onsdag, januari 28, 2009

Att inte veta sitt eget bästa

Den här dagen för 24 år sedan blev jag mamma för första gången. Med ett planerat kejsarsnitt föddes sonen D. En stor femkilosklump med mycket hår.
Det var rysligt mycket snö den vintern. Vi bodde på landet och det var nästan omöjligt att gå ut i snön med barnvagnen.

Redan i sexårsåldern började han spela fotboll. Det är ett intresse som fortfarande håller i sig. Han var en mycket lovande junior, det var många som spådde en lysande framtid för honom. Han hade lätt för sig i skolan och på gymnasiet gick han på fotbollslinjen.

Tyvärr blev han skadedrabbad för några år sedan. Senaste åren har han dragits med ljumskbesvär. Det kan dessvärre vara början till artros. Något som han i så fall ärvt efter både mormor och mig.

Men fotbollen ville han inte överge, så nu är han tränare för ett A-lag i en lägre divison. Den klubben som han själv började spela i. Han verkar trivas i den rollen också.

Ikväll har vi varit hem till honom och firat och fikat. Tanken var att även mormor, skulle följa med, men ödet hade något annat i beredskap för henne.

Hon ringde mig nämligen tidigt i morse och pratade bara en massa tok. Jag åkte hem till henne och konstaterade att det var någonting som hade hänt. Hon verkade väldigt förvirrad.

Så halva dagen har jag suttit på akuten med henne. Nu är hon inlagd och proverna visar att hon har en infektion. Oklart än så länge vad det är för slags infektion.

Tyvärr har hon, sedan några år, ingen insikt om sin situation. Hon har alltid varit ytterst pedant, vad gäller utseende och bostad. Nu är allt i förfall. Och hon vägrar ta emot hjälp.
Det här är verkligen ett bekymmer.
Hennes lägenhet skulle behöva anpassas och hon skulle behöva hjälp med städning, tvätt och inköp. Men som sagt, hon säger nej till allt.
Nu ikväll var jag dock upp i lägenheten och tog reda på all smutstvätt. Nu kunde hon ju inte hindra mig.

Det här är ett mycket stort problem för många anhöriga. Man ser vad ens närstående behöver hjälp med, men det finns inget som helst lagrum, för att tvinga någon som inte är omyndigförklarad.
Förra gången när min mamma var inlagd, tog hon helt sonika en taxi och stack ifrån sjukhuset. Jag är lite rädd att det kan bli så igen.
Hon vet inte sitt eget bästa längre.

Jag vet vad hon behöver, men jag har ingen möjlighet att ordna det.
Det är den bistra verkligheten.

10 kommentarer:

Susjos sa...

Usch ja, inte lätt det där med gamla föräldrar som inte vet sitt eget bästa...svårt när man inte kan/får hjälpa till.
Grattis till sonens födelsedag i alla fall :)
Kram!

Anonym sa...

Go morron Imse! Vad hemskt, vilket dilemma! Men finns det inget du kan göra, det måste väl finnas någon som förstår hur det är? Hoppas att hon stannar på sjukhuset nu och inte åker hem. Kramar!

Anonym sa...

Hoppas din mor kryar på sig. Håller tummarna att hon snart tackar ja till hjälp i hemmet. Klart man oroar sig som dotter!

Grattis till att du varit en god mor i så många år. Hurra!

Önskar dig en skön dag!

Hälsningar!

Storarvid sa...

Hejsan
Jag kan säga att JAG VET EXAKT hur det är och förstår dig så väl Min mamma är EXAKT likadan.
Allt i förfall, det logiska tänkadet är borta. Bara finnas till för stunden. Joo även jag har en mamma som VÄGRAR ta emot hjälp, bor ute i skogen 90 år, tvättar sig inte.
Det är så sorgligt när den människa som uppfostrat ändrar personlighet. Man blir som en förälder till sin mamma istället för tvärt om.
Nu har vi änligen fått henne att acceptera att ha en "god man" som hjälper henne. Dessutom kommer nu hemtjänsten varje dag, men oftast släpper hon inte ens in dom.
Hon äter inte, och ser inte till att varor handlas hem, hon svälter hellre. Aldrig är något bra när man hälsar på, bara elende o krämpor. Alla svar man ger är fel.
Joo så'nt där ÄR jobbigt.

