Slappar i Strömstad

Nu är jag i Strömstad. Ska spendera hela helgen i denna västkustska stad. Anledningen till att jag är här stavas Citroen. Liten och grön är den. Och går som en klocka.

Mannen i huset ska nämligen på Citroenklubbens årsmöte och eftersom han gjort vissa uppoffringar (delar ju hus med en katt numer), så anser han nog att det är paybacktime för mig.

Jag brukar aldrig följa med på bilaktiviteter, men denna gång ville han ha sällskap med sig. För alla andra brukar ha sina respektive med.

Och Strömstad lät ju rätt okey, så jag svarade ja. Min tanke var ju förstås att kunna tillbringa en del tid på stranden, i solen. Men nuvarande väderlek ger inte mycket hopp om något slappt strandliv, även om solen faktiskt tittar fram just nu.

Isai är förstås med. Han har blivit riktigt berest och finner sig snabbt tillrätta på ett nytt ställe.

Ikväll blir det grillning vid stranden och imorgon står en guidad tur vid och på Svinesundsbron på programmet. Årsmötet på eftermiddagen hoppar jag över. Istället räknar jag med lite strandtid. Sen är både Isai och jag förtjusta i skaldjur, så det ska vi nog förse oss med.

Favoritgryn

En kompis dotter har fått tillökning. I form av små söta dvärgschnauzervalpar.
Det är min favoritras. Jag har själv haft två sådana genom åren.
De här små krypen har jag nu sett på bild, på Facebook, och gissa om jag blir sjuk av längtan.

Det är en härlig ras, en stor hund i liten förpackning. Trots sin litenhet är de respektingivande. Och de verkar själva vara omedvetna om hur små de egentligen är. De är lättlärda och gillar att jobba och göra saker med sin ägare.
Får jag någon gång möjlighet att skaffa en hund igen, så blir det förmodligen en dvärgschnauzer.

Den här helgen är jag gräsänka. Hela helgen. Mannen är nämligen på meckarmöte! Det är ett gäng Citroenfantaster, som ska träffas i Jönköping och mecka med sina gamla bilar.
Eftersom mitt meckarintresse är lika med noll, så avböjde jag att följa med.
Nej, jag har det bättre här, framför min lilla dator. Tittande på bilder på små söta hjärtegrynsvalpar.

Verkstad för en fru

Vad är det som händer, egentligen? I klimatet, i vädret? Nu snöstormar det för fullt.
Är man utomhus, får man passa sig för snöskred och is från taken. Är man inomhus får man passa sig för tak från taken.

Jag tror jag gör som makens bil. Den bara stannade på motorvägen förra veckan, la sig ner och dog helt enkelt. Inte en meter till jag åker, sa den.
Så nu är den på verkstan, där den blir ompysslad och omhuldad av diverse män.
Finns det ingen verkstad för vinterledsna fruar?

Ikväll är det chiball, men jag tvivlar på att jag kan ta mig dit. Det är inget väder för en promenad och maken har lagt beslag på min lilla minibil. Och jag är inte så säker på att han tar sig hem från Stockholm i tid, i det här vädret.

Är det nån som ska åka söder över, till värmen snart? Har ni då en stor resväska, ja jag menar en riktigt stor, för jag skulle nämligen kunna tänka mig att krypa ner där och leka fripassagerare.
För nu är inte det här roligt längre!

Bilar, bilar, bilar

Igår var jag till Skokloster. Där finns ett alldeles fantastiskt barockslott att titta på. Mycket märkvärdigt och välbevarat.
Men igår var det andra välbevarade saker som tilldrog sig största intresset. Det var ett evenemang som kallas "Kulturresan", som hade Skokloster som slutmål. En samling fantastiska veteranbilar, som åkt i samlad tropp från Stockholm.
Den ena bilen blankare än den andra. Många förare och passagerare var iklädda tidstypiska kläder.
Nu är jag väldigt dålig på bilmärken, men håll till godo med skönheterna ändå! Klicka på bilderna, så blir de större.






