After work

Så var ytterligare en arbetshelg avklarad. Det är roligt, men arbetssamt att arbeta helg. Jag har hela kommunen som arbetsfält under helgerna. Vi är två sjuksköterskor som åker runt och gör sjukvårdsinsater, både på särskilda boenden och hos personer som bor i eget boende.
Det är oerhört varierat, man vet aldrig hur dagen ska bli. Och det är väl det som är tjusningen. Att vad som helst kan hända. Men det kan som sagt vara rätt slitigt också.

I fredags fick vi biståndsbeslutet angående min svärmor. Jag skrev om henne i mitt förra inlägg.
Döm om vår förvåning när vi läste att det som sades och lovades under vårdplaneringen inte alls fanns med. Svärmor blev lovad en plats på särskilt boende och uppsatt på kö, enligt biståndshandläggaren. Hon var dock tvungen att gå hem från sjukhuset i väntan på plats.
I biståndsbeslutet står det ingenting om det. Det står i stället att hon går hem med hemtjänst och att målsättningen är att hon ska fortsätta att bo hemma!
Nu har vi skickat in en protest och vi kommer också att överklaga beslutet. Tur att jag är insatt och vet hur man ska gå till väga. Tänker på andra anhöriga, som inte har ett hum om sådana här saker. För det står ingenting i beslutet om hur man ska göra när man överklagar, trots att kommunerna enligt lag är skyldiga att informera om det.
Jag tror att det här är ett sätt för kommunen att komma undan tremånadersregeln. Det står nämligen i lagen att kommunen ska anmäla till Länsstyrelsen, om man inte har kunnat verkställa ett beslut inom tre månader. Alltså struntar man i att skriva beslutet om särskilt boende. Sen kan hon få vänta hur länge som helst på en plats.
Det känns lite knepigt för mig att agera så här mot min egen arbetsgivare. Men jag är tvungen, känns det som och jag gör ju det i egenskap av anhörig.
Och när det gäller oriktig behandling av sjuka och äldre, kan jag vara en riktig bråkmakare, trots att jag annars är rätt oförarglig.