Ansiktsblindhet

Jag har i tidigare inlägg, skrivit att jag lever upp till mitt namn, Imse Vimse. Nu kan jag bara konstatera att jag åter igen, har blivit varse att det namnet passar mig bra.

Häromdagen var jag på ett hembesök hos en äldre vårdtagare. Vi skulle ha en så kallad vårdplanering. Ytterligare några personer från kommunen var med, samt personens son.

Jag hälsade artigt och presenterade mig för dem. Sonen tittar lite förvånat på mig. En bit in i samtalet är det som om sonen vill säga mig något. Till slut kan han inte hålla sig, utan säger då att vi bor grannar.

"Eh, jamen... visst", säger jag. "Just det".
Jag hade nämligen aldrig sett karln förut. Trodde jag.

För till saken hör att jag har en släng av ansiktsblindhet. Inte bara en släng, enligt min man. Han är glad varje dag, när jag känner igen honom.

Och det här att träffa en person i ett nytt sammanhang, det är helt hopplöst. Möter jag till exempel mina grannar i en oväntad situation, så har jag jättesvårt att känna igen dem.

Jag brukar dock inte ge mig in i några förklaringar, eftersom det här handikappet är obegripligt för de flesta.
Jag hejar när någon hejar på mig, helt enkelt.

Minnen

Det här är min första hund. En labradorkille, som levde sitt liv i 180 knyck.
Någon mer levnadsglad varelse får man leta efter. Ständigt på jakt efter nya pinnar och nya vattendrag.
Älskade alla och blev mycket älskad tillbaka.
Fast det är 20 år sedan han dog, så pratar våra vänner fortfarande om honom.






Här är jag. Året kan vara 1980. Jag var en smal, tvättäkta blondin, med stora glasögon.
Blondinen finns kvar, men går mer åt det råttgråa hållet idag. Glasögonen är ett par storlekar mindre. Kroppen, dessvärre, är ett par storlekar större.


Soffan har vi fortfarande kvar i vardagsrummet. Sliten förstås, men ack så kär.
Tiden går, hörni!

Tidningsomslag

Gulliga Katrin, har tipsat om en kul sida. Man kan göra egna tidningsomslag där.
Det här är ett par av omslagen jag gjorde.

Överst LillaVovven.
På nedersta bilden står jag på färjan mellan Manhattan och Staten Island.
Mössan, en röd fuskpälsmössa, har jag köpt i hamnen.
Det var fruktansvärt kallt i New York i januari i år. Någon av dagarna var det till och med köldrekord.
Hotellrummet var naturligtvis svinkallt. Vi fick sova med kläderna på.
Vi blev även tvungna att inhandla långkalsonger och halsdukar, för att överhuvudtaget kunna gå ut.

Men människorna var varma och trevliga. Och hjälpsamma. Det kom alltid fram någon och hjälpte till, när vi stod och läste kartan i gathörnen.