Det som hände

Vad var det som hände egentligen? Hur har jag kunnat rasa ner så i botten, när jag trodde att jag var på väg upp?

Teamet (5 pers) som jag jobbar i, var igår kallade till möte i kommunhuset. Vi skulle träffa förvaltningschefen, 2 andra höga chefer och MASen (medicinskt ansvarig sjuksköterska).

Mötet pågick hela förmiddagen och vi fick oavbrutet under dessa timmar höra hur fel vi arbetat när vi ifrågasatt läkarnas bedömningar att patienter är utskrivningsklara. Det har varit döende patienter med ytterst avancerade sjukdomar. Vi har haft vårdplaneringar och känt att de här människorna kan vi inte låta komma hem till kommunal vård. I många fall har de avlidit 1 eller 2 dagar efter vårdplaneringen.

Vi fick höra att vi varit alldeles för empatiska och ställt oss för mycket på patienternas sida. Vi ska tänka oempatiskt och kliniskt.

Och att om en patient dör i transporten så gör det inte något, för man vet ju aldrig när någon ska dö.

Förvaltningschefen berättade också mycket ingående hur man gör när man köper ut en personal från förvaltningen.

Vi fick också veta att en dag senare den här månaden, ska vi gå på möte igen, då kommer förutom dessa chefer, även ett antal chefer från sjukhuset att närvara.

När vi trodde att mötet var avslutat, så kvarhölls jag ensam med cheferna. Det hade ju tagit flera timmar och jag höll på att få en insulinkänning.

Då säger MASen till mig att hon fått klagomål på mig. Att en chefsöverläkare på sjukhuset läst den här bloggen och skickat henne långa urklipp.

Och att skriva som jag gjort var inte lämpligt, eftersom jag i mina inlägg kritiserat landstinget.

Jag skulle också vara medveten om att mina blogginlägg kan komma att vändas mot mig vid nästa möte.

Efter mötet var vi alla 5 chockade och hungriga. Mitt blodsocker var i botten. Vi var som förlamade resten av dagen. Kvällen tillbringade jag i någon slags dimma och jag satte genast igång med att låsa bloggen och mina facebookinlägg.

Nu måste vi hitta en strategi, hur vi ska gå vidare. Vi vet att vi sitter riktigt, riktigt löst.

Lite kuriosa i sammanhanget, är att den chefsöverläkaren som läst mig blogg, är gift med kommunalrådet .....som alltså är vår högste chef i kommunen. Tänk efter vad det innebär!

Nu är jag arg igen ...

Jag fick börja med insulin för några dagar sedan. Och fick en smärre chock. Jag blev så pigg! Tröttheten var som bortblåst. Dimsynen likaså. Kommer ihåg att jag upplevde samma fenomen, när jag fick insulin under en av mina graviditeter.

Dock ropade jag hej, en aning för tidigt. För det tar tid att få in rätt dos. Jag fick sluta med en av mina blodsockertabletter, samtidigt som jag började med insulinet. Och när effekten av den tabletten gick ur kroppen, steg mitt blodsocker igen och tröttheten kom tillbaka.

Så nu har jag ökat på dosen lite mer än farbror doktorn ordinerat. För tålamod kan jag ha i många sammanhang. Men jag har svårt att öka på saker så där lite bitvis.

Snabbt och effektivt ska det vara, i alla sammanhang. Sån är jag.

Annars är jag mest uppretad över hur vårt landsting sköter de svårast sjuka. Eller inte sköter ...

Utan kastar ut patienter till oss i kommunen. Trots att landstinget har specialistkompetensen. Man har geriatriker, psykiatriker, logopeder, kuratorer, psykologer etc etc.

I kommunen är sjuksköterskan den med högsta medicinska kompetensen.

Och vi ska ta hand om de riktigt svåra fallen. Den ekvationen går inte ihop.

Nej, det här retar upp mig så vansinnigt. Jag skriver avvikelserapporter, men känner inte att det leder någonvart.

Någon kanske kommer ihåg att jag skrev brev till 18 landstingspolitiker angående cancervården. Jag fick svar från 1 ....

Det visar vilket engagemang de har som styr över landstinget. Eller brist på engagemang, rättare sagt.

Funderar faktiskt på fullaste allvar att engagera mig politiskt. Tyvärr vill jag inte gå med i det parti som svarade mig, utan jag får se mig om efter ett annat lämpligt parti.

Lam anka

Det lilla byhålelasarettet hade till nyligen, en mycket omtyckt och populär sjukhuschef.
Vad gör man med såna personer? Jo, man ger dem sparken. Bara så där. Rätt av. Från den ena dagen till den andra.

Och biträdande chefen för det stora storebrorssjukhuset, skickar runt ett mail, bland annat till den berörde numer f.d. chefen. I det mailet står det bland annat att den populäre personen är en "lam anka" och att han kan ägna sig åt att "mata duvor".

Jag och många med mig är övertygade om att vårt lilla lasarett står inför en nedläggning. Första spiken i kistan är stängningen av akuten på nattetid från den 1:a februari.
Sen stänger man köket. Maten ska istället transporteras på vägen, från en annan grannstad.
Miljötänk eller?

Det är inte lätt att vara liten lillebror i det stora tunga landstinget.