Men snälla Doktorn

Idag har jag som sagt varit till doktorn. Att jag har diabetes är det ingen tvekan om, tyvärr. Det togs en uppsjö med prover och jag ska tillbaka på måndag för ytterligare provtagning.

Förra året var jag till läkaren några gånger, med mina värkande leder. Varje gång tog jag upp att jag är så onormalt trött. Och varje gång sa han att det beror på min kroniska B-vitaminbrist och på artrosen. Med facit i hand, förstår jag att jag gått med förhöjt blodsocker länge.
Det togs också ett långtidssockervärde förra året. Jag tyckte själv att det lågt för högt, men han menade på att det inte var så farligt högt.

Förmodligen gjorde diabetesen sitt till för näthinneavlossningen, som jag fick på nyårsafton. Nu tyckte han att jag omgående skulle beställa tid på ögonmottagningen, eftersom jag har kvarstående suddighet.

På ett sätt känns det bra att veta vad tröttheten beror på. Min man har under ett år tjatat på mig, att jag måste kolla upp min onormala trötthet.
Både han och jag minns hur det var under mina graviditeter, då jag fick graviditetsdiabetes och var så extremt trött. Ända tills jag fick insulin insatt. Då blev jag normal igen.
Då fick jag också veta att jag löpte stor risk att utveckla diabetes senare i livet, om jag inte håller mig smal eller rentav mager. Och det har jag inte lyckats särskilt bra med!

Mina utslag, berodde på en inflammatorisk, allergisk reaktion. Det behövde inte alls vara kostrelaterat eller så, utan kan vara kroppens sätt att påvisa vilken stress den är utsatt för just nu. Har i alla fall fått cortison och klådstillande salva och tabletter.

Nåväl, livet går vidare, förhoppningsvis. Det är bara att gilla läget.
Imorgon ska jag på Thåströms konsert i Västerås. Det är något att glädja sig åt!

Ritsch, ratsch

Jag har fått utslag. Som kliar och har sig. På armar, mage och underben. Inget kul!
Jag har försökt bota dessa med allergitabletter och cortisonsalva. Men de hänger sig envetet kvar. Idag har jag tittat igenom Hudatlasen på nätet, men inte kunnat identifiera mina utslag. De liknar dock mest nässelutslag, fast jag tycker att de då borde reagerat på medikamenterna.

Just nu har jag kommit till någon slags försoning med min ledvärk eller om det är så att ledvärken har besegrat mig.
Jag har nämligen, efter ett helt livs värkgnäll, kommit till den punkten, då jag har accepterat att jag har ont i lederna. Och att det inte kommer att bli annorlunda. Det här får jag dras med.
Har till och med dragit ner betydligt på intaget av värktabletter. De har ju ändå inte gjort någon större nytta. Möjligen har de kapat topparna, men det är också det enda. Så nu får de vara.

Så kommer de här rackarns prickarna, som ett brev på posten. Man kanske har en viss gnällkvot? Kan jag inte gnälla om lederna, så måste jag ha något annat att gnälla om.
Så är det!

Jag vill inte vara med

Jag känner att mitt förra inlägg kan uppfattas som väldigt gnälligt och drastiskt. Men det var så jag kände det igår. Var sliten efter jobbhelgen och såg verkligen inga ljusglimtar.

Idag är jag ledig och sov ända till 9.30. Nu sitter jag här i morgonrocken, med en kaffemugg och läser bloggar. Känner mig naturligtvis lättare till sinnet idag.

En del säger att livet börjar efter 50, men det kan jag verkligen inte hålla med om. För det som erbjuds mig nu, är inget jag har strävat efter precis.
Barnen är utflugna och jag är inte behövd av dem på samma sätt längre.
Hunden dog i julas, det var ju en filur som gav mycket kärlek.
Jag är alltid trött. Förlamande trött.
Lederna värker värre än någonsin.
Min mamma är som hon är, även om jag nu lagt ner alla försök att hjälpa henne, så tär det på mig.
Näthinneavlossning på nyårsafton, har fortfarande sudd i ögat.

Så det är lätt att hålla sig för skratt.

Helst skulle jag vilja få hjälp med värken och tröttheten.
Husläkaren säger att det beror på artros. Finns inget att göra åt.

Ortopeden, som jag blev remitterad till för att kolla upp foten, säger att det är några benfragment i foten som ger besvär. Smörj med Voltaren, var hans råd.

Jag har provat alla tänkbara och otänkbara naturmedel och dunderkurer mot ledvärk. En del har gett lite effekt under en tid, men sen är det snart tillbaka i utgångsläget igen.

