Livet är kort

Min pappa var inte ett dugg kyrklig. Inte alls. Han hade gått ur kyrkan, efter sin mors begravning. Prästen som begravde henne var just en sån kyrklig person, som han inte kunde med. En som var fördömande, som spred oro istället för tröst.
Annars var pappa en människa som alltid såg alla som goda. Lite naiv rent av. Men denna präst gav honom avsmak för allt vad kyrkligheten stod för. Med ett undantag.

Pappa var nämligen en stor beundrare av Bo Setterlind. Han hade träffat honom åtskilliga gånger på regementet, där han arbetade. Setterlind kom ofta dit. Han pratade med människor, läste sina dikter och fanns där som ett stöd, om någon hade det svårt.

Pappa sade ofta att han önskade att alla religiösa människor skulle vara som Bo. Då skulle det inte finnas några krig i världen.

När Bo Setterlind gick bort 1991, sörjde han mycket. Året efter gick pappa själv bort i cancer.

Pappas begravning blev naturligtvis en borgerlig ceremoni. Som tema valde jag texter av hans favorit, Bo Setterlind. Sång och musik framfördes av två vänner till mig.
Begravningen var mycket vacker, den berörde gästerna starkt. Pappa själv, skulle ha älskat den.

Livet är så gränslöst kort

Låt oss ge varandra tid,
låt oss göra famnen vid.
Låt oss älska, låt oss sjunga,
inte hålla tand för tunga.

Låt oss skratta, låt oss leka,
låt oss sorgerna beveka.

Låt oss jaga tvivlen bort,
livet är så gränslöst kort.


Till fjärilens minne

Säg inte
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril livet gav.

Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft.

Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar.


Dikter av Bo Setterlind