Det som hände

Vad var det som hände egentligen? Hur har jag kunnat rasa ner så i botten, när jag trodde att jag var på väg upp?

Teamet (5 pers) som jag jobbar i, var igår kallade till möte i kommunhuset. Vi skulle träffa förvaltningschefen, 2 andra höga chefer och MASen (medicinskt ansvarig sjuksköterska).

Mötet pågick hela förmiddagen och vi fick oavbrutet under dessa timmar höra hur fel vi arbetat när vi ifrågasatt läkarnas bedömningar att patienter är utskrivningsklara. Det har varit döende patienter med ytterst avancerade sjukdomar. Vi har haft vårdplaneringar och känt att de här människorna kan vi inte låta komma hem till kommunal vård. I många fall har de avlidit 1 eller 2 dagar efter vårdplaneringen.

Vi fick höra att vi varit alldeles för empatiska och ställt oss för mycket på patienternas sida. Vi ska tänka oempatiskt och kliniskt.

Och att om en patient dör i transporten så gör det inte något, för man vet ju aldrig när någon ska dö.

Förvaltningschefen berättade också mycket ingående hur man gör när man köper ut en personal från förvaltningen.

Vi fick också veta att en dag senare den här månaden, ska vi gå på möte igen, då kommer förutom dessa chefer, även ett antal chefer från sjukhuset att närvara.

När vi trodde att mötet var avslutat, så kvarhölls jag ensam med cheferna. Det hade ju tagit flera timmar och jag höll på att få en insulinkänning.

Då säger MASen till mig att hon fått klagomål på mig. Att en chefsöverläkare på sjukhuset läst den här bloggen och skickat henne långa urklipp.

Och att skriva som jag gjort var inte lämpligt, eftersom jag i mina inlägg kritiserat landstinget.

Jag skulle också vara medveten om att mina blogginlägg kan komma att vändas mot mig vid nästa möte.

Efter mötet var vi alla 5 chockade och hungriga. Mitt blodsocker var i botten. Vi var som förlamade resten av dagen. Kvällen tillbringade jag i någon slags dimma och jag satte genast igång med att låsa bloggen och mina facebookinlägg.

Nu måste vi hitta en strategi, hur vi ska gå vidare. Vi vet att vi sitter riktigt, riktigt löst.

Lite kuriosa i sammanhanget, är att den chefsöverläkaren som läst mig blogg, är gift med kommunalrådet .....som alltså är vår högste chef i kommunen. Tänk efter vad det innebär!

Oändlig kärlek

Tack alla ni som stöttar och stöttar. Här och på andra forum. Utan er stod jag inte rakt upp.

Jag har nu blivit både lyssnad på och förstådd av min chef. Åtgärder är på gång. Min arbetsbörda kommer förhoppningsvis att minska.

Dock fortsätter landstinget att kalla oss till vårdplaneringar med döende patienter. Nu sker det dagligen. Hur kan de göra så? Att människor ska behöva kämpa in i det sista för att få en plats att dö på, i någon slags anständighet.

Jag begriper det inte.

På bilden ovan ser ni min Kezzi. Som är min glädje, när allt annat känns tungt. Som finns med mig i vått och torrt. Som ger kärlek. Och oändlig glädje.

Vägs ände

Ni som följt mig länge, vet att jag en gång i tiden rände rakt in i väggen. Jag hade inte tagit min kropps signaler på allvar, utan en morgon när jag vaknade tog jag mig inte upp ur sängen.

Att gå till jobbet fanns liksom inte på kartan. Jag grät och grät. I veckor. I månader.

Var som ett totalt vrak.

Skickades till psykolog på företagshälsovården, som direkt konstaterade utmattningsdepression. Ja, det får visst inte heta utbrändhet ....

Men jag kom tillbaka, kunde börja jobba igen. Fast jag blev tvungen att byta arbetsplats. För det var ju så att det var jag som var förändrad. Arbetsplatsen var densamma. Arbetstyngden likaså.

Efter det har jag varit oerhört observant på tecken på att jag är på väg in i samma felspår. Ända tills nu.