Bilen ovan är en Citroen. Det vet jag bestämt!

Nedan kommer en bil som var i en klass för sig.


Den här bilen måste vara pricken över i:et, juvelen i kronan m.m. En helt otrolig Rolls-Royce, som färdats ända hit från Irland.

Lördagkväll

Igår kväll tog vi Lilla Krusbäret och åkte en tur i bygden. Det mest spännande som hände, var att vi fick bensinstopp. Inte möjligt, hävdade maken. Jo, ganska troligt, sa jag.
Och se, den lilla bilen piggade på sig, när den fått påfyllning från reservdunken.


När vi var nästan hemma i stugan igen, beordrade jag maken att kliva ur och hämta en sten, som låg vid vägkanten. En sten som jag har tittat på varje dag och blivit mer och mer förälskad i.
Maken tittade på mig med den där blicken som säger, att nu är du inte riktigt klok igen.
Men stenen togs hem och ligger så fint på altanen nu.

Sen tittade vi på " Hotel Rwanda", och insåg hur små våra bekymmer är och hur lite vi vet om världen runt omkring.
En bra film och en bra väckarklocka!

Att göra mannen glad

Nu är det mannen i familjen som är deppig och håglös. Han har nämligen förbaskat ont i ett knä. Han hade trott att han skulle kunna löpträna varannan dag under semestern, men han har för länge sen fått ge upp de planerna.

Inte heller kan han hålla på och pula och greja vid stugan, som han är van vid. Han har ju så oerhört svårt att sitta still och göra ingenting.
Nu har han inget val, stillasittning är det som gäller. Och beställning av läkartid på måndag. Det har jag tjatat om ett tag nu, och äntligen inser han själv, att han måste gå till doktorn, för att se om något kan göras åt det onda knäet.

För att muntra upp honom har jag bokat bord på en kinarestaurang i Stockholm, med gott rykte, till imorgonkväll.
Vi får helt enkelt ta hans ögonsten, Gula Faran eller Lilla Krusbäret, kärt barn har många namn, och ge oss ut på en liten tur imorgon igen.
Och kanske, kanske blir han gladare när han får åka i sin favoritbil och äta en god middag på lokal!

Makens nya älskling

Maken har skaffat en ny kärlek. En liten och nätt skönhet, med formerna på rätta stället. Den nya följde med oss hem från Skåne och ska alltså bo här. Se bilden.

Den puttrade runt med oss under några fina dagar i Malmö, Ystad och Lomma. Verkligen underbara ställen att besöka.
Sen puttrade vi hemåt, i drygt 60 mil. Den gick som en klocka, inga besvär alls. Väcker uppmärksamhet gör den också, folk skrattar och vinkar.

Idag har maken födelsedag. Den tillbringar han under huven, på ovan nämnda bil. Mellan skurarna. Ibland kommer han inspringande och berättar glatt att han hittat någon ny skruv, eller fjäder eller spak, som han inte sett tidigare.

Mina kommentarer om att en sån bil i det närmaste kräver en liten käck hund, för att bli fulländad, har han inte mycket till övers för.

Nä, hans lycka är gjord nu och det var en rejäl födelsedagspresent han köpte till sig själv!

Upp och ner

Jag har varit slarvig. Fördömt slarvig. Med kosten. När jag fick magsårsont i magen, för ett tag sedan, var Tofulineglass (tål inte mjölkprotein) i stort sett det enda jag kunde äta. Och det har jag fortsatt med, inklusive jordgubbar. Varenda dag!
Det är ingen exemplarisk kost för en diabetiker. Nu har sockret stuckit iväg upp igen. Med åtföljande symtom som, mer sudd i ögonen, ökad trötthet, mer ledvärk och frusna fötter. Tänk er när det är 30 grader varmt och jag sitter med strumpor på och benen och fötterna inlindade i en filt.
Jaja, som man sår, får man skörda. Det stämmer verkligen när det gäller en sjukdom som diabetes.

