Det som hände

Vad var det som hände egentligen? Hur har jag kunnat rasa ner så i botten, när jag trodde att jag var på väg upp?

Teamet (5 pers) som jag jobbar i, var igår kallade till möte i kommunhuset. Vi skulle träffa förvaltningschefen, 2 andra höga chefer och MASen (medicinskt ansvarig sjuksköterska).

Mötet pågick hela förmiddagen och vi fick oavbrutet under dessa timmar höra hur fel vi arbetat när vi ifrågasatt läkarnas bedömningar att patienter är utskrivningsklara. Det har varit döende patienter med ytterst avancerade sjukdomar. Vi har haft vårdplaneringar och känt att de här människorna kan vi inte låta komma hem till kommunal vård. I många fall har de avlidit 1 eller 2 dagar efter vårdplaneringen.

Vi fick höra att vi varit alldeles för empatiska och ställt oss för mycket på patienternas sida. Vi ska tänka oempatiskt och kliniskt.

Och att om en patient dör i transporten så gör det inte något, för man vet ju aldrig när någon ska dö.

Förvaltningschefen berättade också mycket ingående hur man gör när man köper ut en personal från förvaltningen.

Vi fick också veta att en dag senare den här månaden, ska vi gå på möte igen, då kommer förutom dessa chefer, även ett antal chefer från sjukhuset att närvara.

När vi trodde att mötet var avslutat, så kvarhölls jag ensam med cheferna. Det hade ju tagit flera timmar och jag höll på att få en insulinkänning.

Då säger MASen till mig att hon fått klagomål på mig. Att en chefsöverläkare på sjukhuset läst den här bloggen och skickat henne långa urklipp.

Och att skriva som jag gjort var inte lämpligt, eftersom jag i mina inlägg kritiserat landstinget.

Jag skulle också vara medveten om att mina blogginlägg kan komma att vändas mot mig vid nästa möte.

Efter mötet var vi alla 5 chockade och hungriga. Mitt blodsocker var i botten. Vi var som förlamade resten av dagen. Kvällen tillbringade jag i någon slags dimma och jag satte genast igång med att låsa bloggen och mina facebookinlägg.

Nu måste vi hitta en strategi, hur vi ska gå vidare. Vi vet att vi sitter riktigt, riktigt löst.

Lite kuriosa i sammanhanget, är att den chefsöverläkaren som läst mig blogg, är gift med kommunalrådet .....som alltså är vår högste chef i kommunen. Tänk efter vad det innebär!

Vägs ände

Ni som följt mig länge, vet att jag en gång i tiden rände rakt in i väggen. Jag hade inte tagit min kropps signaler på allvar, utan en morgon när jag vaknade tog jag mig inte upp ur sängen.

Att gå till jobbet fanns liksom inte på kartan. Jag grät och grät. I veckor. I månader.

Var som ett totalt vrak.

Skickades till psykolog på företagshälsovården, som direkt konstaterade utmattningsdepression. Ja, det får visst inte heta utbrändhet ....

Men jag kom tillbaka, kunde börja jobba igen. Fast jag blev tvungen att byta arbetsplats. För det var ju så att det var jag som var förändrad. Arbetsplatsen var densamma. Arbetstyngden likaså.

Efter det har jag varit oerhört observant på tecken på att jag är på väg in i samma felspår. Ända tills nu.

Nu har jag inte varit observant nog. Jag har givit signaler, men sådana uppfattas främst av de som själva varit där.

Jag har haft ett extremt tungt år. Med dödsfall och skilsmässa. Med extrem arbetsbelastning under hösten.

Patienterna som vi förväntas ta hem från sjukhusen har denna höst varit oerhört sjuka. I många fall har de varit "terminala", vilket innebär enormt kort förväntad överlevnad.

Jag är ensam sjuksköterska på min enhet och ska själv ta beslutet att dessa kan tas om hand i kommunal vård.

Patienternas anhöriga är i kris och kan för sitt liv inte förstå varför deras anförvant inte kan få sluta sina dagar på sjukhuset. Och det kan inte jag heller. Jag har sagt nej så många gånger och hamnar då alltid i en slitsam konflikt med landstinget.