Jag tycker om att jobba som sjuksköterska i hemsjukvården, men det är också ett slitigt jobb. Det är mycket gående och cyklande. Oavsett väderlek och halka, så måste man göra sina hembesök. Många hus har inte hiss, utan man får trava i trapporna.
Arbetsmiljön i hemmen är inte heller den bästa. Låga sängar och obefintliga lampor. Inrökta lägenheter.
Jag har försökt få en höj- och sänkbar säng till en vårdtagare, för att hemtjänsten och jag ska få en dräglig arbetsställning. Men se det får man inte, av det skälet.

Jag beundrar hemtjänstpersonalen. De har ju mycket fler besök, än vad jag har. Ett sånt fruktansvärt slitsamt jobb de har. Och så mycket skit de får ta. Från anhöriga, från vårdtagare, från chefer och i media.
Nu ska man i vår kommun dra ner på hemtjänsten, men man ska inte tulla på kvalitén, säger man. Hur den ekvationen ska gå ihop förstår inte jag.

Vi får inte längre säga vårdtagare, brukare eller patient, utan nu ska vi säga "kunder". Jag tycker att det låter förskräckligt, för ordet "kund" är så förknippat med pengar och förtjänst.
Så nu för tiden går jag inte på hembesök, utan jag gör kundbesök.
Jag vet inte om jag vill vara med längre, i den här utvecklingen!

PS. Titta på något vackert här, som också går att vinna!

En inte så avslöjande bild

Det här är en maskerad Imse. Bilden speglar ungefär hur jag känner mig. Mitt huvud är som ett trassligt garnnystan. Jag är så trött, utled och less. På det mesta.
Lederna värker och ingenting känns roligt.

På bilden har jag precis packat upp min nya kamera och det är förstås roligt. Men annars är det mest erbarmligt tråkigt.

Har jobbat hela helgen och tänkte faktiskt när jag cyklade hem från jobbet idag, att nu jädrar i min låda ger jag upp. Jobba och sova. Värk för jämnan. Problem med envis mor.
Ska inte livet vara mer än så?

Att inte veta sitt eget bästa

Den här dagen för 24 år sedan blev jag mamma för första gången. Med ett planerat kejsarsnitt föddes sonen D. En stor femkilosklump med mycket hår.
Det var rysligt mycket snö den vintern. Vi bodde på landet och det var nästan omöjligt att gå ut i snön med barnvagnen.

Redan i sexårsåldern började han spela fotboll. Det är ett intresse som fortfarande håller i sig. Han var en mycket lovande junior, det var många som spådde en lysande framtid för honom. Han hade lätt för sig i skolan och på gymnasiet gick han på fotbollslinjen.

Tyvärr blev han skadedrabbad för några år sedan. Senaste åren har han dragits med ljumskbesvär. Det kan dessvärre vara början till artros. Något som han i så fall ärvt efter både mormor och mig.

Men fotbollen ville han inte överge, så nu är han tränare för ett A-lag i en lägre divison. Den klubben som han själv började spela i. Han verkar trivas i den rollen också.

Ikväll har vi varit hem till honom och firat och fikat. Tanken var att även mormor, skulle följa med, men ödet hade något annat i beredskap för henne.

Hon ringde mig nämligen tidigt i morse och pratade bara en massa tok. Jag åkte hem till henne och konstaterade att det var någonting som hade hänt. Hon verkade väldigt förvirrad.

Så halva dagen har jag suttit på akuten med henne. Nu är hon inlagd och proverna visar att hon har en infektion. Oklart än så länge vad det är för slags infektion.

Tyvärr har hon, sedan några år, ingen insikt om sin situation. Hon har alltid varit ytterst pedant, vad gäller utseende och bostad. Nu är allt i förfall. Och hon vägrar ta emot hjälp.
Det här är verkligen ett bekymmer.
Hennes lägenhet skulle behöva anpassas och hon skulle behöva hjälp med städning, tvätt och inköp. Men som sagt, hon säger nej till allt.
Nu ikväll var jag dock upp i lägenheten och tog reda på all smutstvätt. Nu kunde hon ju inte hindra mig.

Det här är ett mycket stort problem för många anhöriga. Man ser vad ens närstående behöver hjälp med, men det finns inget som helst lagrum, för att tvinga någon som inte är omyndigförklarad.
Förra gången när min mamma var inlagd, tog hon helt sonika en taxi och stack ifrån sjukhuset. Jag är lite rädd att det kan bli så igen.
Hon vet inte sitt eget bästa längre.

Jag vet vad hon behöver, men jag har ingen möjlighet att ordna det.
Det är den bistra verkligheten.

