Oflyt

Det känns som om jag är i en svacka nu. Oflyt. Eller nedåtgående spiral.
Jag klantar till det mesta. Glömmer bort. Tappar bort.
Olidligt trött. Ont överallt. Yr i huvudet.
Riktigt eländig är jag, tjock och ful också. Kan snart inte komma på något mer negativt att skriva.

Vilket hemskt inlägg det här blev. Lovar att nästa ska bli bättre.

Lösning

Problemet jag skrev om i mitt förra inlägg, verkar ha fått en lösning.
Jag ringde upp patienten, för att informera om att någon annan kommer att göra hembesöken från nästa vecka. Jag hann dock inte säga något, utan patienten informerade mig om, att nu skulle krämpan behandlas på ett annat sätt. Patienten hade fått tips av en bekant, om hur detta kunde göras.
Jag invände direkt att jag inte kan göra så, jag måste göra som det står i ordinationen från specialistmottagningen. Vill patienten göra på sitt sätt, så får det bli utan min medverkan.
Och så får det bli. Jag har meddelat mottagningen att patienten nu utför behandlingen själv och att jag inte tar något ansvar.

Det känns så bra, att det blev så här. En stor, tung sten har fallit från mitt hjärta.

Jag tycker att man som vårdpersonal inte ska behöva stå ut med vad som helst. Patienten har alltid rätt, säger man, men ibland går det för långt.
Det är en sak om den sjuke har hjärnskador och hjärnsjukdomar. Då får man acceptera en personlighetsförändring och försöka göra det bästa av saken.
Men har patienterna hjärnans funktioner i behåll, kan man inte behöva acceptera att bli utsatt för kränkningar och obehag. Och det är tyvärr inte ovanligt att folk beter sig riktigt illa.

Glädjande nog är dock de flesta patienter samarbetsvilliga och tacksamma för att få hjälp. Annars skulle man aldrig orka arbeta inom vården.

Hjärnkollaps

Tänk vad mycket det finns i världen, som man går omkring och är uppretad över. Alltid är det någonting. Det är läget i Burma, avrättningar i Kina, barnens situation i fattiga länder, ungdomars ökade våldsbenägenhet, klimatförändringar, krig och konflikter osv osv.
Det blir bara mer och mer. Det känns som om min hjärna är full nu. Hårddisken här uppe kan inte ta emot mera.

Så fort jag slår upp en tidning eller sätter på ett nyhetsprogram så är det mord, död, våld och förstörelse, som möter mig. På något sätt känns det som om jag snart kommer att bli likgiltig, inför det som händer. Att avtrubbning blir en slags räddningsplanka. Och det är skrämmande!
Om människor avtrubbas och inte längre orkar reagera inför det hemska.

Men det kanske är jag som är överdrivet känslig. Jag vet inte. Men det är som om jag inte kan ta emot mer elände snart.
Vad tycker ni? Hur känner ni det? Hur gör ni för att orka?