Nu har jag inte varit observant nog. Jag har givit signaler, men sådana uppfattas främst av de som själva varit där.

Jag har haft ett extremt tungt år. Med dödsfall och skilsmässa. Med extrem arbetsbelastning under hösten.

Patienterna som vi förväntas ta hem från sjukhusen har denna höst varit oerhört sjuka. I många fall har de varit "terminala", vilket innebär enormt kort förväntad överlevnad.

Jag är ensam sjuksköterska på min enhet och ska själv ta beslutet att dessa kan tas om hand i kommunal vård.

Patienternas anhöriga är i kris och kan för sitt liv inte förstå varför deras anförvant inte kan få sluta sina dagar på sjukhuset. Och det kan inte jag heller. Jag har sagt nej så många gånger och hamnar då alltid i en slitsam konflikt med landstinget.

Nu känns det som om jag kommit till vägs ände. Framför mig står väggen. Bakom och på sidorna står också väggen.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till.

Ger inte upp!

Mitt bloggeriande har som vanligt fått stryka på foten. Allt är så intensivt på mitt arbete, att energin inte riktigt räcker.

Det här med att landstinget vill skriva ut svårt sjuka patienter som ligger för döden bara fortsätter och fortsätter. Där sitter jag som den mest enfaldiga sjuksköterskan och berättar för chockade anhöriga att vi har blivit kallade till vårdplanering för att deras anförvant måste ut från sjukhuset.

Fast nu börjar det hända saker. För det här ser ut som en trend. Flera gånger i veckan har vi likartade vårdplaneringar. Jag skriver avvikelserapporter så att systemet snart kraschar. Men nu har vi blivit lyssnade på. Ledningen har tagit tag i saken och brev ska skickas till landstingsledningen. Länets s.k. MASar (medicinskt ansvariga sjuksköterskor) har också fört problematiken till en högre nivå.

Vårt landsting ska spara 181 miljoner! Vem som helst kan räkna ut att det är ett faktum som har påverkat landstingets ändrade förhållningssätt till de svårast sjuka. Ut med patienterna till kommunen bara!

Det här är en skamfläck för vårt välfärdssamhälle. Att människor som har ett par dagar kvar av sitt liv, ska behöva kämpa för att få en plats att dö på! Och jag kommer aldrig, aldrig vika mig. Jag kommer att kämpa för de här patienterna till den dag jag själv dör. Det är min fulla och fasta övertygelse.

Vart är vi på väg?

Snart får jag ont i magen varje gång jag ska säga till en patient, att jag blivit kallad till sjukhuset för att göra den medicinska planeringen inför patientens utskrivning.

För saken är den, att en stor del av patienterna som vi ska planera ut nu för tiden är ohyggligt svårt sjuka. De är nydiagnostiserade, med avancerad obehandlingsbar cancer. De och deras anhöriga har fått en diagnos. Inget mer. Hemgång har inte diskuterats. Men de ska ut från sjukhuset. De får inte uppta en plats på en akutavdelning.

Och där sitter jag och pratar om utskrivning med patienter och anhöriga i chock. Det är så grymt jobbigt, ingen kan ana hur det känns. Anhöriga som gråter och är förtvivlade. Som bönar och ber om hjälp. Patienter som inget hellre vill än att stanna på en sjukhusplats. Anhöriga som inte för någonting i världen orkar ha en dödssjuk anförvant i hemmet.

Vad gör jag? Jo, jag säger nej. Vi tar inte hem patienten. Vilket naturligtvis leder till kontroverser och konflikter med landstinget.

Men jag måste ta det. Jag skulle inte kunna leva med att göra något mot en dödssjuks vilja. Det här är de sista veckorna, ibland till och med sista dygnet, i en persons liv. Jo, flera patienter har dött dagen efter vårdplaneringen. Och det är skamligt! Det sista dygnet ska patient och anhöriga behöva kämpa för en vårdplats.

Vart är vi på väg?

Ser inte fram emot

Jag är väldigt dålig på att blogga, känner jag. Förskräckligt dålig. Alltid är det något annat som ska göras. Oftast jobb. Som nu.

