Om det vore vi

Om det vore vi

I vårt hus har ca 20 släktingar tagit skydd. De flesta av dem har fått sina hus sönderbombade och därför flyttat in hos oss.

Den yngste är bara någon månad, den äldste över 80 år. Tre barn och fyra vuxna släktingar har dött de senaste två veckorna. Under bombanfallen.

Hur många vänner och bekanta som dött eller skadats har vi ingen aning om. Vi går ut så lite som möjligt. Vårt hus är inte stort, men vi vågar inte vistas utomhus.

Vi måste försöka få tag på mat och vatten varje dag. I stort sett alla butiker är sönderbombade, det finns dock ett par ställen där man kan köpa ris och bröd, så vi åtminstone får i oss ett mål varje dag. Men barnen blir trötta och slöa. Det är för lite mat och för lite näring.

Någon elektricitet har vi inte längre. Än så länge har vi fungerande batteri i en radio, så vi kan lyssna på nyhetssändningarna.

Lite ved har vi kvar i skjulet, så vi kan elda i kaminen och koka riset på plattan.

Rinnande vatten har vi inte heller förstås. Det är knepigt att hålla bebisarna rena och de två gamlingarna som är inkontinenta.

Även innan bombningarna startade, var vårt liv ytterst besvärligt. Vårt grannland har helt sonika lagt beslag på vårt land. De har skyfflat ihop oss på små områden. Vi har givetvis inte fått röra oss fritt. Överallt är det vägspärrar och s.k. checkpoints. För att passera dessa har man oftast varit tvungen att stå i kö i timtal.

För att komma till jobbet var man tvungen att starta tidigt i gryningen. I dessa spärrar har unga soldater stått. Ofta har de riktat sitt vapen mot folk och varit allmänt otrevliga.

Likadant när man gick till affären. Då var man tvungen att passera ett antal spärrar och ibland fick man inte ens passera.

Nu sitter vi här hoptryckta och hör bombplanen närma sig. På kvällarna är det så mörkt, vi törs inte ha de levande ljusen tända. För då syns vi allt för tydligt. Alla fryser. Vi delar på filtarna, men barnen och de sjuka försöker vi se till att hålla varma.

Igår jämnades skolan härintill med marken. Det var inte många barn där, eftersom få vågar gå ut. Men de som var där dog förstås.

En släkting ska i dagarna föda barn, jag hoppas att det går bra. Vi kvinnor kommer att hjälpa till. Det finns ingen möjlighet att få någon som helst sjukvård längre.

De provisoriska fältsjukhusen är sönderbombade.

Våra gamlingar har för längesedan slut på sina mediciner och en diabetiker har inte längre något insulin. De mår naturligtvis mycket dåligt och kommer att dö snart.

Mest rädd är jag att det ska hända mina barn något. Jag känner en förtvivlad rädsla för deras skull.

Hur världen i övrigt reagerar på det som händer här har vi ingen aning om. Det finns visst en person i stan som har tillgång till Internet, men vi törs inte ta oss ut för att leta reda på den personen.

Men folk i världen måste väl reagera och protestera? De måste de väl?