Jag emigrerar

Känner på mig att det här kommer att bli ett långt och omständigt inlägg. För att inte tala om gnälligt. Så ni som inte orkar lyssna på en gnällkärrings gnäll, ska absolut sluta läsa nu. För gnäll ska det bli.

Tror att jag befinner mig i en av de värsta perioderna i mitt liv faktiskt. Har ju tänkt så även tidigare i livet. Men nu känns det inget bra. Det har ju mestadels varit psyket, som inte varit på topp tidigare, men nu börjar det fysiska också svikta.

Var till doktorn idag och fick konstaterat att blodvärdet inte ökat just något sen operationen för några veckor sedan. Och blodtrycket ligger för högt. Har ketoner och protein i urinen. Hjärtat är påverkat, slår fort och ojämt. En hel radda blodprover togs. Känner att läkaren tog detta på allvar och han kommer att utreda vad allt beror på.
Jag fick recept på starka järntabletter och B12-vitaminer.

Det värsta är ju att när man själv är sjuksköterska, så sätter hjärnan igång och grubblar och grubblar, över vad som kan vara fel. Jag har ju fått en del symtom på senare tid, som jag inte riktigt själv tagit på allvar. Till exempel andfåddhet, extrem trötthet, huvudvärk och svullnad i kroppen.

Nu har jag också slutat äta östrogentabletterna. I valet mellan pest och kolera, valde jag pest eller om det nu var kolera. Hellre svettningar, vallningar och humörsvängningar än kraftiga blödningar.

Ett äktenskap måste verkligen vara starkt för att överleva klimakterieperioden. Jag öppnar hela tiden fönster och dörrar, för jag är så varm. I samma takt stänger maken dörrarna och fönstren, för han fryser. Jag hotar med att gå omkring naken. Gör det då, säger han. Medveten om att det är ett tomt hot. Inte kommer jag gå omkring här naken, med insyn rakt in.

Nej, jag överväger att emigrera till Sibirien. Där kanske jag kan få jobb som värmekälla. Tänk om någon energiforskare kunde få fram ett sätt att tillvarata klimakteriekvinnors värmeöverskott! Då skulle energifrågan vara löst och vi kvinnor skulle känna oss behövda.

På tal om jobb, har jag verkligen börjat tänka på om jag ska fortsätta jobba som sjuksköterska. Alltså, jag kan inte låta bli att engagera mig, att leva rövare om brukare inte mår bra etc, etc.
Jag skulle vilja vara en sån där teflonpanna, där allt rinner av. Istället är jag som en gammal rostig järngryta, där allt fastnar. Inte ens lut och vattenbad hjälper.
I min enfald har jag trott att det skulle bli bättre, i takt med ökad ålder. Men inte då. Det blir bara värre och värre.
Undrar också om mina fysiska krämpor är stressutlösta. Jag vet att stresshormonerna är skadliga för organen.

Den stora frågan är ju vad jag skulle göra istället? Jag kan ju inget annat. Absolut inget annat. Och vem vill anställa en trött och sliten 51-årig kvinna? Med krämpor här och var, och ett sjujäkla humör.
Nej, det blir nog Sibirien. Nån som följer med?