När jag gick på gymnasiet, fanns det en tjej i stan som var min dubbelgångare. Inte bara det att vi hade långt ljust hår och stora glasögon, båda två. Utan det var allt, kroppen, ansiktet, vi såg ut som tvillingar.Många var det som tog fel på oss. I 20-årsåldern började hon dessutom att bli något av en kändis i stan. För mig, som är en sån som inte vill synas, var det ibland lite pinsamt, när folk trodde att jag var hon.
Sen blev hon ju rikskändis och då började folk i stan förstå, att hon som bodde kvar här, inte var den där kända politikern.
En annan likhet är också att vi båda blev mamma till två söner. Hennes är dock några år yngre än mina. Våra äldsta söner har förresten samma namn!
Otaliga är de foton, som jag har sett på henne genom åren och där jag hajat till. För det kunde nämligen vara jag på bilderna.
Tyvärr har jag aldrig pratat med henne och jag vet inte om hon var medveten om att hon hade en dubbelgångare.
Hennes öde tog mig väldigt hårt, eftersom jag på något sätt kände ett släktskap med henne.
Jag är helt övertygad om att Sverige hade sett annorlunda ut, om hon hade fått vara kvar hos oss.
