Nytt

http://ordskimmer.wordpress.com/

Där finns jag, i allra största hemlighet .....

Tack

Nu stängs den här bloggen för ett tag. Jag orkar inte längre.

Tack, tack, tack för fantastiskt stöd.

Det som hände

Vad var det som hände egentligen? Hur har jag kunnat rasa ner så i botten, när jag trodde att jag var på väg upp?

Teamet (5 pers) som jag jobbar i, var igår kallade till möte i kommunhuset. Vi skulle träffa förvaltningschefen, 2 andra höga chefer och MASen (medicinskt ansvarig sjuksköterska).

Mötet pågick hela förmiddagen och vi fick oavbrutet under dessa timmar höra hur fel vi arbetat när vi ifrågasatt läkarnas bedömningar att patienter är utskrivningsklara. Det har varit döende patienter med ytterst avancerade sjukdomar. Vi har haft vårdplaneringar och känt att de här människorna kan vi inte låta komma hem till kommunal vård. I många fall har de avlidit 1 eller 2 dagar efter vårdplaneringen.

Vi fick höra att vi varit alldeles för empatiska och ställt oss för mycket på patienternas sida. Vi ska tänka oempatiskt och kliniskt.

Och att om en patient dör i transporten så gör det inte något, för man vet ju aldrig när någon ska dö.

Förvaltningschefen berättade också mycket ingående hur man gör när man köper ut en personal från förvaltningen.

Vi fick också veta att en dag senare den här månaden, ska vi gå på möte igen, då kommer förutom dessa chefer, även ett antal chefer från sjukhuset att närvara.

När vi trodde att mötet var avslutat, så kvarhölls jag ensam med cheferna. Det hade ju tagit flera timmar och jag höll på att få en insulinkänning.

Då säger MASen till mig att hon fått klagomål på mig. Att en chefsöverläkare på sjukhuset läst den här bloggen och skickat henne långa urklipp.

Och att skriva som jag gjort var inte lämpligt, eftersom jag i mina inlägg kritiserat landstinget.

Jag skulle också vara medveten om att mina blogginlägg kan komma att vändas mot mig vid nästa möte.

Efter mötet var vi alla 5 chockade och hungriga. Mitt blodsocker var i botten. Vi var som förlamade resten av dagen. Kvällen tillbringade jag i någon slags dimma och jag satte genast igång med att låsa bloggen och mina facebookinlägg.

Nu måste vi hitta en strategi, hur vi ska gå vidare. Vi vet att vi sitter riktigt, riktigt löst.

Lite kuriosa i sammanhanget, är att den chefsöverläkaren som läst mig blogg, är gift med kommunalrådet .....som alltså är vår högste chef i kommunen. Tänk efter vad det innebär!