Att inte välja livet

Jag har nyligen läst Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Det är en tung bok, en bok man inte laddar energi ifrån. Tvärtom tar det en hel del energi att ta sig igenom den, för de tankar som hon förmedlar, är inte precis av det lätta slaget.

Hela hennes liv och tillvaro kretsar kring hennes fixering vid tanken på självmord. Hennes sjukliga fixering. För som titeln antyder, är det inte döden hon eftersträvar, hon är rädd för döden, utan hon vill helt enkelt inte leva.
Men eftersom alternativet till det är döden, så skapar det en ständig ångestkarusell hos henne.

Hon skriver att det är tanken på hennes barn, som avhåller henne från att ta livet av sig, men jag tror att det egentligen är dödsångesten som gör att hon lever vidare. För hon vill ju inte dö. Det är bara det att livet känns så grymt tungt.

Hennes psykiska sjukdom går i skov och jag kan tänka mig att hennes "friska" perioder präglas av ångest, över alla självmordstankar.

Boken är oerhört självutlämnande. Den är välskriven, men bitvis lite väl akademisk.
Har man ingen erfarenhet själv av psykiatrin eller psykiska sjukdomar, tror jag att man har svårt att ta till sig den. Det är lätt att då avfärda henne som en knäppgök, helt enkelt.

För hon är ju kvinnan som har allt, en underbar man, som älskar henne, trots alla svek hon utsätter honom för. Fantastiska barn, som verkar förstå att mamma är sjuk.
Framgång, både i det akademiska och det litterära livet. Oerhört vacker.

Ändå upplever hon livet som så gränslöst svårt. Och det är väl just det som är det svåra. Att förstå att man i den situationen, med hela livet serverat på guldfat, ändå kan bli så psykiskt sjuk, att man hela tiden låter tankarna kretsa kring just självmord.