lördag, september 03, 2011

Motvillig acceptans

Det känns som om jag har kommit till ett läge av motvillig acceptans. Acceptans av hur mitt liv har blivit.
Att jag som är familjemänniska ut i fingerspetsarna, inte längre har någon familj. Att jag är ensamboende och inte har någon möjlighet att välja att inte vara det.

Jag har mina söner, som dock lever sina egna liv och sällan har tid att umgås med mig. Jag har min underbara väninna/arbetskamrat, som finns där i ur och skur. Jag har mina fina nätvänner, som jag i början av sommaren hade besök av och som också alltid finns där när jag sviktar. Det finns också några andra vänner, som jag träffar då och då.

Sen finns det några gamla vänner, som aldrig hört av sig under hela denna jobbiga tid. Dessa måste jag nu lämna bakom mig. Det finns ingen anledning att lägga energi på att sörja dem. Energi är min bristvara i dessa tider och måste användas med omsorg.

Under sommaren har jag drabbats av ryggskott och svår magkatarr. Min diabetes är i olag och nu måste jag börja med insulin som komplement till tabletterna.

Jag vet och förstår att dessa krämpor är ett svar på själsligt illamående. Det är därför jag måste acceptera och gå vidare. Inte fastna i något. Inte gå under.

Och kanske orkar jag blogga lite då och då igen.

Sen har jag ju Kezzi. Som växer så det knakar. Som är urtjusig och väcker uppmärksamhet överallt. Den här veckan börjar vi på valpkurs. Det kanske kan bli en nystart på mitt liv.

11 kommentarer:

Åsa! sa...

Det är i motvinden man ser vilka riktiga vänner man har. Och oftast visar det sig att de inte är så många...

Jag hoppas verkligen att din höst blir lite lättare för dig, tur du har din Kezzi som kräver din uppmärksamhet och skänker så mycket glädje! Husdjur är själsläkande!

Styrkekramar!

4U2 sa...

De som försvinner när de bäst behövs ... de skall man inte ens minnas!

Pennelina sa...

Jag tycker du gjort det otroligt bra! Fokusera på vad du vill ha ut av livet så ska du se att du snart är där :-D

Kramar från mig <3<3<3

Osloskånskan sa...

Åh...jag söker upp dig på FB, okej?

Kim sa...

Härligt att du sitter och knapprar på tangentbordet igen.
Jag finns alltid här för dig.
Puss.

Gunnar sa...

Kul att du skriver igen i din blogg! Du har verkligen haft det tufft och det är inte konstigt om du får sviter av det. Verkar som du håller på att hitta nya vägar framåt i alla fall!

Znogge sa...

I vissa situationer blir man väldigt medveten om vilka som är ens riktiga vänner.

Att bryta upp från ett långt förhållande är en stor omställning så inte är det konstigt att allt ställs på sin spets.

Men jag tror det kommer något gott ur det. Bara en sådan sak som en valpkurs...

Lycka till och kram!

Susjos sa...

Åh va härligt att se dej på bloggen igen! Valpkurs...det blir grejor det!
Kram till dej i massor..

Vicke sa...

ja, det kan vara en nystart för dig, ha en fin kväll nu

Eva sa...

Skönt att du är tillbaka i bloggen, men tråkigt att du inte är riktigt kry.
Skönt att du har din Kezzy och som älskar dig villkorslöst!

Kram!

kloktok sa...

Vet inte om du orkat läsa "Förluster" av Barbro Lenner-Axelsson. Om inte, tipsar jag om den. Du har ju förlorat mycket på kort tid... Finns mycket matnyttigt i den boken. Med motvillig acceptans är du en bra bit på väg i ditt förlust- och sorgearbete. Ja, för det är ju en sorg att förlora så mycket och försöka hitta fast mark att stå på igen...

Sköt om dig!
Fridens & kramen