Skitdag

Idag är en sån där skitdag, som man helst vill stoppa ner i en påse och slänga. Ja, även lördagen och söndagen kan få stoppas ner i den påsen.

Nu är jag less på det här gråtrista vädret. Vill ha ljus, ljus och åter ljus.
Och jag vill inte ha ont i foten eller sudd i ögat längre.

Sen vill jag att vården ska präglas av kvalité. Jag vill inte att kritiserade vårdbolag, ska få ta över verksamhet efter verksamhet.
Jag vill inte att kommunerna ska spara och skära ned på omsorgen för äldre och svårt sjuka personer.
Eller att långvarigt sjuka ska tvingas ut i en arbetsmarknad, som dels inte finns, dels inte kan erbjuda ett arbete med de rätta förutsättningarna.

Vi lever i landet med de högsta skatterna, men det märks sannerligen inte.
En mycket stor nedrustning av välfärden är på gång.
Det är som att marken skälver under våra fötter.

Inget av vikt

Presenter
Idag har vi handlat presenter till äldste sonen, som fyller 24 år på onsdag.
En presentbutik här i staden har precis bytt ägare. Lyckligtvis har den nye ägaren ungefär samma sortiment. Det är fina kvalitetsgrejer. Inget krimskrams.
Så vi passade på att handla där, eftersom de hade en del bra öppningserbjudanden och sonen önskade sig saker till lägenheten.

I herrbutiken hittade vi sen en tröja, strumpor och kalsonger till reapris. Inte alls dumt att fylla år i januari, när det är reor överallt.

Musik
En artist som jag tycker mer och mer om är Timo Räisänen. Har sett honom live en gång och på TV flera gånger. Gillar hans känsla och innerlighet. Just nu lyssnar jag igenom hans låtar på Spotify.

Hälsan
Ögat blir bättre och bättre för varje dag. Ledvärken, däremot, är som den är. Idag har jag köpt ett preparat som innehåller djävulsklo och som ska var bra för lederna.
De som producerar dylika preparat har nog gjort sig en rejäl hacka på mig.
Köpte också ett naturpreparat mot magbesvär. Just nu är jag som man säger, risig i kistan. Blir så svullen, uppkörd och gasig.
Så vi får väl se om jag är lurad igen.
Ska också försöka äta lite mindre kolhydrater, då jag har förstått att de kan ge såna besvär.

Mycket gnäll! Men är man en svid- värk- och brännkärring, så är man!

I mitt förra liv

Nu har jag fått en utmärkelse av den goa bloggaren Kloktok också! Tackar allra ödmjukast.
Så hoppa raskt in på Kloktoks blogg, där serveras klokheter och underfundigheter i en blandad kompott.

När det gäller mitt förra inlägg, så vill jag förtydliga att jag har varit på återbesök på ögonkliniken. Då sas det att suddigheten skulle försvinna. Det har blivit bättre, men jag har fortfarande en stor sudd som rör sig i ögat. Men jag känner mig mindre trött i ögat, så jag är nog på bättringsvägen.

Angående min röntgen av foten, så kan man ju undra om det verkligen var min fot som röntgenläkaren tittade på. Jag såg dock att det stod mitt namn på svaret, som ortopeden fått. Röntgenläkaren hade också koncentrerat bedömningen till utsidan av foten och fotleden där jag har ont.
Men att jag skulle ha skadat skelettet i foten vid ett tidigare tillfälle, är för mig fortfarande en gåta. Nog för att mitt minne kan svikta ibland, men en sån sak borde man komma ihåg!
Det hela är ett mysterium.

Ortopeden frågade om jag varit fotbollspelare, men det har jag aldrig varit. Åskådare däremot, har jag varit många gånger, särskilt när sonen var aktiv.
Många gånger har jag undrat vad han fått sin bolltalang ifrån. Men tänk om jag har varit fotbollspelare i ett tidigare liv? Och skadat foten då!
Rynka inte på näsan nu, alla skeptiker. Vem vet?

Plus minus noll

Jag har varit till ortopeden och fått svar på röntgen av min onda fot och fotled. Ingen artros i leden, men däremot benfragment som skramlar runt och irriterar. Orsakat av en gammal skelettskada, stod det i utlåtandet.
Men nu hör det till saken att jag aldrig har haft någon skelettskada. Jo, det måste du ha haft, sa ortopeden. Och det måste ha gjort riktigt ont och du måste ha uppsökt läkare för det.
Nej, sa jag. Jag har ingen gammal skada!

Sen fick jag förhållningsorder. Sluta gå, sa han! Använd aldrig smala skor, det gör jag inte, har aldrig gjort. Använd ilägg i skorna, det gör jag jämt. Smörj med Voltarengel, det gör jag också.