Nu känns det som om jag kommit till vägs ände. Framför mig står väggen. Bakom och på sidorna står också väggen.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till.

Ger inte upp!

Mitt bloggeriande har som vanligt fått stryka på foten. Allt är så intensivt på mitt arbete, att energin inte riktigt räcker.

Det här med att landstinget vill skriva ut svårt sjuka patienter som ligger för döden bara fortsätter och fortsätter. Där sitter jag som den mest enfaldiga sjuksköterskan och berättar för chockade anhöriga att vi har blivit kallade till vårdplanering för att deras anförvant måste ut från sjukhuset.

Fast nu börjar det hända saker. För det här ser ut som en trend. Flera gånger i veckan har vi likartade vårdplaneringar. Jag skriver avvikelserapporter så att systemet snart kraschar. Men nu har vi blivit lyssnade på. Ledningen har tagit tag i saken och brev ska skickas till landstingsledningen. Länets s.k. MASar (medicinskt ansvariga sjuksköterskor) har också fört problematiken till en högre nivå.

Vårt landsting ska spara 181 miljoner! Vem som helst kan räkna ut att det är ett faktum som har påverkat landstingets ändrade förhållningssätt till de svårast sjuka. Ut med patienterna till kommunen bara!

Det här är en skamfläck för vårt välfärdssamhälle. Att människor som har ett par dagar kvar av sitt liv, ska behöva kämpa för att få en plats att dö på! Och jag kommer aldrig, aldrig vika mig. Jag kommer att kämpa för de här patienterna till den dag jag själv dör. Det är min fulla och fasta övertygelse.

Vart är vi på väg?

Snart får jag ont i magen varje gång jag ska säga till en patient, att jag blivit kallad till sjukhuset för att göra den medicinska planeringen inför patientens utskrivning.

För saken är den, att en stor del av patienterna som vi ska planera ut nu för tiden är ohyggligt svårt sjuka. De är nydiagnostiserade, med avancerad obehandlingsbar cancer. De och deras anhöriga har fått en diagnos. Inget mer. Hemgång har inte diskuterats. Men de ska ut från sjukhuset. De får inte uppta en plats på en akutavdelning.

Och där sitter jag och pratar om utskrivning med patienter och anhöriga i chock. Det är så grymt jobbigt, ingen kan ana hur det känns. Anhöriga som gråter och är förtvivlade. Som bönar och ber om hjälp. Patienter som inget hellre vill än att stanna på en sjukhusplats. Anhöriga som inte för någonting i världen orkar ha en dödssjuk anförvant i hemmet.

Vad gör jag? Jo, jag säger nej. Vi tar inte hem patienten. Vilket naturligtvis leder till kontroverser och konflikter med landstinget.

Men jag måste ta det. Jag skulle inte kunna leva med att göra något mot en dödssjuks vilja. Det här är de sista veckorna, ibland till och med sista dygnet, i en persons liv. Jo, flera patienter har dött dagen efter vårdplaneringen. Och det är skamligt! Det sista dygnet ska patient och anhöriga behöva kämpa för en vårdplats.

Vart är vi på väg?

Cancervården, en skamfläck!

Man kan bli utslängd från sjukhuset om man har en nyupptäckt, sen en vecka, avancerad cancer. Då kan man utslängd till kommunen.

Varken patient eller anhöriga får prata med någon. Det blir vi i kommunen som får ta det svåra samtalet.

Det är för jäkligt!

Tack och lov lider jag brist på prestige och kunde slå näven i bordet och stampa med foten. Vara besvärlig. Säga emot. Säga nej!

Men så får man inte behandla människor. Människor i svår chock och kris.

Det är cancervården idag, 2011. Många gånger en skamfläck på landstingets karta.

Nu är jag arg igen ...

Jag fick börja med insulin för några dagar sedan. Och fick en smärre chock. Jag blev så pigg! Tröttheten var som bortblåst. Dimsynen likaså. Kommer ihåg att jag upplevde samma fenomen, när jag fick insulin under en av mina graviditeter.

Dock ropade jag hej, en aning för tidigt. För det tar tid att få in rätt dos. Jag fick sluta med en av mina blodsockertabletter, samtidigt som jag började med insulinet. Och när effekten av den tabletten gick ur kroppen, steg mitt blodsocker igen och tröttheten kom tillbaka.