Journalprogrammet på jobbet havererade sent på eftermiddagen idag, när jag kom tillbaka från dagens vårdplaneringar och skulle sätta mig och dokumentera.

Då blir man inte glad. Inte det minsta. Nu har det visst kommit igång igen. Så jag ska strax sätta mig och skriva journaler.

Kvällarna denna vecka har gått åt till God mansutbildning och körsång. För på söndag har vi en liten konsert utanför Uppsala slott.

Uppsala har ju gått och blivit en stor stad, jättestor, och det ska firas rejält på söndag. Sång, musik och stort fyrverkeri blir det.

Någon sa visst att det är första advent på söndag. Och att man då ska ha femtioelva stjärnor och stakar i fönstren. Nu kommer jag inte att ha det. Inte på långa vägar.

Vi får se om morgondagen ger mig lite tid för pynt. Annars får det vara.

Advent och jul kommer ändå. Och i år ser jag inte det minsta fram emot kommande helger.

Det visste jag inte

För ett drygt halvår sedan, hade jag ingen aning om att jag idag, den 5:e november, inte skulle fira min bröllopsdag. Hade heller ingen aning om allt annat elände som skulle hända under detta halvår. Ni som följt mig, vet vilken nedförsbacke jag hamnat i. Och fortfarande befinner mig i.

För ett tag sedan slog jag larm på jobbet. Jag orkade inte med tempot, helt enkelt. Jag klarade inte av att åsidosätta kvalité, för att åstadkomma kvantitet.

Jag har gått rakt in i den berömda väggen, för ett antal år sedan och fann plötsligt att jag befann mig farligt nära den igen. Inget, absolut inget, är värt den mardrömmen en gång till.

Att jag då på omvägar får antydningar om att detta inte riktigt accepteras, gör mig bedrövad, ledsen och arg. Kom och prata med mig istället, öga mot öga! Stå upp för din åsikt! Be om en förklaring, om jag varit otydlig.

Är det något jag avskyr så är det mesighet och feghet. Rädsla för att vara obekväm. Rädsla för konflikter.

Jag jobbar, som man säger, arslet av mig. Går in med 100%igt engagemang i varje ärende som vi handlägger. Jag ger mig inte förrän patienten, som vi planerar utskrivning och hemgång för, får en trygg och säker vård i hemmet.

Jag sitter i stort sett varje kväll och skriver journaler, för det hinns inte med på dagarna. På obetalt tid, vill jag tillägga.

Jag är sådan, det går inte att ändra på. Kan aldrig dra ned på engagemanget. Men hamnar ibland, och det är väldigt sällan, i ett läge där jag måste dra åt bromsen.

Jag är så innerligt glad över att jag har min bästis och kollega, som brinner på samma sätt för vårt jobb. Men jag förstår också att man stör sig på oss. Att vi alltid håller ihop, att vi är för "på", hela tiden.

Men vi har samma tänk, kring patienterna. Samma inställning, samma mål.

Samma arbetsmoral.

Då blir man farlig. Ett hot. Vi blir obekväma, som ifrågasätter. Vi nöjer oss inte med halvdana lösningar.

Men ändå, en kollega i någon slags nöd, som drar åt handbromsen, borde man respektera.

Lite mallig

Lite mallig är jag allt! :-))

Läs om mitt jobb här!

Tillfällig comeback

Min tillfälliga bloggcomeback för ett tag sedan, blev just tillfällig. Tids- och energibrist har sett till det.

Att jag är upp över öronen fylld med arbete på mitt jobb, leder till att orken till så mycket annat inte riktigt infinner sig.

Många svårt sjuka patienter ska tas om hand av kommunen och det är mycket att styra upp där.

Sen står vinterkräksjukan för dörren. Eller rättare sagt, den är innanför dörren på vårt lasarett. Vilket gör det extra komplicerat att vårdplanera ut patienterna.

Jag fick be mitt team dra i handbromsen för ett tag sedan, vi hade så många vårdplaneringar att jag bara inte orkade längre. Jag märkte att kvaliteten försämrades och min hjärna gick på högvarv.