Så min nya vurm, stavgång, är det bara att lägga av med. Att sluta gå helt, låter sig inte göras så lätt. Det blir mycket knatande på jobbet, trots att jag cyklar hem till mina patienter.

Jag blev så förvånad över det här med den påstådda skelettskadan, att jag inte kom mig för att fråga om det gick att åtgärda benbitarna kirurgiskt.
Men jag var välkommen tillbaka, om besvären inte gick över. Så besöket kändes som plus minus noll, ungefär. Det enda jag blev, var 230 kr fattigare.

Likadant med mitt öga. En klapp på axeln och välkommen åter, om det inte blir bra. Idag är det tre veckor sen jag fick näthinneavlossningen och jag tycker att suddigheten borde ha försvunnit.

I min yrkesroll som sjuksköterska, gör jag aldrig så. Jag rycker aldrig på axlarna och säger att det här blir nog bra. Men det är väl därför jag bränner ut mig. För jag vill att det ska bli bra. Jag vill att mina patienter ska känna sig nöjda.

Men jag är väldigt glad över en annan sak, jag har nämligen köpt en ny kamera! En systemkamera. Ingen avancerad sak, men säkert fullt tillräcklig för mina behov.
Så nu vill jag att våren kommer. Jag vill ut på grönbete och fotografera!

Nu är det dags

Vet ni, när man upplever något hotande, så ändras livet en smula. Nu är ju de hot, vi har här i landet, ingenting mot de hot som befolkningen i Israel, Gaza och Västbanken dagligen står inför.

Men ändå, det kan bli en påminnelse om hur skört livet är, hur lite vi egentligen uppskattar att vi är friska och kan arbeta och har tak över huvudet.

Det får en att tänka efter hur ohyggligt fort, man kan drabbas och allt kan ändras. Den ena minuten frisk, nästa är man tillintetgjord och närapå halverad.

Tre gånger i mitt liv, har jag upplevt någon form av hot, som inneburit en risk för förlust och förändring av mitt liv.

Första gången var för tio år sedan, då jag under ett nattarbetspass, råkade ut för en nerdrogad galning. Då var själva livet hotat.
Utgången var till min fördel, men under lång, lång tid levde hotkänslan kvar inom mig.

Nästa gång var när jag för några år sedan rände rakt in i väggen. Jag hade aldrig fattat att jag var urtypen för en person som blir utbränd. Jag hade i det närmaste klassat sådana människor som inbillningssjuka. Men nu hade jag själv gått rakt in i fällen.
Fortfarande tassar jag runt i väggens närhet. Det är som att balansera på ett knivblad. Ett felsteg, så är jag illa ute. Jag vet det. Ändå är jag så nära, så nära.

Sista gången jag upplevde en hotfull situation var på nyårsafton 2008, när mitt ena öga lade av. När jag såg hur blodet forsade inuti mitt öga. På utsidan syntes ingenting.
Inom mig växte rädslan. Skulle jag mista synen på ögat?

Jag har gått ur alla dessa situationer hel, men mycket naggad i kanten.
De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket. På hur lite som behövs för att rubba balansen.
Jag har tänkt att jag måste bli lite tuffare. Att jag förmodligen uppfattas som seriös och driftig, men att nu måste den bilden revideras lite.
Jag måste lära mig att säga nej. Att tala om att jag har en reumatisk sjukdom, som gör att jag har ont. Att tala om att jag har varit nära att mista synen på ett öga. Att jag har bränt ut mig en gång och egentligen borde sky elden.

Hela förra året har jag känt mig stressad och deppad. Det har inte varit något bra liv alls, under det förra året.
Nu måste jag ta tag i saker. För att få behålla det jag har som är bra.

Det nya livet

Nu har det nya livet börjat. Det nya livet, som innebär till exempel stavgång. Att ha en hund i koppel och samtidigt gå med stavar, är en omöjlighet, så nu travar jag på så lätt och smidigt.

Sen vill jag passa på att tacka alla er, som stöttat och lämnat värmande kommentarer. Om ni bara visste hur mycket det betyder.
Något som också betytt mycket är den här dikten, som jag av en slump hittade på nätet. Jag har läst den så många gånger i helgen. Den har gett mig sån tröst. Tänk att kunna fånga sorgen så, att förmedla precis hur det känns. Det är en gåva.

Annars har helgen inneburit både arbete och ledig tid. På julafton var det många släktingar som tittade in en stund. Bland annat kom min f.d. svägerska, som jag inte träffat på flera år.
Igår skulle bohemsläktingarna från Uppsala komma, men de lämnade återbud. Mannen låg i hög feber. Och kanske var det lika bra det, för de har nämligen två hundar och jag vet inte om jag är beredd på att få in andra hundar i huset just nu.