Imorgon försvinner jag ett tag från bloggen. Vi ska åka ner till Skåne, under några dagar. För min del ska jag shoppa och strosa i Malmö, ev. åka över till Köpenhamn, maken ska titta på en bil i Åhus. Han har ju fått för sig att ha ska ha en Citroen 2CV, och brukar sitta och dregla framför Blocket ibland.
Nu har han hittat två dylika bilar i Åhus och ska alltså titta på dessa.
Lillsonen med flickvän ska åka med ner, för de ska till Malmö och klättra. De var nyligen uppe i Älvdalen och klättrade och jag antar, och hoppas, att bergen i Skåne är betydligt mindre!

Askonsdag

Bild: Ashes & Snow

Har ni klätt er i säck och aska idag? Och ristat ett kors av aska i pannan?
Nej, det har inte jag gjort och inte har jag inlett fastan heller. Det får gå ändå.

I min almanacka kan jag se att Lotus Seven har namnsdag. För det är en almanacka där även bilar har namnsdag.
Så har du en LS, får du klappa den lite extra! Och inte strö aska på den.

Dagens födelsedagsbarn

Kolla filmen. Drömbilen i den här familjen.
Så tokiga är vi.

GAAH!

Idag har jag fått ett brev. Från polisen. Innehållande en bild på mig, tagen av en fartkamera. Jag har kört 96 km/h, på en 90-väg. Böterna är på 1500 kr.

Suck! Jag som är så noga med att hålla hastighetsbegränsningarna. Men här har jag tydligen trampat lite för hårt på gasen.

Och 1500 kr skulle man kunna ha mycket roligare för. Speciellt nu, när jag ska börja plugga snart och inte kommer att ha någon inkomst alls.

Nu ska jag dra nåt gammalt över mig!

Värmen

Värmen är svår att uthärda för både människor och djur. Värst utsatta är grisar och hundar.

Grisar är som vi, blir stingsliga och irriterade i värmen. Hamnar lätt i bråk.
Hundar blir trötta och slöa. Kan drabbas av allvarliga vätskerubbningar.

Och kom för all del ihåg, att aldrig lämna din hund i bilen under varma dagar. Den blir på kort tid en dödsfälla.
Lämna inte din gris i bilen heller, för den delen.

Regnbåge

Nu har vi åter haft en lugn helg vid stugan. Vädret har varit halvbra, så jag har mest varit inomhus. Jag har läst mycket, för att inte tala om sovit mycket. Tycker att jag är trött för jämnan.

Igår fick maken syn på en annons med drömbilen, en Citroen 2 CV. Jag gillar också den sorten, men kan nog överleva utan en dylik. Maken däremot, har fått för sig att han bara måste ha en sådan. Nu fanns den här bilen 14 mil härifrån, i Falun, men det var inget som avskräckte honom. Alltså satte vi oss i bilen igåreftermiddag och åkte norröver.
Bilen var jättefin och hur söt som helst. Vi får se hur det blir, om gubben slår till eller inte.

Jag läste att en tromb drog fram över Avesta igår. Det var dock inget som vi såg något av. Däremot såg vi den mest fantastiska regnbåge, eller rättare sagt två stycken, när vi nästan var hemma igen. Himlen var otroligt vacker, med dessa enorma bågar. Det var många bilister som stannade efter vägen, för att titta och fotografera. Jag hade som vanligt ingen kamera med mig.

Nå, vad tycker ni om en sån här bil (se bilden)? Det är dock inte den bilen vi tittade på, på bilden.

Nörd

Förra veckans energi tog hastigt slut i fredagskväll. Som om man sticker hål på en ballong ungefär. Poff!!
Jag blev plötsligt kanontrött och gick till sängs redan 19.30. Sov som en stock till kl. 7 igårmorse. Då var jag dock pigg som en mört och fylld med ny energi. Maken skulle åka till Stockholm, för att hälsa på en kollega, som har ett garage, där man säljer bildelar och gamla bilar. Nu är mitt bilintresse inte särskilt stort, men jag beslöt mig för att åka med och gå på stan istället.