Vi får hoppas detta beror på infektion som går över och att hon kryar på sig.

Anonym sa...

JO, så är det... saker blir sällan som man tänkt och en del förstår inte sitt eget bästa. Hoppas de får bukt med infektionen och att det är den som gjort henne förvirrad...
Sköt om dig! Kram

Anonym sa...

det är inte så lätt att göra det man vill alla gånger, jag hoppas att mamma din piggnar på sig fort nu

Tant Janet sa...

Tråkigt med din mamma. Vad kul att få läsa om din son. Tänk att du har så "stora" barn. Kram

Nonna sa...

Ja Imse gissa om jag känner igen din situation? Så här hade jag det innan min mamma kom in på ett boende. Hon fick Alzheimers sjukdom och bodde hemma så länge det bara gick, kanske längre ändå, men till slut var det inte möjligt. I den stund man slutar bry sig om sig själv och börjar gå mot misär så är det ju något som hänt. Depression eller demens men fel är det...och hur ingriper man om inte personen lyssnar?? Mamma tyckte att jag bara ville skyffla iväg henne hemifrån och nånstans tror jag ändå att man ska ställa sin anhörige lite mot väggen och fråga om dom tror att man vill dem illa förklara och verkligen förklara att så här kan man inte ha det! Påminna om hur det var förr och hur det förändrats osv. Hela situationen skapar ju sån stress för oss anhöriga man vill ju att alla ska ha det bra och man får ju skämmas för hur dom beter sig då dom inte kan hålla rent vare sig i hemmet eller sig själva. Man känner att folk tror att man inte bryr sig om dem då de blivit gamla, inte stöttar och hjälper dem. Dessutom var det så med mamma att hon kunde ge en helt annan bild åt folk som besökte henne. Dagsdosen med medicin togs på morronen så hon inte skulle glömma den och hygienen blev si och så,det skulle sparas och hon fixerade sig vid vissa saker som var helt ovidkommande. Till slut efter att ha haft hemsamariter något år så fick hon komma till ett äldreboende och det blev jättebra. Hon deltog i det dagliga rutinerna så länge hon bara kunde och jag tror att hon hade det bra hon hade folk omkring sig som såg till henne och sitt eget rum om hon bara ville vila eller lyssna på radio, dagrummet för TV-tittade och umgänge och gemensamma måltider. Hon levde upp då hon fick stimulans och hjälp och blev aktiverad. Men tiden innan vi kom dit var inte så rolig.
Hoppas att du kan få henne att inse den förändring som skett och att det är något bra att ta emot hjälp - man får lite besök och hjälp i sin egen hemmiljö.
Känner så med dig för jag förstår precis hur du har det..dessutom har vi ju egna liv så vi kan inte ta på oss att vara mamma åt våra mammor.
Kram Nonna

Anonym sa...

Ojoj,bävar inför den dagen mamma inte klarar sig längre och blir förvirrad.Det är på g tyvärr...

Kristina Birkesten sa...

Imse!
Det måste vara mycket plågsamt att se sin anhörig så som din mamma, veta att det finns hjälp att få men att hon inte vill.

Så frustrerande att inte kunna göra något!

Inte för inte kallas ofta dessa tillstånd hos de gamla för "de anhörigas sjukdom" och det ligger mycket i det då anhöriga lider så av det.

Jag hoppas att det kommer en vändning snabbt så hon tar emot hjälp!

Grattis till din son! Det var en kraftig rackare på fem kilo :o)

Mycket trist att han skadat sig med en lovande karriär men gott att han kan vara kvar i det han älskar även om det nu är på ett annat sätt.

Heder åt din grabb, tycker jag!
Kram din smärtsyster