Huliganföräldrar

Allt som oftast läser vi om huliganbråk i samband med fotbollsmatcher. Naturligtvis förfasar vi oss och tar avstånd ifrån våldet.

Idag kan vi läsa om ett annat slags huliganvåld. Nämligen föräldrar till två pojklag, som drabbar samman och pucklar på varandra inför barnen och övriga åskådare.

Borde man inte som förälder försöka agera som förebild för sina barn? Borde man inte lära sina barn att konflikter löses bäst utan våld?

Vad är det här för ansvarslösa föräldrar som beter sig på detta sätt? Vad sänder det för signaler till barnen?

Vilka är framtidens huliganer?

Ska det vara så svårt?

Efter fredagens trevande försök att leverera en fräckis, fortsätter jag nu min barntillåtna höstpromenad.
På bilden syns några frusna stackare, som väntar på att folk ska börja mata dem med bröd.
Genom den här finfina parken cyklar jag varje dag, till och från jobbet. I den här stan satsas det nämligen friskt på parker. Otroligt fina cykel- och gångvägar finns det, genom en hel radda vackra parker.

Det gröna som skymtade bakom bänken, i mitt förra inlägg, är verkligen inga sopcontainers. Nej, det är planket till stadens stolta idrottsarena.
Stadens mindre stolta fotbollsklubb brukar spela där. Nu är de dessvärre förpassade en divison ner, men har faktiskt spelat ett år i allsvenskan, för några år sedan. Så vi har haft en del fina besökare på denna gräsplan.

Ikväll har äldste sonen varit här på middag. Något barnbarn finns mig veterligt inte i sikte. Det kanske inte var att vänta heller, eftersom det för närvarande inte ens finns någon flickvän.
Jag förstår inte att sönerna inte inser att deras viktigaste uppgift är att förse modern med ett barnbarn.
Ska det vara så svårt att få till?

Veganmiddag

Gårdagen blev hur trevlig som helst. Först fotboll, som vanns med 11-0. Det var en B-lagsmatch, men eftersom A-laget inte hade match i helgen, fick de flesta spela med i denna match istället. Därav resultatet.
Sonen, som är tränare, hoppar ibland in och spelar i B-lagsmatcher. En skada satte stopp för hans spelande för några år sedan, men tränarjobb och ett inhopp då och då funkar.

Sen bar det av till yngste sonen i Stockholm. Vi firade hans 22-årsdag en dag i förväg.
Han är mycket händig i köket, och han och flickvännen bjöd på sushi och avocadotårta. Allt veganskt förstås. Jättegott!
Jag gillade till och med sushin, som annars inte tillhör mina favoriter.
Det blev en trevlig dag och afton ihop med pojkarna, som numer är stora vältränade män.

Mammas gosse

Vinst med 11-0 idag!

Mamma är bänkad!

Att inte veta sitt eget bästa

Den här dagen för 24 år sedan blev jag mamma för första gången. Med ett planerat kejsarsnitt föddes sonen D. En stor femkilosklump med mycket hår.
Det var rysligt mycket snö den vintern. Vi bodde på landet och det var nästan omöjligt att gå ut i snön med barnvagnen.

Redan i sexårsåldern började han spela fotboll. Det är ett intresse som fortfarande håller i sig. Han var en mycket lovande junior, det var många som spådde en lysande framtid för honom. Han hade lätt för sig i skolan och på gymnasiet gick han på fotbollslinjen.

Tyvärr blev han skadedrabbad för några år sedan. Senaste åren har han dragits med ljumskbesvär. Det kan dessvärre vara början till artros. Något som han i så fall ärvt efter både mormor och mig.

Men fotbollen ville han inte överge, så nu är han tränare för ett A-lag i en lägre divison. Den klubben som han själv började spela i. Han verkar trivas i den rollen också.

Ikväll har vi varit hem till honom och firat och fikat. Tanken var att även mormor, skulle följa med, men ödet hade något annat i beredskap för henne.

Hon ringde mig nämligen tidigt i morse och pratade bara en massa tok. Jag åkte hem till henne och konstaterade att det var någonting som hade hänt. Hon verkade väldigt förvirrad.

Så halva dagen har jag suttit på akuten med henne. Nu är hon inlagd och proverna visar att hon har en infektion. Oklart än så länge vad det är för slags infektion.

Tyvärr har hon, sedan några år, ingen insikt om sin situation. Hon har alltid varit ytterst pedant, vad gäller utseende och bostad. Nu är allt i förfall. Och hon vägrar ta emot hjälp.
Det här är verkligen ett bekymmer.
Hennes lägenhet skulle behöva anpassas och hon skulle behöva hjälp med städning, tvätt och inköp. Men som sagt, hon säger nej till allt.
Nu ikväll var jag dock upp i lägenheten och tog reda på all smutstvätt. Nu kunde hon ju inte hindra mig.

Det här är ett mycket stort problem för många anhöriga. Man ser vad ens närstående behöver hjälp med, men det finns inget som helst lagrum, för att tvinga någon som inte är omyndigförklarad.
Förra gången när min mamma var inlagd, tog hon helt sonika en taxi och stack ifrån sjukhuset. Jag är lite rädd att det kan bli så igen.
Hon vet inte sitt eget bästa längre.

Jag vet vad hon behöver, men jag har ingen möjlighet att ordna det.
Det är den bistra verkligheten.

Förkylt

Igår bestämde vi att vi skulle göra något roligt idag. Det är ju den sista egentliga semesterdagen. Vi börjar jobba på måndag.
Tror ni att det blev så? Nej!

För några dagar sen blev maken nämligen förkyld. Det gick dock över ungefär lika fort som det kom. Men idag vaknar han med halsont och ont kroppen igen. Även jag har lite känningar i halsen. Mest synd är det dock om honom, som ska springa Midnattsloppet imorgonkväll. Som han har tränat för detta. Nu får vi se om han kan och orkar.

Så idag blir det till att lyssna på Sommar med Mikael Tornving och titta på OS-fotboll.
Det kan ju bli roligt det med, även om det inte blir som vi hade tänkt oss.