Motvillig acceptans

Det känns som om jag har kommit till ett läge av motvillig acceptans. Acceptans av hur mitt liv har blivit.

Att jag som är familjemänniska ut i fingerspetsarna, inte längre har någon familj. Att jag är ensamboende och inte har någon möjlighet att välja att inte vara det.

Jag har mina söner, som dock lever sina egna liv och sällan har tid att umgås med mig. Jag har min underbara väninna/arbetskamrat, som finns där i ur och skur. Jag har mina fina nätvänner, som jag i början av sommaren hade besök av och som också alltid finns där när jag sviktar. Det finns också några andra vänner, som jag träffar då och då.

Sen finns det några gamla vänner, som aldrig hört av sig under hela denna jobbiga tid. Dessa måste jag nu lämna bakom mig. Det finns ingen anledning att lägga energi på att sörja dem. Energi är min bristvara i dessa tider och måste användas med omsorg.

Under sommaren har jag drabbats av ryggskott och svår magkatarr. Min diabetes är i olag och nu måste jag börja med insulin som komplement till tabletterna.

Jag vet och förstår att dessa krämpor är ett svar på själsligt illamående. Det är därför jag måste acceptera och gå vidare. Inte fastna i något. Inte gå under.

Och kanske orkar jag blogga lite då och då igen.

Sen har jag ju Kezzi. Som växer så det knakar. Som är urtjusig och väcker uppmärksamhet överallt. Den här veckan börjar vi på valpkurs. Det kanske kan bli en nystart på mitt liv.