Sen har ju förstås sönerna varit hemma. Stora sonen har kommit hit och ätit middag varje dag och lillsonen har bott kvar. Nu packar han som bäst och ska åka tillbaka till Stockholm.
Storsonen beklagade sig över sin ledvärk. Dessvärre ser det ut som om han har ärvt min artros. Värken förvärras betydligt efter alkoholintag. För min del är det inga problem att avstå eller dricka ytterst lite, men för en ung man i farten kan det förstås kännas jobbigt. Att behöva säga till sina kompisar att man är försiktig med drickat på grund av ledvärk.
Han har ju redan fått offra sin fotbollskarriär, så jag förstår att det kan kännas tungt.

Av lillsonen har jag fått inloggning till Spotify. Så fantastiskt! Jag bara spelar och spelar underbar musik. Just nu sjunger Eva Cassidy. Igår upptäckte jag bandet Magic Numbers, som spelar melodiös pop i 60-70talsanda.
Han hade också med sig ett sagolikt gott kaffe hem, Monsun Malabar. Jag undrar om det inte är lite beroendeframkallande?

Vad är meningen med livet?

Det här inlägget blir ett i raden av alla gnälliga inlägg jag skrivit om min värk. Värken har mest hållit till i händer, fötter och ben. Men nu har jag fått en vidrig värk i nacke och axlar. Det var åratal sen jag hade ont i de regionerna.

Ärligt talat så undrar jag ibland över meningen med livet. Att streta och gneta och alltid ha ont. Att stoppa i sig värktabletter, som inte har någon annan effekt, än att de kapar topparna. Att morgonprocedurerna tar ett par timmar, på grund av att allt går i ultrarapid. Är så stel på morgonen att jag knappt tar mig ner för trappan.

Det här innebär att jag går upp tidigt för att komma till jobbet i tid. Och på natten vaknar jag åtminstone ett par gånger på grund av värk. Det är lätt att räkna ut att jag är otroligt trött för jämnan.

Så just nu känns livet som en plåga. Jag har nästan femton år kvar till pensionen. Hur kommer jag att vara då? Är det värt att fortsätta kämpa? Ska man lägga sig ner och bara dö?

Botemedel mot värk?

Jag fick lite frågor i kommentarerna häromsistens, om jag har provat olika behandlingar mot värken. Och jag kan säga att jag nog har provat det mesta. Jag har säkert lagt ner en hel eller åtminstone halv förmögenhet på olika preparat och behandlingsmetoder. Inget funkar.

Det som är bäst är nyponkapslar, samt riven ingefära. Sen ger ju förstås vanliga värktabletter också lite lindring.
Men som sagt, något annat har jag inte funnit, som kan ge smärtan en match.
Men jag tar tacksamt emot tips!

No brain, no pain

Tja, man kanske skulle ta bort hjärnan, för att slippa värken.
Eller också kan man ju se värken som ett bevis på, att man verkligen har en hjärna.

Måste gilla läget

Jag har varit till läkare och fått det bekräftat att det sannolikt är artros jag har i mina leder. Generell artros, vilket innebär att så gott som alla leder är drabbade.

Jag har ju fått höra det några gånger förut också, men jag har liksom inte accepterat diagnosen. Jag vet inte om det beror på att min mamma också är hårt drabbat av artros och numer är nästan orörlig. Vem vill bli som sin mamma? Inte jag.

Sen har jag alltid förknippat artros med väldigt gamla människor. Men min ledvärk började för många år sedan. Inte vill man då tro att det är åldersförändringar, som man är drabbad av.

Nu har dessvärre vår äldste son, 23-åringen, förmodligen också drabbats. Så då är det nog bara att ge upp och inse fakta. Det här är en ärftlig variant, som för varje generation har gått längre ner i åldrarna.

Det finns ju ingen direkt behandling, förutom värktabletter. Man kan operera, men som doktorn sa, man kan inte operera hela kroppen. Jag ska fundera på saken och i sånt fall välja vilken led som är värst.
Sen bör jag använda stödbandage, ortoser, till fotleder, knän och handleder. För i och med att brosket försvinner, så blir lederna instabila, vilket leder till att musklerna får jobba väldigt mycket. Det är också förklaringen till att jag är så trött jämt. Det här muskelarbetet är extremt uttröttande.

Nu måste jag lära mig att acceptera min diagnos, gilla läget, helt enkelt.
Fast lätt är det inte.