Den tuffa sjukdomen

Igår var jag på en föreläsning om demens. Det var två anhöriga kvinnor, som delade med sig av sina erfarenheter av att leva med en demenssjuk person. Och gissa vad jag kände igen mig i mycket av deras berättelser.

Den första kvinnan berättade om sin make, som fick sin sjukdom i 50-årsåldern.
Den andra kvinnan var bara 23 år. Hennes mamma fick sin demens för 10 år sedan, bara drygt 40 år gammal. Den då tonåriga flickan fick under flera år ensam ta hand om sin sjuka mamma.
Det var en berättelse som fullständigt tog andan ur en. En tonåring ska inte behöva ta det ansvaret.

Båda dessa personer hade drabbats av frontallobsdemens, vilket jag också misstänker att min mamma har. Och naturligtvis tog det i båda fallen flera år, innan rätt diagnos blev satt.

Den här typen av demens är rätt diffus i början. Symtomen som finns kan också finnas vid neuropsykiatriska och psykiatriska störningar.
Det är inte minnesfunktionen som är störd, utan det är personlighetsförändringar och bristande omdöme, som är de största symtomen.

I slutfasen av sjukdomen, liknar symtomen de man får vid andra demenssjukdomar. De kroppsliga och mentala funktionerna avtar mer och mer. Det är också en 100%ig dödlighet i demenssjukdomar.

Någon behandling finns inte. Vid Alzheimerdemens kan man ev. bromsa förloppet något med bromsmediciner. Men vid frontallobsdemens finns ingen behandling.

Att vara anhörig till en demenssjuk är tufft. Inte minst för att det här är en långdragen sjukdom. När man sitter med facit i hand, så inser man att symtomen egentligen funnits i många år, innan man förstod att något var fel.
Att man kanske genomgått många konflikter med sin anhörig, som egentligen hade sin grund i att den anhörige faktiskt var på väg att insjukna.

Många gånger de senaste åren har jag faktiskt önskat att min mamma ska dö. Att hon ska få cancer, med ett snabbt dödligt förlopp.
Hon är ju inte min mamma längre, det har hon inte varit på många år. Nu är hon bara en fruktansvärt jobbig människa, som jag inte kommer undan.

En gemensam sak för de båda personerna, som det berättades om igår, och min mamma är bristen på ekonomiskt sinne. Jag förmodar att det är ett vanligt symtom, som det kanske inte pratas så mycket om. För att leva med en person som inte kan hantera pengar, är nästan något skämmigt.

Nu har jag tack och lov fått fullmakt, så jag kan styra pengaflödet lite grann. Jag har öppnat ett nytt konto, som min mamma inte vet om, där jag sätter in en del av hennes pension, så att det ska finnas pengar till räkningar.
När jag fick insyn i hennes ekonomi i december förra året, hittade jag räkningar som hon stoppat undan och flera hade gått till inkasso. Hon hade en uppsjö med prenumerationer, som jag naturligtvis sa upp, men nu har det dykt upp nya prenumerationer igen, eftersom försäljarna ringer till henne och hon tackar ja.

Ibland ska ni veta, har jag bara lust att fly. Bosätta mig utomlands och komma så långt bort från henne som möjligt.
Men jag är enda barnet, hon har ingen annan. Så självklart stannar jag. Åtminstone ett tag till.

Jorå eller nejrå

Jag hörde en diskussion om hur valutan euro egentligen ska uttalas. Ska man säga jorå, evrå eller eurå?
Jag har ingen aning. Nån som vet?

Lyset

För några månader sedan köpte jag mig en liten bil. En Renault Modus. Det är en bil med hög säkerhet och fantastisk komfort. Den är lättkörd och smidig. Så liten att den får rum överallt.

Enda nackdelen visar sig, när en glödlampa går sönder.
Man kan nämligen inte byta lampa själv.
Den måste in på verkstad, för hela fronten ska tas bort! Snacka om konstig konstruktion.
Tidningen "Vi bilägare" har tydligen utnämnt den till världens sämsta bil, när det gäller glödlampsbyte.

Jag var precis ner till verkstaden med min bil. Det här lampbytet kommer att göra ett stort hål i min plånbok. Suck!

Trist

Känner mig så ohyggligt håglös, eller vad man nu ska kalla det. Är egentligen lite piggare och mår skapligt, men har ändå ingen gaist.
Livet känns "blä" just nu.

Igår fick jag en rejäl utskällning, via mejl, av en man i samma föreningsstyrelse som jag sitter i. Allt beror på ett missförstånd. Men mannen lämnar både förening och styrelse pga detta.
Känns inte roligt att vara den som åstadkommit detta. Jag har förklarat hur jag menade och inte menade jag något illa. Men han känner sig angripen och anklagad av mig.

Jag har ansvarat för en försäljningskampanj och hade en hel del namn på listan, med personer som inte har redovisat pengar de fått in. Jag har bett dessa personer att snarast lämna pengarna till mig.
Den här mannen säger dock att han lämnat pengarna till mig, men han har inte bockat av sig på listan. Jag sa direkt att det var okey, det är säkert jag som har glömt bort att han lämnat in pengarna.
Jag har ingen som helst minnesbild av att jag har fått pengarna, men det är ingen stor summa. Jag kan ha blandat ihop pengarna med mina egna och jag kommer givetvis lägga denna summa till kassan.
Men det hjälper inte, han känner sig anklagad.
Trist, så det förslår!