Och när vi började prata om det, kände vi alla fem samma sak.

Jag har ju varit inne i väggen en gång förut, och vill inte under några omständigheter hamna där igen.

Vad det gäller min diabetes, så mår jag mycket bättre. Insulinet har verkligen gjort susen. Jag håller fortfarande på att trappa upp dosen, för jag är inte nere i acceptabla värden än.

Dessvärre finns ett annat problem, jag har under några år märkt att jag hör sämre och sämre. Så till slut gick jag iväg och testade hörseln. Och mycket riktigt, jag har en hörselnedsättning. Skulle tro att den är en följd av min diabetes.

Så om ett par veckor ska jag till en audionommottagning och se vad de kan hitta på för hjälpmedel.

Jag ser dock fram emot att få ett hörselhjälpmedel, för det är ansträngande att försöka höra vad folk säger. Jag sitter ju i samtal med patienter hela dagarna och misstänker att min pressade situation delvis kan bero på detta.

Det var allt för denna gång.

Kramen och pussen!

Full rulle

Har haft ett par galet hysteriska veckor på jobbet. Massor, massor med vårdplaneringar. Och på sjukhuset är de visst också galna. Flyttar patienter hit och dit. När vi kommer för att vårdplanera är det ingen som vet någonting. I bästa fall vet de om patienten finns på avdelningen. Jag sa i bästa fall ....

Hela mitt liv är ju rätt galet och hysteriskt, så det är väl inte konstigt att även arbetslivet ter sig likadant.

Min lilla kissekatt har nu flyttat till ett annat hem. Jag tror att han får det jättebra där. Det verkade som om det blev kärlek vid första ögonkastet. Från båda håll.

Och på söndag får jag träffa min kärlek, valpen Kezzi, drygt 5 veckor gammal. Jag är redan kär i honom och jag hoppas att känslorna blir besvarade.

Sen har jag en hel del grejer kvar att packa upp och böcker ska hämtas från mitt förra hem. Så några fritidsproblem existerar inte för tillfället.

Vilken vecka

Har veckan varit hektisk? Har påven en rolig hatt? Ujuj, så mycket att göra, har det varit. Men jag gillar högt tempo och utmaningar, så jag vill inte klaga.

Vinterkräksjukan härjar ju av och till på sjukhusen. Hela eller delar av avdelningar isoleras och patienterna får stanna kvar.
Sen rätt vad det är hävs isoleringen och då ska vi i kommunen vara beredda att ta hem våra patienter.

Så vi i vårdplaneringsteamet har varit tvungna att trolla med knäna denna vecka. Men det har gått jättebra. Vi kände oss riktigt nöjda i igår. Fast som sagt, hektiskt har det varit och en hel del kvällstid har ägnats åt journalskrivande.

Sen hände ju den fruktansvärda händelsen i onsdags, som lamslagit vår lilla stad. Det var då en femtonårig flicka påkördes av en skolbuss utanför skolan och omkom.

Jag tror att alla människor kan relatera till en femtonåring. Det skulle kunna vara ens barn, barnbarn, syster, kompis, elev, grannens barn, arbetskamratens barn etc. etc.
Katastrofer händer dagligen, men när det kommer så här inpå, blir det oerhört tungt och sorgligt.

Olycksplatsen har förvandlats till en minnesplats, med hundratals ljus, gosedjur, blommor och teckningar.
Man får som knivhugg i hjärtat, när man passerar där.

Naturligtvis känner man sorg med busschauffören också. Det här måste vara varje chaufförs mardröm.
Jag har hört att chauffören får mycket stöttning av sin arbetsgivare och är sjukskriven för tillfället.
Men hur ska denna person kunna sätta sig bakom en bussratt igen?

Här finns en jättefin blogg, startad av några kamrater till flickan.

Simsalabim

Idag har jag träffat en livs levande och alldeles äkta trollkarl! Jag tror inte att han trollade bort mig, för jag känner mig väldigt närvarande.
Mycket trevlig och charmant var han.

