Betraktelse om män

Vi diskuterade en sak häromdagen, maken och jag, om hur medelålders män mer och mer förefaller att ägna sig åt en allt intensivare jakt på statusprylar. Maken arbetar i den privata sektorn i storstan och där träffar han på fenomenet titt som tätt.

I min bransch, den kommunala vården, förekommer män i liten utsträckning och de som finns verkar inte deltaga i den jakten i så stor omfattning.

Maken berättar om män som köper nya cyklar och att det inte är ovanligt att cyklarna är i 50 000 kronorsklassen. Eller nya bilar, ofta största tänkbara jeepmodell. För att inte tala om TV-apparater. Då ska det vara tunnast möjliga, med största möjliga skärm, á 30 000 kronor.

Sen ska naturligtvis frun bytas ut. Mot en betydligt yngre variant. Och nya barn ska skaffas. Och nya villor ska köpas.

Allt ska vara störst och vräkigast, utom frun och TV:n, där är det tunnast som gäller.

Fasen vad tråkigt, tänker jag. Att alltid vara på jakt efter något man tror är bättre. Att spendera pengar man både har och inte har på döda ting.
Ja, en ny fru är inte död förstås. Men utbytbar är hon, det gäller att komma ihåg. När mannen inte kan leva upp till åldersskillnaden och vill gå tillbaka till gamla frun, som plötsligt duger. Åtminstone tills nästa unga kvinna dyker upp.

Ni kanske tycker att jag raljerar, men icke då. Det är sorgligt, men sant. Fast naturligtvis finns det undantag, massor, massor med trevliga och goa män, som ser andra värden i livet, än jakten på status.
Fast den statusjagande mannen får vi nog dras med länge än.