lördag, december 17, 2011

Vägs ände

Ni som följt mig länge, vet att jag en gång i tiden rände rakt in i väggen. Jag hade inte tagit min kropps signaler på allvar, utan en morgon när jag vaknade tog jag mig inte upp ur sängen.
Att gå till jobbet fanns liksom inte på kartan. Jag grät och grät. I veckor. I månader.
Var som ett totalt vrak.
Skickades till psykolog på företagshälsovården, som direkt konstaterade utmattningsdepression. Ja, det får visst inte heta utbrändhet ....

Men jag kom tillbaka, kunde börja jobba igen. Fast jag blev tvungen att byta arbetsplats. För det var ju så att det var jag som var förändrad. Arbetsplatsen var densamma. Arbetstyngden likaså.

Efter det har jag varit oerhört observant på tecken på att jag är på väg in i samma felspår. Ända tills nu.
Nu har jag inte varit observant nog. Jag har givit signaler, men sådana uppfattas främst av de som själva varit där.

Jag har haft ett extremt tungt år. Med dödsfall och skilsmässa. Med extrem arbetsbelastning under hösten.
Patienterna som vi förväntas ta hem från sjukhusen har denna höst varit oerhört sjuka. I många fall har de varit "terminala", vilket innebär enormt kort förväntad överlevnad.
Jag är ensam sjuksköterska på min enhet och ska själv ta beslutet att dessa kan tas om hand i kommunal vård.
Patienternas anhöriga är i kris och kan för sitt liv inte förstå varför deras anförvant inte kan få sluta sina dagar på sjukhuset. Och det kan inte jag heller. Jag har sagt nej så många gånger och hamnar då alltid i en slitsam konflikt med landstinget.

Nu känns det som om jag kommit till vägs ände. Framför mig står väggen. Bakom och på sidorna står också väggen.
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till.

10 kommentarer:

Jerry sa...

Vara i nuet. Ta de trådar som finns oavsett klockslag.

Tänka på DIG och ingen annan. Se att du inte orkar allt.

Jag är i ganska liknande sits som dig och jag tvingades ta ett steg tillbaka. Jag medicinerar och det hjälper mig. Jag är inte världens nav.

Mitt erbjudande från i natt står kvar. Vi finns här...

Kram och kraft

Pennelina sa...

Lyssna på ditt hjärta!

Du kan bara ge av det du har, börjar du att ge mer än det så hjälper du igen i slutänden.

Den börda du bär ska delas med många andra, och om inte samtidigt så i lagom långa perioder för var och en.

Tror nog din tid är kommen att söka dig vidare... för du måste ta hand om dig själv först och främst.

Kramar från mig <3<3<3

ordsallad sa...

Usch. Nu är ju inte jag insatt i situationen alls, men det låter verkligen tungt. Många som själv jobbar inom vården är ju tyvärr inte alls lika bra på att vårda sig själva som sina patienter. Tycker det låter som att det är dags att du går och pratar med någon själv, får någon sorts stöd, hjälp, (deltids-?)sjukskrivning eller vad som är rätt i din situation. Jag håller tumme för att det löser sig utan att det behöver gå lika långt som förra gången.

Åsa! sa...

Vilken tur att du känner att du inte orkar mera! Naturligtvis ska du sjukskriva dig som ett första steg, få lite distans och sedan när du känner att du är redo ta vidare beslut.

Att du mår dåligt efter det året du haft är ju verkligen ingenting konstigt! / Styrkekramar i mängd från mig <3

Znogge sa...

Sjukskriv dig omedelbart och kontakta en bra läkare. Ta inte ett steg till så du går över gränsen. Ditt år har varit tufft och du är verkligen en klippa i ditt yrke.

Många kramar!

Lisbeth sa...

Om du inte tagit time out måste du göra det omgående Alla som varit med om det vet att vi en punkt går det inte att backa. då är man helt utslagen. Min bästa vän är lärare. henne tvingade jag förra vecka att vara hemma tre dagar. hon lydde mig eftersom hon vet jag pratar om. I dag känns det lite bättre och det om något är ett svar. Jag vet att det är svårt men väntar du längre blir rehab tiden flera gånger om. Sen söker du precis som förra gången någon att prata med om det som händer. I dom här fallen är inte ensam stark. Synd att jag bor så långt bort annars skulle hjälpa dig till hjälp
Kramar

Med Lenas egna ord sa...

Jag håller helt med de ovanstående kommentarerna! Du måste nu först och främst tänka på Inger, du har bara dig själv. Gör det du verkligen vill göra, du ha din Kezzi och din kör, satsa på dem.

Jag gick i väggen -83, kravlade mig fram på 90-talet för att hamna där igen -93. Då blev jag verkligen sjuk, både fysiskt och psykiskt. Har fortfarande svåra sviter och vet inte om jag har tagit mig ur väggen än...

Hoppas att din arbetsgivare är bättre än min och ser dina signaler (fast jag tvivlar).

Rehab. måste i alla fall vara bättre nu, sök hjälp där den finns att få.

Men du, liksom jag, tillhör väl gänget "duktig flicka" och vi har svårt att se att vi också kan vackla och behöva stöd och hjälp.

Trots alla mina negativa ord så tror jag på dig och på att du kommer ur detta. Men du, är jobbet verkligen värt allt du lägger ner på det? Förstår att det måste göras, men ändå...

Styrka och mod önskar jag dig. Går bredvid och håller dig i handen./Lena

Bloggarmorsan sa...

Jag tror att du egentligen vet att du måste stoppa upp och pausa. Ryggsäcken är överfull och du måste ta dig tid till att sätta dig ner och i lugn och ro sortera upp dina känslor och reaktioner. Styrka och värme till dig<3

Anonym sa...

Ta genast kontakt med den vård du tidigare fick, boka tid hos din läkare så att du blir sjukskriven. Det är inte alls bra att gå omkring och vänta på att kroppen ska ge tapp.
Sova, vila och någon att prata med när du orkar.

Kram Maggan livsglimtar

Tankar vid midnatt sa...

Det gör mig så ont att läsa din verklighet. Den påminner mycket om min, bara att jag inte är i smeten längre. Hoppa av sadeln omedelbart, börja åka på flaket om du kan - om det kräver sjukskrivning så ta det - det finns bara en av dig och var rädd om henne!