stormen kommer så har ni iaf gjort allt ni kan och mer därtill.
Glöm inte bort dig själv Inger, du är viktig!
Många kramar/ Charlotte

Pia sa...

Ojoj vännen!!! Förstår nu varför du är så trött!
Jag hoppas de tar sitt förnuft till fånga. De ska ju fan vara glada över att ha dig(er)!
Skickar en stor kram! <3

Jonas sa...

Jag har ofta känt igen mig så väl i det du skrivit. När du hade bekymmer om din mamma hade jag själv gått igenom exakt samma sak och jag kända igen mig så väl så du kan inte ana. Jag trillade även dit på mitt jobb och angående bloggandet då. Problemet denna gången var dock inte av den karaktär du råkat ut för. De tyckte jag spred hemlig information om JAS 39 Gripen flygplanen... Jaja om någon fastnat med en cykel i en snurrgrind och det är hemligt så må det då så vara...

Det du nu råkat ut för är betydligt värre, men det är du som har rätt och de som vill tysta dig är de som är rädda för sanningen och de konsekvenser den kan föra med sig. De vill tysta dig men vård handlar om empati och medkänsla, något som de som vill tysta dig inte har. Stå på dig...

Kim sa...

Kära hjärtanes.
"Vi ska tänka oempatiskt och kliniskt."
Vill kräkas lite.

Och att vara kritisk är ju... förbjudet här i Lilla Sovjet.
Fy fan.

Stay strong.

Victoria sa...

Det är fan bedrövligt!

Mina barns farfar dog i cancer. De flyttade honom till ett .. .. Ålderdomshem (!) strax före hans bortgång.
Där låg han och led i några veckor innan han hämtades av änglarna.
Det är fullständigt oaceptabelt!

Jävla diktatorer utan hjärtan. Man blir galen!

Många kramar till dig <3

Mimmione sa...

som jag skrev i min blogg, under 2012 får vi leta efter medmänsklighet, tycker den fattas på många ställen i dagens samhälle, bra kämpat för medmänsklighet.....

Åsa! sa...

Först vill jag tacka för att jag fått inbjudan till att läsa din blogg!

Sedan tycker jag det är förfärligt det som hänt dig, men jag är inte förvånad, det är känsligt att kritisera, och kanske är detta en tydlig bild vart Sverige är påväg, och det är skrämmande, verkligen skrämmande!

Jag hoppas att ni är med i facket och kan få stöd och hjälp där? För såhär får man inte hota sina medarbetare!

Sedan kan jag också se det såhär att de är dina chefer, de sätter upp riktlinjerna hur verksamheten ska se ut. Man kan som anställd protestera och vända sig mot tagna beslut, men får man inte gehör för sina åsikter och känner att man inte kan stå för det arbete man är ålagd att göra, då måste man överväga att byta arbetsplats för det går inte att arbeta helt emot sina egna övertygelser.

Du får känna efter hur mycket du orkar slåss, kampen för medmänsklighet får inte bli på bekostnad utav din egen hälsa.

Ta väl vara på dig! / Kram

Uffematten sa...

Läser och läser och undrar...
För dom här som tycker (nu) att det ska tänkas "oempatiskt och kliniskt" kanske (troligen) så småningom hamnar i den situationen att dom faktiskt behöver vård. Ska det fortfarande gälla samma regler då?? Skulle inte tro att det skulle uppskattas.
Klart som sjutton att alla som har med vård av sjuka att göra; vårdpersonal och administrativ personal, ska stå på patienternas sida.. Man MÅSTE kunna lita på att man får all den vård och hjälp man behöver när man blir svårt sjuk och blir behandlad med värdighet när livet går mot sitt slut!!
Håller stenhårt på dig och alla andra som kämpar för att vården ska fungera för alla som är hårt drabbade!!!
En jättekram från här till där!!!

Znogge sa...

Jag upplever dig som en rakryggad och engagerad person. En person som visar stor empati vilket jag trodde var en tillgång i ditt arbete.

Men efter en situation när min syster och en från hemtjänsten tillkallade ambulans och blev en smula ifrågasatta så undrar man. Kvinnan i fråga var redan död...

Jag tycker vården behöver fler som du! Svårt sjuka patienter ska ha det bästa. Punkt slut. Så stå på dig!

Kram och god fortsättning på 2012 som jag hoppas ska bli ett bra år för dig.

Gunnar sa...

Hej. Då förstår jag att du har låst din blogg. Bästa tipset är nog att se till att du får bra hjälp från facket

Madonnan sa...

Fy vad jobbigt och så kallt de tänker...! Det är tur att det finns personer som du som med hjärtat och vettet tänker på patienterna.

Kram och styrka till dig, hoppas det löser sig till det bästa.

Ord. sa...

Tack för inbjudan.

Jag har inga ord att komma med. Bara 3:
STÅ PÅ DIG!!!

Lisbeth sa...

Varför blir jag inte förvånad? Jag har ju läst din blogg ett tag och alltid varit imponerad över den kraft du visat i arbetet med vårdtagarna. Jag har också sagt att det behöver finnas fler av personer som dig och det står jag fast vid. Mjukvaran dvs människan finns snart inte. Den ekonomiska sidan är den som styr och detta i alla yrken där man tar hand om. Att kritik riktas och att man får undertäckta hot har funnits länge. Det finns även inom skolan och jag vet fler som råkat ut för det. Dom har backat och blivit tyst sorgligt nog. Att man sedan ger sig på dig som privat person genom att angripa din personliga blogg är ofattbart. Ruttet fegt eller vad man nu ska säga blir heligt förbannad. Mig veterligt finns det inget som kan tas som kritik i den enbart fakta. Känner man sig hotat av en kvinna som vet vart hon står? I manliga chefsvärldar på tex Telia där jag jobbade ett tag var jag med om det. Starka kvinnor var inte önskvärda. Dom blev ett hot mot den manligt styrda världen. Det jag kan rekommendera dig i kommunikationen är att använda ett "manligare" språk. Vet att man inte borde behöva men kommunikation som innehåller känslo ord är så svår för många både män o kvinnor. Det väcker egna trauman och man reagerar ofta med ilska. Ren fakta och inga uttryck där man använder: Jag känner, brukar vara gångbara.
Skulle så gärna stå där och peppa dig vid nästa möte. Fakta åter fakta och du glöm nu inte dig själv. Du har visat ett stort omfång av engagemang i ditt jobb. Om man inte brinner så bränns man inte ut. Att hela tiden gå rakt in i en stängd dörr är omänskligt. Vill dessa människor inte lyssna och förstå ta då en allvarlig funderare på om dom verklig är värda att ha dig som medarbetare
Massor av kramar och tack för att jag får läsa din blogg

Osloskånskan sa...

Sånt här borde media få veta, Uppdrag Granskning kanske? Om man inte jobbar med hjärtat i vården har man ingeting där att göra!