Förutom trollkarlsmöten, så har jag fullt upp nu. Det är otroligt hög arbetsbelastning på jobbet, men eftersom jag älskar mitt jobb, så är det faktiskt bara roligt.
Och jag får ju träffa så många härliga människor. Varenda patient jag möter har en häftig historia!

Alla har sin ryggsäck. En del har en väldigt lätt säck, medan andra släpar sig fram med blytunga säckar.
Och varje levnadsöde är unikt. Och lika spännande.
Jag tröttnar aldrig på att höra levnadsberättelser!

Vurpa på rumpan

På fredag åker jag som sagt till Paris. Ni anar inte hur skönt det ska bli med lite semester. Att säga att det är mycket nu, är en kraftig underdrift.

Lite smolk i glädjebägaren blev det dock idag, när den tilltänkta vikarien på grund av tråkiga omständigheter, inte kan vikariera för mig på fredag och måndag. Jag känner mig lite orolig för den personens skull, men situationen på jobbet verkar i alla fall lösa sig med en annan vikarie.

Sen kom nästa chock, då det idag visade sig att en väldigt nära arbetskamrat har drabbats av en svår sjukdom.
Det verkar inte vara någon ände på eländet.

Till råga på allt cyklade jag omkull idag. Men tack och lov kunde jag resa mig upp oskadd. Något benbrott finns det verkligen inte tid och plats för!

Rostig bitch

Idag är det en stor dag. Jag ska nämligen titta på en lägenhet på ett äldreboende. Nej, nej det är inte jag som ska flytta dit, utan det är mamsen som fått ett boendeerbjudande.
Så hon och jag tar oss en titt på lägenheten på eftermiddagen.

Men ska jag vara ärlig är jag väldigt kluven inför detta. För lägenheten och äldreboendet är nämligen beläget i samma hus som jag jobbar. Jättepraktiskt på många sätt, naturligtvis, men samtidigt är det kanske inte helt bekvämt för personalen att ha en anhörig så nära.

Å andra sidan är jag en väldigt snäll anhörig. Så länge allt fungerar som det ska. Men gudarna ska veta att jag kan vara en riktig bitch, om det behövs.
För då blir jag obekväm och jobbig, inte lätt att tas med.

Häromdagen sa jag till min jobbarkompis, att jag ibland skulle önska att jag var som en teflonpanna. Där inget fastnar, allt rinner ut.
Istället är jag som en rostig gammal järngryta, där precis allt fastnar. Och blir vidbränt.
Och ibland kan jag känna, att somliga vill slänga ut den här gamla järngrytan tillsammans med diskvattnet!

Ut ur garderoben

Min mamma är nu på ett korttidsboende. I fredags ringde de därifrån till mig och meddelade att hon måste in till akuten igen, på grund av andningsproblem.
På akuten konstaterades det att hennes KOL hade försämrats och att det nu var viktigt att hon tar sin inhalationsmedicin varje dag. Så hon fick återvända till boendet på kvällen.

Fem dagar tidigare, i måndags, hade jag bett dem ordna så att ett nytt recept på hennes inhalationer utfärdades, för hon tyckte själv att andningen var sämre. Och hon hade ingen sådan medicin i bostaden och inget uttag kvar på receptet.

Inga problem, sa man. Jag erbjöd mig att hämta ut medicinen, men det behövdes inte alls. Det skulle de fixa.

Igår ringde kommunens joursköterska mig och bad mig åka till apoteket och hämta ut hennes inhalationer, för nu var hon dålig igen. Sköterskan hade försökt hämta ut den, men eftersom endast ett privat apotek var öppet, så gällde inte hennes kredit där. Den gäller bara på apoteket som boendet/hemtjänsten använder. Och medicinen kostade nästan 400 kr.

De hade alltså inte hämtat ut den än! Och det här gör mig vansinnigt arg. Här fick en dement och förvirrad kvinna, med svår KOL åka till akuten i fredags och var nära att behöva åka in igen igår, på grund av slarv.
Tänk om jag inte funnits, då hade hon inte fått sin medicin i helgen.

Som vårdplanerare har jag och mitt team fått ta emot oerhört många klagomål gällande detta boende. Så det här är inte första gången missar inträffar.

