Någonstans mellan Dover-Calais

Här kan man leka med bilder!

Mer apa

Trots vissa likheter, kan jag försäkra att bilden inte föreställer mig, utan en orangutang på Furuviksparken.

Till vänster syns ledarhannen Santino. Damen, som vänder rumpan till, är ledarhonan Penny.

Blodsockerblues

Visst är det fint med lite färgglädje, i form av tulpaner!

Här skymtar stugan fram, uppifrån skogen sett.

Några blyga blåsippor, som ute i backen står.

Min nyvunna energi, har varit som bortblåst idag. Jag har intagit horisontalläge i soffan hela dagen. Vet inte om det är makens förkylning, som börjat däcka mig. Han är nämligen i stort sett frisk idag. Det var en endygnsförkylning, som drabbade honom.
Fast jag känner mig inte förkyld, så det är väl nåt annat. Latmasken kanske?

Mina sockervärden börjar bli stabilare. Fast morgonvärdet är fortfarande alldeles för högt. Ett bekymmer är dock att jag, både igår och idag, fått alldeles för lågt socker på eftermiddagen. Trots att jag ätit mina måltider ordentligt. Får försöka lägga in ett mellanmål, på eftermiddagen.
För det är väldigt otäckt när sockret går ner sådär.
Jag får fortfarande ont i magen, av den ena sortens tabletter. Kan bara hoppas att det klingar av snart.
Jag vill få ordning på värdena och magen innan jag åker till Skottland. Vi åker den 24:e.
Och som jag sagt förut, jag lovar att kolla vad skottarna har under kilten!

En inte så avslöjande bild

Det här är en maskerad Imse. Bilden speglar ungefär hur jag känner mig. Mitt huvud är som ett trassligt garnnystan. Jag är så trött, utled och less. På det mesta.
Lederna värker och ingenting känns roligt.

På bilden har jag precis packat upp min nya kamera och det är förstås roligt. Men annars är det mest erbarmligt tråkigt.

Har jobbat hela helgen och tänkte faktiskt när jag cyklade hem från jobbet idag, att nu jädrar i min låda ger jag upp. Jobba och sova. Värk för jämnan. Problem med envis mor.
Ska inte livet vara mer än så?

Bild sex

Nu kanske ni undrar varför jag har en bild på ett studenttåg? Jo, det är så att Znogge uppmanade mig att ta fram bild nr 6, ur mapp nr 6 och då blev det den här bilden.
Det är från yngste sonens studenttåg, för ett par år sedan. Solen sken och alla var glada!

Nu är det fritt fram att hänga med på den här utmaningen. Så fram med bild 6, ur mapp 6!

Yngste sonen blev förhoppningsvis glad igår också, när vi våldgästade honom i Stockholm. Vi har inte gjort något roligt på länge, så jag bestämde att vi skulle åka till sonen och hans flickvän.
Nu skulle de dock åka och klättra någon timme, men då tog vi en riktig långpromenad i kylan. Och blev sen bjudna på middag i deras lilla lägenhet.

Annars är det mest bekymmer med mor och svärmor. Samma dag som mor åkte in på sjukhuset, så åkte svärmor därifrån.
I lördags blev min mor utskriven och inatt ringde de från svärmors äldreboende och berättade att man skickat in henne igen.
Det här tar lite musten ur mig. Speciellt med min egen mamma, som är så envis och inte vill ta emot hjälp.

Jag har bestämt mig för att jag ska skriva ett dokument, om hur jag vill ha det, när/om jag förlorar förmågan att inse mitt eget bästa.
Så att sönerna har något att rätta sig efter. För jag vill inte att de ska komma i den situationen att de blir förtvivlade över min tillvaro, om jag inte längre kan inse mina behov.

Det är grymt att se sin mamma leva ett så ovärdigt liv. Och hon lider av det, för hon skulle till exempel behöva mycket mer hjälpmedel och hon skulle behöva en tandprotes, för att kunna äta vanlig mat.
Hon klarar inte heller att hålla egen hygien eller tvätta och städa. Nu tog jag i alla fall hem tvätt och tvättade, när hon låg på sjukhuset.

Min svärmors demens är av ett helt annat slag. Hon tar tacksamt emot den hjälp hon kan få. Hon har gått tillbaka i tiden, det hon pratar mest om, är sånt som hände när hennes barn var små. Henne kan man också lirka med, men det är stört omöjligt med min mor.

Nej, nu gäller det att motionera hjärncellerna, så de behåller flåset länge än!

Fototrix

Här kan man gå in och trixa till foton, så att de ser gamla ut.

Varning för nummer

Nu varnas det igen för en massa bluffnummer. Det rings en signal och sen inget mer. Förhoppningen är att man ska ringa upp det där numret. Bara det att då blir man lätt av med hundratals kronor.

För min egen del kan jag inte förstå att man ringer upp ett okänt nummer som finns på nummerpresentatören. Är det någon som har något viktigt att säga mig, får de försöka senare.

Det är för övrigt ett väldigt ringande på telefonen nu för tiden. Från företag som vill pådyvla mig deras tjänster och varor. Trots att jag är anmäld till NIX-registret. Nu har jag även skaffat skyddat nummer, så vi får se om samtalen avtar.
Vi funderar också på om man inte helt enkelt ska säga upp den fasta telefonen. Det räcker ju egentligen gott med mobiltelefon.