Så nu har jag ökat på dosen lite mer än farbror doktorn ordinerat. För tålamod kan jag ha i många sammanhang. Men jag har svårt att öka på saker så där lite bitvis.

Snabbt och effektivt ska det vara, i alla sammanhang. Sån är jag.

Annars är jag mest uppretad över hur vårt landsting sköter de svårast sjuka. Eller inte sköter ...

Utan kastar ut patienter till oss i kommunen. Trots att landstinget har specialistkompetensen. Man har geriatriker, psykiatriker, logopeder, kuratorer, psykologer etc etc.

I kommunen är sjuksköterskan den med högsta medicinska kompetensen.

Och vi ska ta hand om de riktigt svåra fallen. Den ekvationen går inte ihop.

Nej, det här retar upp mig så vansinnigt. Jag skriver avvikelserapporter, men känner inte att det leder någonvart.

Någon kanske kommer ihåg att jag skrev brev till 18 landstingspolitiker angående cancervården. Jag fick svar från 1 ....

Det visar vilket engagemang de har som styr över landstinget. Eller brist på engagemang, rättare sagt.

Funderar faktiskt på fullaste allvar att engagera mig politiskt. Tyvärr vill jag inte gå med i det parti som svarade mig, utan jag får se mig om efter ett annat lämpligt parti.

Inget stoppar mig

Jag har nu fått lite distans till det som hänt i veckan. Till TV-intervjun och all uppståndelse runt den.
Ingenstans, vare sig i intervjun, insändarna eller i breven till politikerna, har jag på något sätt kritiserat min arbetsgivare, kommunen. Utan jag har framfört mina åsikter som privatperson och undertecknat allt med mitt namn. Inget annat.
Att då få kritik för att man är en engagerad person, kan kännas både bittert och surt.

Men inget, inget, inget kan få tyst på mig när det gäller mina hjärtefrågor. De cancersjuka och deras anhöriga är en oerhört svag och utsatt grupp. I deras situation har man varken ork eller energi nog, för att strida för sina rättigheter.

Efter TV-intervjun fick jag bland annat ett mail från en man, som berättade om hur hans hustru tvingats genomleva sin sista tid med oerhörda smärtor. Nonchalerad av läkarna. Det gör mig mer än heligt förbannad.

Så jag ska fortsätta sprida mitt budskap. Att de svårt sjuka ska behandlas med värdighet, respekt och få möjlighet att själva välja om de vill vårdas i hemmet eller på sjukhus.

Det går

Vilka märkliga dagar det har varit! Att se sig själv på TV hör ju inte precis till vanligheterna.

Jag har fått otroligt mycket stöd bland till exempel blogg- och facebookvännerna. Är innerligt tacksam för det.

För någonstans i mitt naiva inre trodde jag kanske att min arbetsgivare skulle uppskatta en engagerad medarbetare. En medarbetare som står på de svagas sida, i det här fallet de cancersjuka och deras anhöriga.

Tyvärr blev det inte så och det har slukat min energi totalt.

Så iordningsställandet av min nya lägenhet har fått stå åt sidan. Jag har fått lägga i stora bromsen. Jag har gått in i väggen en gång och utsätter mig aldrig för det igen.

Det går utmärkt att leva bland ouppackade kassar och kartonger. Lite trist är det, men det går. Tids nog hinner jag packa upp.

Jag i TV!

Nu har jag gjort TV-debut. Att de sen har gett mig ett annat förnamn får jag väl stå ut med!

Det är en viktig sak jag tar upp och jag kan bara hoppas att det kanske leder till någon förbättring så småningom.

Brev till politiker

Jag har fått en ny "hobby"! Brevväxling med politiker. Eller inte riktigt brevVÄXLING, för kommunikationen är rätt ensidig. Från min sida.

Det är så här att jag på senare tid, i mitt arbete, fått erfara att mycket svårt cancersjuka patienter inte längre har så stora möjligheter att få vårdas i livets slutskede på sjukhus.

På grund av platsbrist, vill sjukvården skriva ut dessa. Och man drar sig inte ens för att ange denna orsak till anhöriga.
Anhöriga som i många fall befinner sig i svår kris. Anhöriga som kan få höra att de får lov att flytta hem till patienten och sköta om sin anförvant i hemmet.