För några månader sen var jag där för att göra en vårdplanering och upptäcker att mannen, en yngre man, som vi skulle planera hemgång för, var dödssjuk. Han var extremt uttorkad. Jag skickade honom direkt till sjukhus och man visste inte ens om han skulle överleva ambulanstransporten. Sjukhuset tackade mig via telefon, för att jag skickat in honom.

Naturligtvis gjorde jag en anmälan om detta, vilket ledde till en anmälan enligt Lex Maria.

Jag har legat lågt och inte pratat så mycket utåt om detta, för trots allt vill jag vara solidarisk med min arbetsgivare. Till vilken korttidsboendet hör. Men det känns som om man lägger locket på och vi i teamet får stå där själva och ta hand om alla klagomål.
Vi har fått höra hur man muntligen kränker anhöriga och hur medicinska misstag görs.

Det är säkert inte bra för mig att skriva om detta på det här viset. Men som jag någon gång tidigare skrivit, så har jag inte många rädslor kvar. Och jag kan stå för vartenda ord.

Här och nu

Jag är fortfarande inne i en period där tiden bara svischar iväg. När jag körde från körsången i Uppsala ikväll, såg jag ljusslingor på hus och i träd. Är inte det lite tidigt? Det är väl inte jul riktigt än? Men som sagt, tiden går fort och snart är vi där.

Just nu repar vi inför höstterminens gästartistbesök. Det är Kikki Danielsson, som kommer på besök till kören.
Och sista gången den här terminen, ska vi ha en liten konsert för vänner och bekanta.
Vårens stora konsert har vi i Berwaldhallen. Då ska Martin Stenmarck uppträda tillsammans med oss.
Visst har jag häftiga grejer att se fram emot?

Arbetslivet är fortfarande inne i en intensiv period. Vi i vårdplaneringsteamet vårdplanerar för glatta livet.
Det är mycket känslor i omlopp, för vi träffar ofta människor i kris. När stora olyckor eller katastrofer inträffar, sätts stora resurser till. Men när enskilda människor hamnar i kris, har samhället inte alls denna beredskap.
Då står den lilla människan rätt ensam.

Ibland känns det som om alla dessa öden gräver hål i min hjärna. Att man sen träffar en kollega, som precis har gått i pension och som ett brev på posten drabbats av en svår sjukdom, gör ju inte precis att tankeverksamheten minskar.

Nej, här och nu är det enda rätta. Lev här och nu. Vi har inte den blekaste aning om vad morgondagen för med sig.

Efter pausen

Har haft en ofrivillig bloggpaus denna vecka. Någon tid för bloggande har icke infunnit sig.
Ett par dagar spenderades i huvudstaden. Vi var ca 20 personer från arbetet, som konfererade och diskuterade i dagarna två.
På kvällen gjordes en guidad spökvandring i Gamla stan. Vi såg gamla hus och trånga gränder. Fick höra om blodiga slag och bestialiska mord. Dessvärre syntes inget spöke till.

Några arbetskamrater hyser stor skräck för spöken. Jag är naturligtvis motvalls och gillar spöken och hade sett fram emot att stifta närmare bekantskap med ett storstadsdito.

Efter dessa intensiva dagar har veckan rullat på i samma takt. Mycket på jobbet och superrolig körsång i torsdagskväll.
Denna termin kommer kören att få besök av Kikki Danielsson, så nu repar vi "Bra vibrationer" för fullt.

Min moder har anlänt till ett korttidsboende, och där var jag på besök igårkväll. Hon pratar mycket om att "åka hem", men när man pratar närmare om vad hem är, så är det inte lägenheten hon pratar om, utan något helt annat hem.
Jag har inte lyckats klura ut vad hon menar, men det är förmodligen något som ligger långt tillbaka i tiden.

Kattpojken Isai, har också varit på äventyr denna vecka. Han blev nämligen kastrerad i måndags och det har förlöpt helt utan komplikationer.
Han är lika vild och glad som förut, och som vanligt ständigt hungrig. Nu finns det en risk för övervikt, efter kastreringen, så en mer noggrann kosthållning är nog att föredra.