Först gick jag en rundvandring på Streetmarknaden på Söder, sen fortsatte jag med en långpromenad i nämnda stadsdel.
Jag tycker om alla små butiker där. Avskyr att gå i stora gallerior och köpcentran. Jag blir alltid kissnödig och hungrig, när jag kommer till dylika ställen. Något psykologiskt förstås, men jag känner mig inte bekväm när det är för stort och för mycket folk.

Min man blir ofta galen på mig, för att jag har så mycket fixa ideér och är, som han säger, så osocial. Jag har svårt att kallprata och drar mig ofta undan och är för mig själv.

Något som alltid förundrar mig är, att det nästan alltid är folk som börjar prata med mig, när jag går på stan. Alltså helt okända. Jag tycker att det är trevligt och svarar naturligtvis artigt.
Men jag undrar varför de börjar prata med mig? Vad utstrålar jag? Jag förmodar att det inte syns på utsidan hur pass blyg och osocial jag är.

Idag vaknade jag också tidigt. Kvart i 7. Av en ilsken telefonsignal. Jag trodde att maken, som redan var uppe, skulle svara. Men det visade sig att han var ute på morgonpromenad. Så när jag hade stapplat ner för trappan, hade personen i andra änden redan lagt på luren. På nummerpresentatören stod det "skyddat nummer". Genast började tankarna mala. Knappast en försäljare, som ringer vid den här tidpunkten. Hade det hänt barnen något? Det har dock inte ringt någon mera gång, så jag antar att det inte var något viktigt. Men olustigt känns det.

Vill du veta om du är en boknörd? Gå in här och gör det skojiga testet. Jag blev 57 % boknörd.

Tavlan

Här kan ni se den lilla tavlan, som jag köpte på konstrundan. Det är en erkänt skicklig konstnär, som heter Helena Larsson, som har målat den. När man ser den i verkligheten, ser man ljuset och djupet i den. Den är riktigt, riktigt fin.

Idag var jag med om en otäck händelse. Jag var ute på hembesök och åkte på landsvägen utanför stan. Då ser jag en bil komma emot mig, den kör i mitten av vägen. Ju närmare mig den kommer, desto mer kör den över på min sida. Till slut ligger den helt på min körbana och kör rakt mot mig. I sista stund kastar jag bilen åt sidan, för att på så sätt undvika en krock. Jag ser sen i backspegeln att bilen fortsätter på fel sida, bilarna som kommer efter mig får också slänga sig åt sidan.
Jag hann uppfatta bokstäverna på registreringsskylten. Jag stannar och ringer till polisen, som lovade att genast skicka ut en bil.
Jag undrar om det var en självmordskandidat eller galning? Hoppas i alla fall att polisen fick tag på bilen och föraren, och att det inte hände någon olycka.

Om man bortser från denna händelse, så mår jag riktigt bra. Fick en ny blodtrycksmedicin för ett par dagar sen och den verkar fungera.
Så nu finns det hopp om livet igen!

Lyset

För några månader sedan köpte jag mig en liten bil. En Renault Modus. Det är en bil med hög säkerhet och fantastisk komfort. Den är lättkörd och smidig. Så liten att den får rum överallt.

Enda nackdelen visar sig, när en glödlampa går sönder.
Man kan nämligen inte byta lampa själv.
Den måste in på verkstad, för hela fronten ska tas bort! Snacka om konstig konstruktion.
Tidningen "Vi bilägare" har tydligen utnämnt den till världens sämsta bil, när det gäller glödlampsbyte.

Jag var precis ner till verkstaden med min bil. Det här lampbytet kommer att göra ett stort hål i min plånbok. Suck!