Igår skrev jag mail till 8 landstingspolitiker. Fick svar av 1. Som i svaret bara hänvisade till en annan politiker. Så idag fortsatte jag. Skrev till ytterligare 10 politiker.

Vi i kommunen kan mycket väl vårda dessa patienter i hemmen, bara vi får ordentliga ordinationer vad gäller till exempel läkemedel och näring. Tyvärr brister det där. Sjukhusen har liksom inte tänkt på vad patienten behöver efter utskrivning.
Och, det viktigaste av allt, patient och ev. anhöriga måste själva vilja att vården den sista tiden i livet ska ske i hemmet. Många vill inte det. Många vill befinna sig på sjukhuset istället.
Men som sagt, där vill man helst skriva ut patienterna.

I mina mail har jag påtalat att detta tillvägagångssätt inte är acceptabelt.

Slår mig för bröstet

Idag måste jag nästan skryta lite och självgott slå mig på bröstet. I lokaltidningen finns nämligen en artikel, som har en avvikelserapport skriven av mig som upphov.

Jag är ju kommunanställd och till exempel avvikelserapporter diarieförs och allt sånt gås tydligen igenom av pressen. För att de ska hitta uppslag till artiklar.
Det är inte alltid så roliga artiklar, eftersom massmedia gärna slår upp sånt som är negativt för vården. Jag antar att dagens artikel, inte uppfattas som särskilt positiv av en del. På landstinget.

I mitt nya jobb, som jag för övrigt stortrivs med, jobbar jag enbart med vårdplaneringar. Jag är på sjukhusen och planerar eller i kundernas egna hem. De som kommunen ger vård och omsorg, kallas i vår kommun för kunder.

När vi planerar på sjukhusen, är det en klar fördel och faktiskt rättighet enligt mig, att vi får sitta ostört. Kunden och i de flesta fall dess anhöriga, ska då prata om sin fysiska och psykiska hälsa, för att vi på bästa sätt ska kunna ge vård och hjälp i hemmet.

Att då bli hänvisad att ha dessa möten i dagrum eller matsal är inte acceptabelt. Med andra patienter, anhöriga och personal som springer runt omkring en.

Hur roligt är det att i en sån miljö berätta att jag på grund av prostataproblem kissar på mig och behöver hjälp att byta blöja eller att jag på grund av tarmcancer får diarré och inte alltid hinner till toaletten i tid.
Det är kränkande och förnedrande att behöva dra sånt inför öppen ridå. Det är också dålig respekt mot oss som kommer från kommunen, att inte låta oss genomföra planeringen ostört.

Så sånt skriver jag avvikelserapporter om. Och nu har det alltså kommit in i tidningen. Bra, tycker jag. Jag är ytterst mån om mina kunder och kan det här leda till förbättringar, så är det helt okey att tidningen skriver om det.

Lam anka

Det lilla byhålelasarettet hade till nyligen, en mycket omtyckt och populär sjukhuschef.
Vad gör man med såna personer? Jo, man ger dem sparken. Bara så där. Rätt av. Från den ena dagen till den andra.

Och biträdande chefen för det stora storebrorssjukhuset, skickar runt ett mail, bland annat till den berörde numer f.d. chefen. I det mailet står det bland annat att den populäre personen är en "lam anka" och att han kan ägna sig åt att "mata duvor".

Jag och många med mig är övertygade om att vårt lilla lasarett står inför en nedläggning. Första spiken i kistan är stängningen av akuten på nattetid från den 1:a februari.
Sen stänger man köket. Maten ska istället transporteras på vägen, från en annan grannstad.
Miljötänk eller?

Det är inte lätt att vara liten lillebror i det stora tunga landstinget.

Jag brinner

Jag jublar och hjular. Ja alltså, jag hjular mentalt, inte bokstavligen. Det klarar jag inte.
Det jag är så glad över, är det nya uppdrag som jag har fått av arbetsgivaren.
Jag brinner för god kvalité i det vi utför. Och nu får jag verkligen arbeta för att kvalitén ska öka. Jag är överlycklig över att arbetsgivaren har gjort den här satsningen.