Helgen kommer att innehålla en del sång, en del besök hos mor och en stor del kattgos.
Och bloggläsning, inte minst!

I sjön

Lite stolt är jag över vad mina jobbarkompisar och jag har åstadkommit! Äntligen är projektet sjösatt och igång.
Igår informerade vi kollegor, i en fullsatt fullmäktigesal, om vårt arbete.

Och vi har det så trevligt på jobbet! Det är en ren fröjd att gå dit.

På tisdag och onsdag blir det dock ett litet avbrott. Då åker hela enheten som jag tillhör, på planeringskonferens i Stockholm.

Men först en lugn och avslappnad helg!

Nya utmaningar

Lite stel i benen är jag, efter gårdagens lopp. Men det var det värt. Är mäkta stolt över att jag genomförde det. Även om jag inte sprang, utan gick i rask takt istället.

Jag är en sån som gärna kastar mig in i utmaningar. Kan dock bli lite för ivrig ibland och nästan ångra mig när det väl är dags. Men det är ytterst sällan jag backar ur. Har jag bestämt mig för något, så genomför jag det. Envist, som en gammal åsna.

En ny utmaning är det snart dags för på jobbet. Nästa månad är det ett år sedan jag började som vårdplaneringssköterska. Nu blir det en utveckling av det arbetet.

Vi ska, i projektform, starta upp ett fast vårdplaneringsteam. Hittills har jag vårdplanerat med olika biståndshandläggare och olika paramedicinare. Och bara planerat för våra nya kunder.
Nu blir vi ett fast team på fem personer, som planerar för samtliga kunder.

Som vanligt när det gäller utmaningar, så är jag jätteentusiastisk och tycker att det ska bli fantastiskt roligt.

Jag tror också att just vi fem kompletterar varandra otroligt bra. Vi har en samsyn och en gemensam vilja att uppnå utsatta mål. Sen att vi också har väldigt roligt ihop, är ju bara en bonus.

Det ska också bli skönt att jobba i en mindre grupp, för är det något jag saknat under det här året, så är det just det.

Den första oktober kör vi igång. I dagsläget vet vi ännu inte var vi ska sitta och det finns även andra frågetecken som måste rätas ut.

Den främsta målsättningen för detta projekt och tillika ett mål vi måste nå fram till, är att minska kommunens kostnader för inneliggande patienter.

Vårt uppdrag är, att när en person är bedömd av läkare som färdigbehandlad på sjukhuset, ska vi ombesörja att det finns kommunala insatser under de första två veckorna, så att personen kan skrivas ut. Efter de veckorna, är det vad vi kallar hemmateamen som tar över.

Naturligtvis ska vi ge våra kunder det bästa möjliga omhändertagande, när de skrivs ut från sjukhusen.
Och det är en rysligt spännande utmaning det här.

Det här är ett "här och nu jobb", vilket passar mig perfekt, eftersom jag vid långvariga kontakter, lätt engagerar mig alldeles för mycket. Jag har svårt att sätta gränser där och vill inte ränna in i väggen en gång till.

Inte nu, när jag har upptäckt att det är mycket bättre att gå genom dörrar, istället för att krypa upp längs väggen.

Egna tassar

Imorgon är det dags för ett nytt besök på Minnesmottagningen, för min mor. Då får vi besked om resultatet av alla tester och analyser, som är gjorda.

Egentligen har jag inte alls tid att vara ledig och köra henne dit, men jag är ju så illa tvungen. Det får bli några timmar på förmiddagen, som jag får ägna åt det.

Nu har jag ju mycket tid att få igen, då det knappast blivit vare sig lunchraster, fikapauser eller hemgång i rätt tid under den senaste tiden.

Snart måste jag också införskaffa lite kattattiraljer. Det närmar sig nu. Den lilla krabaten ska hämtas om en och en halv vecka.
Jag ska dock inte skaffa en sån här vagn till honom. För det känns på nåt sätt lite överdrivet...
Han få nog ta sig fram på egen tass istället!