Något annat som också gör mig förvånad, är att på listan med fotografer, som är nominerade till "Årets Bild", finns enbart en enda kvinna. Finns det så få kvinnliga fotografer eller är det inte okey att vara kvinna i detta sammanhang?

Plus minus noll

Jag har varit till ortopeden och fått svar på röntgen av min onda fot och fotled. Ingen artros i leden, men däremot benfragment som skramlar runt och irriterar. Orsakat av en gammal skelettskada, stod det i utlåtandet.
Men nu hör det till saken att jag aldrig har haft någon skelettskada. Jo, det måste du ha haft, sa ortopeden. Och det måste ha gjort riktigt ont och du måste ha uppsökt läkare för det.
Nej, sa jag. Jag har ingen gammal skada!

Sen fick jag förhållningsorder. Sluta gå, sa han! Använd aldrig smala skor, det gör jag inte, har aldrig gjort. Använd ilägg i skorna, det gör jag jämt. Smörj med Voltarengel, det gör jag också.

Så min nya vurm, stavgång, är det bara att lägga av med. Att sluta gå helt, låter sig inte göras så lätt. Det blir mycket knatande på jobbet, trots att jag cyklar hem till mina patienter.

Jag blev så förvånad över det här med den påstådda skelettskadan, att jag inte kom mig för att fråga om det gick att åtgärda benbitarna kirurgiskt.
Men jag var välkommen tillbaka, om besvären inte gick över. Så besöket kändes som plus minus noll, ungefär. Det enda jag blev, var 230 kr fattigare.

Likadant med mitt öga. En klapp på axeln och välkommen åter, om det inte blir bra. Idag är det tre veckor sen jag fick näthinneavlossningen och jag tycker att suddigheten borde ha försvunnit.

I min yrkesroll som sjuksköterska, gör jag aldrig så. Jag rycker aldrig på axlarna och säger att det här blir nog bra. Men det är väl därför jag bränner ut mig. För jag vill att det ska bli bra. Jag vill att mina patienter ska känna sig nöjda.

Men jag är väldigt glad över en annan sak, jag har nämligen köpt en ny kamera! En systemkamera. Ingen avancerad sak, men säkert fullt tillräcklig för mina behov.
Så nu vill jag att våren kommer. Jag vill ut på grönbete och fotografera!

Illa, illa

Den här bilden har sonen tagit på en konsert med Backyard Babies, för något år sedan. Inte för att jag är någon diggare av dem precis, men bilden är fin, härligt med det blåa ljuset i bakgrunden.
Bilden utstrålar energi. Det gör inte jag.
Är så extremt trött. Sover och jobbar, är det enda jag gör.
Till och med bloggläsning och bloggskrivande, har jag lagt åt sidan.
Då är det väl illa?

Tidningsomslag

Gulliga Katrin, har tipsat om en kul sida. Man kan göra egna tidningsomslag där.
Det här är ett par av omslagen jag gjorde.

Överst LillaVovven.
På nedersta bilden står jag på färjan mellan Manhattan och Staten Island.
Mössan, en röd fuskpälsmössa, har jag köpt i hamnen.
Det var fruktansvärt kallt i New York i januari i år. Någon av dagarna var det till och med köldrekord.
Hotellrummet var naturligtvis svinkallt. Vi fick sova med kläderna på.
Vi blev även tvungna att inhandla långkalsonger och halsdukar, för att överhuvudtaget kunna gå ut.

Men människorna var varma och trevliga. Och hjälpsamma. Det kom alltid fram någon och hjälpte till, när vi stod och läste kartan i gathörnen.

Fotoblogg

Nu tänkte jag ta med er på en liten fotorundtur. Mannen ovan är inte min man, men han får vara med ändå!
Det här är däremot en av mina män. Det är LillaVovven, som ser lite fundersam ut.
Det här är jag i Mongoliet. Drömresemålet. I den här jurtan bodde min man och jag under några oförglömliga dagar förra sommaren.
Här är jag på väg ut på en ridtur. Mongolerna älskar hästar. Pojkar sätts upp på hästryggen när de är fyra år. Sen går de nästan aldrig ner igen!
Här ska hästarna mjölkas. Mjölken smakar urrk! Men för mongolerna är hästmjölk det finaste som finns.
Här har vi hamnat i Prag. En lustig staty! Titta på pojkens min.
Åter tillbaka till stugan. Ett annat paradis. Här en liten hyresgäst.
Här älskar jag att sitta, med en bok och en kopp kaffe. Och ett parasoll.
Det här är jag. Jag tror att det är 1975. Vilka glasögon!



Inspiration till detta arrangemang, som jag gjorde igår, fick jag från denna blogg. Ett härligt ställe att hämta ideér från.

Idag är jag hemma och är sjuk. Vaknade inatt med fruktansvärda magsmärtor och blödningar. Har en spiral som har trasslat in sig i en massa myom i livmodern. Nu väntar jag på att läkaren ska ringa upp mig. Nåt får de göra! Ut med spiralen eller ut med livmodern. Det kvittar. Bara jag blir av med blödningarna, som jag har haft under flera månader.