I dessa bistra ekonomiska tider, är det lätt hänt att kvalitén får stå åt sidan, men här har man faktiskt tänkt ett steg längre och tagit till sig att kvalité lönar sig i längden.
Att det faktiskt kan generera goda inkomster i slutänden. Det som vi på golvet har predikat i åratal.
Jag är helt enkelt skitglad!

Och ikväll är det kören igen. Om jag bara slipper p-böter den här gången, så blir allt perfekt.

Skitdag

Idag är en sån där skitdag, som man helst vill stoppa ner i en påse och slänga. Ja, även lördagen och söndagen kan få stoppas ner i den påsen.

Nu är jag less på det här gråtrista vädret. Vill ha ljus, ljus och åter ljus.
Och jag vill inte ha ont i foten eller sudd i ögat längre.

Sen vill jag att vården ska präglas av kvalité. Jag vill inte att kritiserade vårdbolag, ska få ta över verksamhet efter verksamhet.
Jag vill inte att kommunerna ska spara och skära ned på omsorgen för äldre och svårt sjuka personer.
Eller att långvarigt sjuka ska tvingas ut i en arbetsmarknad, som dels inte finns, dels inte kan erbjuda ett arbete med de rätta förutsättningarna.

Vi lever i landet med de högsta skatterna, men det märks sannerligen inte.
En mycket stor nedrustning av välfärden är på gång.
Det är som att marken skälver under våra fötter.

Två vilsna vrak

Imorgon har jag lovat att skjutsa min mamma till Lasarettet. Hon ska på återbesök på hjärtmottagningen.
Jag hoppas innerligt att jag orkar stå på benen, så vi kommer fram till rätt ställe och i rätt tid.

Min mamma har sen några år tappat en del funktioner. Bland annat har hon inget omdöme och ingen insikt kvar, när det gäller till exempel utseendet. Hon ser ärligt talat ut som ett gammalt vrak.

Trots att jag borde vara proffs på det här, så är det här något som är svårt att hantera. När man är anhörig är man lika tafflig som vem som helst.

Nåja, imorgon är vi två vrak som kommer till sjukhuset. Frågan är om vi kommer ut därifrån?

Upp och ner

Vilken erbarmligt tråkig helg. Eftersom jag jobbar så mycket helger, vill jag alltid att mina lediga helger ska vara roliga. Det kan man inte säga att den här helgen har varit. Kallt, blåsigt och regnigt väder.
Har varit inomhus i stort sett hela tiden. Gått några kortare promenader med LillaVovven. Hans hjärtsjukdom börjar ta ut sin rätt nu. Han blir överlycklig när jag tar fram kopplet, men kroknar rätt fort. När vi kommer hem från en promenad är han helt slut.
Han sover faktiskt hela tiden, förutom när det vankas promenad eller mat. Aptiten är det inget fel på.

Nu har jag två solrosbröd på jäsning. Det är ungefär det enda roliga med den här helgen. Nu låter jag riktigt deppig och gnällig.

Imorgon ska jag till gynekologen. När jag var på cellprovstagning häromdagen, upptäckte barnmorskan att min livmoder är väldigt svullen. Det var ingen nyhet för mig precis. Jag har länge gått omkring med en mage som ser misstänkt gravid ut. Inte roligt i min ålder.
Jag vet att jag har mycket myom, muskelknutor, och förmodligen är det dessa som växer och breder ut sig. Det trycker också på urinblåsan. Jag känner mig ständigt kissnödig.
Jag tänker själv föreslå att man tar bort hela paketet. Har liksom ingen nytta av en livmoder längre.

På tal om deppighet, läste jag i Expressen, att man uppfunnit en ny diagnos, bipolär light, sannolikt för att kunna hålla liv i läkemedelsindustrin. Det är lite tragiskt att allt ska slätas ut, nu för tiden. Är det inte huden, så är det humöret.
Jag tror att man behöver ha de här svackorna, som jag har just nu, likväl som man behöver ha topparna också.
Kriterierna för att få diagnosen verkar inte heller särskilt märkvärdiga. Det här är nog en sjukdom som man har en släng av lite till mans, då och då.
Jag har under mina många år i vården, träffat patienter som har en "riktig" bipolär sjukdom. Det är en helt annan sak. Där förstår jag att man måste behandla. Men att behandla lätta humörsvängningar, är inget jag tror är nödvändigt.

