onsdag, februari 04, 2009

När nöden är som störst

Jag vill tacka alla som svarat och kommenterat mitt förra inlägg. Stort tack för ert engagemang.

Min mamma ringde mig ikväll och sa att hon absolut inte vill att "de där", ska komma. För hon tänker inte ta emot någon hjälp.
Jag bad om en förklaring och jag försökte övertyga och övertala, men svaret är "NEJ".

Så jag överväger att inställa mötet. För min mamma är ingen person man kan prata omkull. Har hon bestämt sig för en sak, då ändrar hon sig inte.

Min man säger att jag måste släppa tankarna på vad andra tycker. För hon har ju, som han säger, varit konstig jämt. Och det vet de som känner henne.

Jag kan ge honom rätt i det. Hon har alltid varit en extremt knepig person. Jag har aldrig någonsin egentligen kunnat prata med henne om någonting. Ingen har kunnat det.
För hon släpper ingen inpå sig och samtalsämnena är bara de hon godkänner. Kommer man in på något känsligt, har hon antingen gått undan eller börjat prata om något annat.

Under min barndom var jag ett väldigt ensamt barn. Min halvbror, på pappas sida, bodde hos oss, men han är mycket äldre. När han blev tonåring skickades han till fosterhem. Som vuxen flyttade han långt bort och ville inte ha någon kontakt med vare sig vår pappa eller min mamma.
Vi har haft sporadisk kontakt genom åren, men nu är det många år sen vi sågs.

Min mamma är själv uppvuxen i fosterhem, hos sin moster. Men fosterföräldrarna var fantastiska människor och de har alltid varit min mormor och morfar.

Min pappa, som var militär och borta mycket, lämnade min mamma när jag gått ut grundskolan. Han hade velat gå tidigare, men ville inte lämna mig helt i min mammas händer, förrän jag var någorlunda vuxen.

Min man sa häromdagen, att han undrar över hur jag har kunnat bli en så gladlynt person, med tanke på min uppväxt och mitt arv.
Det är väl så att humor många gånger är en räddningsplanka. Och jag är innerligt tacksam över att det inte ligger för mig att vara bitter, för jag har mycket att vara bitter över.

För att återgå till den aktuella situationen, så är det så att man inte kan tvinga någon som är myndig, att gå med på några som helst insatser från samhällets sida. Jag känner biståndshandläggaren väl, vi arbetar ju i samma förvaltning, och jag har förklarat allt för henne.

Men, som sagt, jag har ingen rätt att fatta några beslut gällande min mor. Det finns inget lagstöd för det.

Så hon får väl gå där i sitt elände. Hon har ju förutom den svåra artrosen, också KOL och hjärtsvikt. Ibland är hon så andfådd, att hon bara kan ta ett par steg. Men det är inget fel på henne, säger hon. Absolut inget fel.

Och när hon blir riktigt dålig isolerar hon sig. Svarar inte i telefon, ringer inte och öppnar inte dörren. Nu har jag ju en nyckel så jag kan gå in, för jag vet ju att när hon beter sig såhär, då är hon riktigt sjuk.

Så snacka om knepig människa!

7 kommentarer:

Anonym sa...

ang komm. tusen tack Imse det där var hårdvaluta i mina förhandlingar med skola och smittskyddet..

kram anki

Charlotte sa...

Ja jag hör ju att du inte haft det lätt inte har du det lätt nu heller!

Håller med din man lite där, men jag förstår dej, mamma ÄR ju mamma oavsett vad de gjort...man vill ju bara deras bästa.

Inte lätt att ha artros heller, jag vet själv...

Många kramar!

Anonym sa...

Det är ju alldelses rätt att 'vi andra' inte kan tvinga någon till något, mot sin vilja.

Men vi kan, till myndighet, anmäla missförhållanden, sedan är det upp till 'myndigheten' att agera och undersöka eller inte.

Det är 'myndigheten' som ska ta beslutet om 'tvångsomhändertagande' eller inte.

Föreligger inte omständigheter så att 'tvångsomhändertagande' kan ske, ja då är din mor bedömd att ta hand om sig själv på ett vis som 'myndigheten' bedömt anständigt.

Jag kan inte se att man ska resonera på annat vis.

Det är ju inte anhöriga som låser in folk (eller det kanske det är i vissa fall???).

Nåväl, jag är övertygad om att du gör det som känns rätt för dig och för din mor.

Kramar!

Anonym sa...

Ingen lätt situation det här. Samtidigt tycker jag att din mamma verkligen behöver få hjälp men det krockar med rättigheten att som vuxen myndig kunna bestämma över sig själv.

Jag hade nog försökt få till stånd mötet ändå. Gkort ett försök i alla fall...

Kramar och lycka till vilket beslut det nu än blir.

Anonym sa...

Hej
Vi har i veckan gått igenom samma procedur när det gälller en äldre släkting.Som hårdnackat vägrat stöd. Men nu blev det ja till mat hem, hemtjänst , larm och hel köret. Det är jobbigt men nog batra att köra på.Balans mellan att respektera gamla människor och ändå få till nåt som fungerar.

Anonym sa...

Ojjoj,ja,då är det bara att lämna henne till sitt öde.Besöka henne mellan varven och se hur det är,men det är nog väldigt tungt ser jag.Hoppas bara inte min mor blir så.Hon har redan för längesedan sagt ett bestämt NEJ till hemtjänst.Jag är där rätt mycket som du förstår,men än så länge är hon go att ha å göra med.Bitter,ja,nog är det bra du hållit upp livsglädjen,hur vore det annars kan man undra?Bra kämpat,kram/Bitte

Kristina Birkesten sa...

Känner med dig när jag läser hur du har haft det!
Tack och lov att du inte har blivit bitter! Den värsta sjukdomen av alla, tror jag.

Din styrka, självinsikt och din förmåga att klargöra situationen är fantastisk!

Kram!
din smärtsyster