Tuttsvammel

Jag har ju glömt att berätta om jag känner mig som en nysläppt ko eller inte, efter min helg i Tällberg.

Jag känner efter och känner nog att det finns en viss likhet med en ko på grönbete. Inte bara kroppshyddan då, utan även en strimma av nyväckt livslust finns där.
Jag känner igen mig i kons bökande i jorden efter det grönaste grässtrået. Och lyckan när hon väl funnit det.
Lite så känns det.

En gång i tiden var jag för övrigt ännu mer lik en ko. Vet ni varför? Jo, jag drack te gjort på luzerngräs. Som korna äter.

Vet ni varför jag och korna delade diet? Jo, jag hade ingen mjölk i tuttarna och hade ett utsvultet nyfött barn att ta hand om.

Så jag lekte ko = inget resultat. Mjölken lös med sin frånvaro.
Fick rådet att komplettera dieten med öl = inget resultat, annat än kanske en viss berusning.
Fick hem nån slags pumpmaskin = inget resultat, förutom ömma tuttar.

Resultatet blev att den stackars gossen aldrig fick äta på sin moder, utan fick nöja sig med flaskmat. Han har dock vuxit upp och blivit en i hög grad rejäl karl. Så att så farligt var det nog inte att behöva avstå från mammas tuttar.

Nu sitter jag här och undrar hur jag kom in i dessa absurda tankebanor? Kor, tuttar, gräs och öl!
Ni tror förmodligen att något hände med min skalle, där uppe i Tällberg. Att dalaluften kanske ruskade om de stackars hjärncellerna.

Mycket möjligt. Eller också var det maten. Jag har intagit föda ohämmat. Utan hänsyn till vare sig diabetes eller mjölkallergi. Magen gjorde uppror ett par gånger, annars har jag inte märkt så mycket av frossandet.

Så sammanfattningsvis kan jag säga att vissa likheter finns det mellan mig och en ko som släpper sig!