DN köpt av SKL

Nej, dra mig baklänges! Är Dagens Nyheter köpta av SKL?? Ja, det kan man tro, om man läser dagens ledare.

Ansvaret för vården inom kommuner och landsting ligger alltid hos arbetsgivaren. Oavsett strejk eller inte. Försök inte skjuta över ansvaret på oss som tillhör Vårdförbundet.

Ska en så stor dagstidning, så tydligt ta parti för en part under pågående konflikt och få oss att framstå som oansvariga gnällspikar?

Är det för att vi är ett kvinnodominerat förbund, som man anser sig ha rätt klanka ner på oss?

Strejk

Imorgon börjar ett antal av Vårdförbundets medlemmar sin strejk, för att driva fram ett godtagbart löneavtal.
Att en del landsting nu hävdar att strejken är samhällsfarlig, visar bara hur betydelsefulla vi sjuksköterskor är för vården.

Jag vill också poängtera att när snittlönen för sjuksköterskor redovisas i pressen, ser det ut som om vi inte alls är särskilt underbetalda. Det är för att man i storstäderna ofta har en annan lönesättning än ute i landet och att de privatanställda har mycket högre löner. Vi "vanliga" kommun- och landstingsanställda ligger mycket lägre.

Det ska löna sig att studera. Vilket ofta inte är fallet idag. En undersköterska tjänar i många fall mer än en högskoleutbildad sjuksköterska. Som dessutom har ett oerhört mycket större ansvar på arbetsplatsen.

Hoppas att förbundet håller ut, att det här blir en konflikt som verkligen ger resultat!

Urflippad

Jag kanske ska försöka mig på en förklaring av vad som hände hos doktorn igår.

För det första ifrågasatte han starkt, varför jag för ett par veckor sedan gick till en privatklinik och inte till den offentliga vården. Jag gav bara ett vagt svar, eftersom jag tycker att det var min ensak, inget som han hade med att göra.

Sen flippade han ur totalt. Han härjade och levde om. Den behandling som jag blev insatt på hos privatläkaren var ytterst riskabel. Det lät som om det var ett mirakel att jag över huvudtaget överlevt.

Jag kan hålla med om att det kan anses tveksamt att sätta in starkt vätskedrivande preparat, utan att planera en uppföljning. Jag vet inte om det var för att jag är sjuksköterska och inte lastgammal, som hon vågade göra det. Hon kanske förlitade sig på att jag skulle uppmärksamma ev. negativa effekter själv.

Jag borde väl ha reagerat själv, naturligtvis, och krävt att hon ordnade med uppföljningen. Men nu var jag ju så smärtpåverkad och slut när jag var hos henne, att jag bara var tacksam över att få något som kanske kunde hjälpa mig. Och det har det gjort. De här två veckorna har jag varit nästan besvärsfri.

Sen begärde han också, att jag å det snaraste skulle be henne skicka ett utlåtande om mina besvär och en planering för fortsatt medicinering. Han tog nämligen helt sin hand från den medicin, som jag fick av henne.

Jag mailade henne omgående och fick ett, tyvärr väldigt kortfattat, svar tillbaka. Det har jag idag faxat iväg till läkaren.
Är han på samma humör som igår, så antar jag att han blev rosenrasande, när han läste det.

Jag kan tänka mig att hon kommer att få det lite hett om öronen framöver. Jag har dock ingen som helst avsikt att göra någon anmälan eller så. Vill han driva detta vidare, får han göra det helt på egen hand.

Men hur som helst, när han lugnat ner sig, tog han mina besvär på allvar. En massa prover togs och jag ska snart tillbaka till honom.

Kände mig dock rätt kränkt och ledsen när jag gick därifrån. Fast samtidigt lite full i skratt, eftersom diskussionen blev rätt yvig. Jag kan bli lite obstinat, när någon trampar på mig.

Doktorn

Klicka på bilden

Idag har jag varit till doktorn, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Hur som helst är en utredning i alla fall inledd. Det togs ett EKG och en massa prover.

Jag ska berätta om min doktors beteende så småningom. När jag har fått lite distans.
Och skrattat klart.